Det här med traditioner

Idag är det lutfiskens dag. Lite väl tidigt eller mycket för sent kan jag tycka eftersom vi äter lutfisk en gång per år och då på Nyårsdagen. Det är "bomull för magen" efter alla helg- och festmåltider. Nyårskonserten från Wien och sedan lutfisk, då är det ingen tvekan längre. Ett nytt år ligger framför mig. Om 63 dagar så är vi där.

Nej, jag har inte sett nyårskonserten på TV i alla år sedan 1959 då den började direktsändas . Det är en tradition som D och jag skapat.  Tidigare var jag mera intresserad av nyårsbackhoppningen från Garmisch- Partenkirchen som oxå började TV-sändas 1959, men gick i graven 2006.

När jag skriver detta inlägg så slås jag av hur jag kryssar mig fram mellan ytterligheter. Det är lite av charmen med bloggen. Att  ibland inte ha en aning om vad inlägget ska handla om, men likafullt få till nåt. Om än inte kristallklart så ändå inte helt obegripligt.

Lutfisk, nyårsdagen 2014.

Traditionsenligt och sedan vardag igen

Bara adventsstaken i Tomteverkstan minner om den vita julen.
Snart är det gräsklipparföre igen.

Som brukligt så blev Nyårsdagen en försiktig start på det nya året. Den innehöll förstås nyårskonserten från Wien som oftast är behaglig att titta på efter en sen frukost. Denna gång stördes jag dock av de eviga kamerasvepen i lokalen. Det blev rätt tjatigt att gång på gång se kristallkronorna och takmålningarna i närbild. Fantasilöst.

Backhoppningen från Garmisch Partenkirchen har tappat sin dragningskraft hos mig så den hoppade jag av redan efter en kvart. Jag han dock upptäcka att jag inte hängt med i utvecklingen? då man visst lagt sig till med ett nytt poängsystem.

Dagen förflöt sedan i stillhetens tecken och middagen bestod som alltid på Nyårsdagen av lutfisk och potatis. Med tillbehören lutfisksås och gröna ärtor förstås. En lugn och trygg start på 2013.

Idag känner jag en välbekant doft. Det doftar vardag. Men Trettonhelgen är bara tre dagar borta även om den blir kort då Trettondagen infaller på en söndag i år. Lika bra det kanske så att jag inte blir alltför bortskämd av ledighet.

När jag tittar ut så fylls jag av hopp då den vita julen nu är borttinad och jag redan börjar förnimma vällustkänslan då jag i slutet på mars kan ta ut min elmoppe igen och ta årets första tur ner till postlådan och soptunnan. Det kan man väl ändå kalla ytterst modesta framtidsönskningar.

Ännu en kille med vårkänslor. Sigge ville absolut gå ut och ta en runda på tomten
och då får han ju det så klart.

Backhoppning är fascinerande förutsägbart

Backhoppning har blivit lite som curling, poppar upp vart fjärde år. Allra helst som nyårshoppningen i Garmisch-Partenkirchen inte längre visas i svensk TV.

Backhoppning är dessutom en av de få grenar där man med visshet kan veta att ingen uppstickare slår till med en sensationell vinst. Nej, här är det dom stora kanonerna, de säkra korten som gör upp om medaljerna. Just nu finns bara ett säkert kort, Simon Amman från Schweiz. Upprepade berdriften från Lake Placid 2002 och tog dubbla guld även denna gång. Hur i all friden kunde han floppa totalt i Turin 2006, där han blev 15:e resp. 38:e ?

Varför finns inte längre några svenska backhoppare? Jag som kommer från Sollefteå har upplevt tider då backhoppning var en stor sport. Inte minst i Sollefteå där Hallstabacken funnits sedan 1933.
Nej, jag hade själv aldrig en tanke på att bli backhoppare. Skidor på längden, utför och ishockey. Så långt sträckte sig mitt vinteridrottande. Mitt mod räckte inte till för att våga prova backhoppning.
I Ångermanland finns också hoppbacken med det vackraste namnet. Paradiskullen i Ö-vik.