Gårdagens partiledardebatt var lite livfullare än tidigare debatter i valrörelsen.
Kort om Alliansens insats:
- Fredrik Reinfeldt framstod ånyo som "bäst i klassen" och den enda tänkbara statsministerkandidaten. Han är tydlig, nyanserad och chosefri. Han ger ett intryck av såväl engagemang som pålitlighet.
- Jan Björklund var bättre än tidigare då han släppt lite på officersfasonerna.
- Maud Olofsson hade taggat ner betydligt och framstod som kunnig och påläst i stället för som den ettriga Duracellkanin hon ofta liknat.
- Göran Hägglund var bra i sakfrågorna men såg oerhört trött och sliten ut. Är det oron över 4%-spärren som tär månne.
Kort om det rödgröna laget:
- Mona Sahlin har många goda sidor men i den här ledarrollen så kommer dessa inte fram. Hon ger alltid ett smått överlägset och arrogant intryck. Varför? Har hon inga strategiska rådgivare eller är dom hon har för fega för att våga säga ifrån?
- Maria Wetterstrand är definitivt ett starkare kort än Peter Eriksson och MP skulle vinna på att ha henne som ensam ledare. I det rödgröna teamet så tycker jag att hon ges för litet utrymme.
- Lars Ohly får i stället för stort utrymme och är alltför enkelspårig i sitt resonemang. Det är väl kommunisten i honom som inte riktigt gått ur.
De rödgrönas försök att sänka Alliansen i sjukförsäkringsfrågan misslyckades. Att dom var och en plockade fram ett namngivet fall var ingen lyckad strategi. Dels så kände i vart fall jag inte till varje namngiven person och det gav heller ingen ytterligare tyngd åt deras argument.
Även om jag tycker att Alliansens nya sjukförsäkringssystem knäckt alltför många människor så förstår jag deras ambition. Det var ju faktiskt så att tidigare så tilläts ju människor gå långtidssjukskrivna i åratal utan några åtgärder.
Jag var själv ett s k sjukfall 2001. 2002, ett drygt år efter min stroke, började jag arbeta igen på 25% och när jag sedan ville trappa upp detta försiktigt så fick jag i stället ett "erbjudande": Du kan få/vi ger dig förtidspension. Nu var jag inte intresserad av detta utan lade tillsammans med arbetsgivaren upp en egen plan för arbetsupptrappning. Jag ville fortsätta arbeta och kände att jag hade mera att ge, om än inte just då. Sedan 2006 arbetar jag heltid igen.
Ett systemskifte i ett sådant läge skördar tyvärr offer på vägen. Offer som också Försäkringskassan genom sitt undergivna och icketänkande arbetssätt bidragit till att skörda.
Vilket intressant inlägg. Jag ska snart titta på debatten så här i efterskott på SVT Play.
SvaraRaderaHej Steve! Jag blir alldeles tagen när jag läser om vad du har gått igenom. Starkt av dig att kämpa dig kvar i arbetslivet trots motgångarna, och starkt av dig att få din vilja igenom trots myndigheterna.
SvaraRaderaDet är också skönt att läsa dina tankar - du är ju en av dem det berör - i frågan om försäkringsreformen. Den är verkligen inte perfekt, men jag har också känslan av att den är på väg åt rätt håll. Jag har inte velat diskutera den särskilt mycket eftersom jag själv inte befinner mig i en situation där jag är berörd. Än, man vet inte vad framtiden för med sig. Men jag känner att jag skulle vilja ha hjälp tillbaka, som du, inte bli satt i ett hörn och bortglömd.
Hälsningar
Marianne i Kairo
Marianne: Häftigt med en kommentar från Kairo.
SvaraRaderaTack!
Steve, jag gläds med dig som lyckades komma tillbaka av egen kraft. Jag tror att du, trots allt, hade möjligheter att göra det. (?)
SvaraRaderaAlla har tyvärr inte samma chanser och möjligheter. Jag känner flera i min närhet som drabbats oerhört hårt av sjukförsäkringens alltmer hårdhänta regler. Jag är skakad hur hårt de har drabbats. Det är så oerhört orättvist! Efter ett långt liv bli utförsäkrade, sälja hus och ehm för att klara sig ekonomiskt bara för att de är för sjuka för att arbeta. Det är grymt och omänskligt i ett land som Sverige.
Min ståndpunkt är klar: i detta har alliansen misslyckats rejält. De svagaste har, som så ofta,fått dra det tyngsta lasset.