"Bluffen" om barnfattigdomen i Sverige

Innan gårdagskvällens "Uppdrag Granskning" så skrev jag detta inlägg.
Efter att ha tittat  på programmet och lyssnat till Jan Josefssons intervjuer med Majblommans Generalsekreterare Lena Holm  och Röda Korsets Generalsekreterare Elisabeth Dahlin  och deras pinsamt undanglidande svar så blir jag både tveksam och misstänksam mot dessa organisationer. Dessa två chefer gömmer sig bakom  metodfel, bristande förstudier, omorganisation, chefsbyten och semesterperiod. Både ynkligt och pinsamt.

Som chef har du det yttersta ansvaret oavsett läge och tidpunkt. Detta ansvar kan du aldrig undandra dig. Jo, du kan ju förstås lämna ditt uppdrag vilket kanske vore det bästa för dessa  hjälporganisationer om dessa två chefer gjorde. 

Dessa organisationers tveksamma metoder och deras chefers oförmåga att tillstå brister i arbetet tar fokus från den viktiga frågan, "hur ska vi hjälpa de fattiga barn som finns i Sverige"? För visst är det så att det finns fattiga barn, dock inte en kvarts miljon.

Hedervärd är däremot BRIS Generalsekreterare Kattis Ahlström som utan förbehåll tillstår att de gått på en blåsning då de använt ordet "barnfattigdom" utan att inse vad det står för och därför i fortsättningen i stället använder "ekonomiskt utsatta barn". Hon sade detta som en förklaring, inte som ett försvar. 

Jag noterar att förre vänsterledaren Lars Ohly kritiserar Jan Josefsson för programmet och menar att han tar de rikas parti och slår neråt.  Det är väl ändå att dra klasskampen väl långt. Hjärnspöken Ohly. Inget som framkom i programmet rättfärdigar dessa hjälporganisationers bedrägliga beteende och det var väl detta programmet skulle belysa. Ohly verkar sakna rampljuset och kanske siktar på en karriär som TV-recensent. Härförleden totalsågade han ju Fjällbackamorden, såväl handling som skådespelarinsatser.

Rädda Barnen, Majblomman och BRIS är viktiga organisationer med  viktiga uppdrag. Deras starkaste tillgång är antagligen deras namn/varumärke. Genom att driva kampanjer som denna om "barnfattigdom" med tveksamma metoder så skadar de  sin viktigaste tillgång. Namnet/varumärket besudlas och därmed minskar tilltron till vad de håller på med. Något som i slutänden drabbar de människor de har till uppgift att hjälpa.

Tycke och smak

Jag gillar inte att läsa deckare så följdaktligen har jag inte läst något som Camilla Läckberg skrivit. Däremot ser jag gärna deckare på TV, företrädesvis brittiska. Jag såg igår andra delen av Camilla Läckbergs Fjällbackamorden och jag tycker efter att ha sett 1:an och 2:an att det är riktigt bra deckare. De utspelar sig i vanlig men ändå udda miljö. En miljö där de flesta boende, vanliga människor, på nåt sätt är inblandade i det som sker. Trots det har jag inga problem att följa rollkaraktärerna, även de nya som dyker upp, som annars tenderat bli bli mitt problem i liknande brittiska deckare där jag alltför ofta sitter med frågan "vem är det där". Handlingen i Fjällbackamorden må vara lite skruvad men därför inte osannolik. Allt behöver väl dessutom inte vara så tillrättalagt. Jag måste inte känna igen mig i allt jag ser. Lite hitte på kan vara upplyftande. Tänk om allt som skrivs skulle vara en exakt bild av verkligheten. Hemska tanke.

Jag förvånas därför över den kritik som dånat fram i sociala medier från ett antal mer eller mindre prominenta figurer. Leif GW Perssons kritik av hur polisarbetet i Fjällbacka bedrivs är enbart fånig tycker jag  Jag kan i stället le så smått åt beskrivningen av det "gamla hederliga polisarbete" som polischefen i Fjällbacka säger sig bedriva. Det är väl ett av skälen till att den lokala polisen på någon liten ort i landet heller inte skulle få leda t ex en mordutredning. Men, men. Vi människor tycker ju olika om det mesta här i världen. Som väl är. Tänk så tråkigt det annars skulle bli. Sedan är det väl så att somliga tycker både oftare och mera än andra.

Jag kommer så klart att följa fortsättningen av Fjällbackamorden.

Reinfeldt i en klass för sig i partiledardebatten

Gårdagens partiledardebatt var lite livfullare än tidigare debatter i valrörelsen.

Kort om Alliansens insats:
- Fredrik Reinfeldt framstod ånyo som "bäst i klassen" och den enda tänkbara statsministerkandidaten. Han är tydlig, nyanserad och chosefri. Han ger ett intryck av såväl engagemang som pålitlighet.
- Jan Björklund var bättre än tidigare då han släppt lite på officersfasonerna.
- Maud Olofsson hade taggat ner betydligt och framstod som kunnig och påläst i stället för som den ettriga Duracellkanin hon ofta liknat.
- Göran Hägglund var bra i sakfrågorna men såg oerhört trött och sliten ut. Är det oron över 4%-spärren som tär månne.

Kort om det rödgröna laget:
- Mona Sahlin har många goda sidor men i den här ledarrollen så kommer dessa inte fram. Hon ger alltid ett smått överlägset och arrogant intryck. Varför? Har hon inga strategiska rådgivare eller är dom hon har för fega för att våga säga ifrån?
- Maria Wetterstrand är definitivt ett starkare kort än Peter Eriksson och MP skulle vinna på att ha henne som ensam ledare. I det rödgröna teamet så tycker jag att hon ges för litet utrymme.
- Lars Ohly får i stället för stort utrymme och är alltför enkelspårig i sitt resonemang. Det är väl kommunisten i honom som inte riktigt gått ur.

De rödgrönas försök att sänka Alliansen i sjukförsäkringsfrågan misslyckades. Att dom var och en plockade fram ett namngivet fall var ingen lyckad strategi. Dels så kände i vart fall jag inte till varje namngiven person och det gav heller ingen ytterligare tyngd åt deras argument.
Även om jag tycker att Alliansens nya sjukförsäkringssystem knäckt alltför många människor så förstår jag deras ambition. Det var ju faktiskt så att tidigare så tilläts ju människor gå långtidssjukskrivna i åratal utan några åtgärder.

Jag var själv ett s k sjukfall 2001. 2002, ett drygt år efter min stroke, började jag arbeta igen på 25% och när jag sedan ville trappa upp detta försiktigt så fick jag i stället ett "erbjudande": Du kan få/vi ger dig förtidspension. Nu var jag inte intresserad av detta utan lade tillsammans med arbetsgivaren upp en egen plan för arbetsupptrappning. Jag ville fortsätta arbeta och kände att jag hade mera att ge, om än inte just då. Sedan 2006 arbetar jag heltid igen.

Ett systemskifte i ett sådant läge skördar tyvärr offer på vägen. Offer som också Försäkringskassan genom sitt undergivna och icketänkande arbetssätt bidragit till att skörda.

Ohly svingar vilt

Lars Ohly tar som vanligt till brösttoner i sin iver att odugligförklara alla privata intressen inom vård och välfärd. I en artikel i dagens SvD talar han om välfärdens fiender. Ett exempel på en sådan fiende kan vara ett privat bolag som driver en vårdcentral.
Ebnligt Ohlys sätt att se på saken så skulle en sådan fiende vara Capio AB som bl. a. driver Lekebergs vårdcentral på uppdrag av Örebro läns landsting.
Jag har sedan min stroke 2001 tidvis varit storkonsument av sjukvård och har erfarenheter av ett antal sjukvårdsinrättningar. Jag kan i detta sammanhang göra jämförelser. Jag kan t ex jämföra Karla vårdcentral i Örebro i landstingsregi och Lekebergs vårdcentral i privat regi. Denna jämförelse utfaller tveklöst till Lekebergs vårdcentrals fördel.

När jag fram till 2008 bodde i Örebro så var jag hänvisad till Karla vårdcentral och åtskilliga var de gånger jag var missnöjd och upprörd efter besök hos dem.
- aldrig möttes jag av ett glatt Hej och ett leende, nej här var stämningen alltid gravlik. Tillvaron där präglades av en dyster, snarast mumifierad stämning. Jag kände mig därför också alltid illa till mods inför och vid mina besök där.

- bemötandet var lika dåligt oavsett det var vid besök eller via telefon eller mail.

- alltid var väntetiderna långa trots att personal oupphörligt och till synes planlöst strömmade fram och tillbaka genom lokalerna, alltid nollställda och aldrig med blicken mot en besökande patient. Ställde jag en fråga så fick jag ett snäsande och avvisande svar.

- Jag kände mig alltid ovälkommen, som något som "katten hade släpat in".

- jag skrev ett flertal brev till vårdcentralens verksamhetschef med klagomål och mina iakttagelser. Jag fick aldrig ett svar och då var jag klok nog att inte lägga energi på detta utan bestämde mig för att stå ut med denna "behandling".

- den kvinnliga läkare som jag oftast hade vid mina besök var tack och lov en vettig person. Även hon var dock påverkad av stämningen och var avslappnad endast i undersökningsrummet.

- jag gav Karla vårdcentral namnet "Dödens väntrum".

Efter att 2008 flyttat till Lekebergs kommun så är förhållandena helt motsatta.

- vid besök på Lekebergs vårdcentral bemöts jag alltid med ett välkomnande Hej! och ett glatt leende.

- väntetiderna är alltid föredömligt korta.

- ställer jag en fråga till en personal så får jag alltid ett svar.

- som patient så upplever jag mig viktig och väl omhändertagen.

- servicen / bemötandet är utmärkt vare sig det är personligt besök, via telefon eller mail.

Om ägaren till en privat driven vårdcentral gör en "vinst" av ursprungliga skattemedel samtidigt som man bedriver en förstklassig verksamhet, bättre än den landstingsdrivna, så har jag inget problem med detta. Det gör ju inte saken bättre att skattemedel renodlat går till driften av en dåligt skött verksamhet. Det om något är väl att kasta pengarna i sjön.

Vore förhållandena de motsatta till min jämförelsebeskrivning, ja då skulle även jag kunna bli upprörd, om än inte lika rabiat som Lars Ohly.

Detta inlägg skrivet för att påvisa att man inte kan vara så kategorisk som Lars Ohly.Tillvaron är inte antingen svart eller vit.

Lars Ohly, en tänkbar minister? Nej, tack !

Leif GW Persson överger Socialdemokratin?

Oj, vilka våndor Leif GW genomgår inför valet. Han som alltid röstat på S börjar nu anfäktas av tvivel. Ja, vem gör inte det förresten, om de politiska idealen stavas Erlander, Sträng&co.

Hur han lyckas få in Nordkoreas ledare Kim Jong Il i sammanhanget och sammankoppla honom med Tomas Bodström är däremot ett långskott. Men , det är klart, såna rubriker "säljer" bra och lockar läsare. Jag t ex lockades läsa p g a Nordkoreakopplingen.

GW säger sig ska redovisa sin nya politiska hållning i kommande krönikor. Ska bli intressant att följa hans politiska våndor inför valet. Inte för att jag tror att han röstar på nåt annat än S utan mera för att se hur han slingrar sig ur sitt påstådda politiska dilemma.

Bra utspel Lars Ohly

Det är inte ofta jag ställer mig bakom utspel av Vänsterledaren Lars Ohly. Att lagstifta om barngruppernas maximala storlek på dagis tycker jag dock är riktigt.

Alla vet att alltför stora barngrupper på dagis , eller för den delen elevgrupper i skolan, är negativt. Som alltid så är det de barn/elever som har särskilda svårigheter och behov som far mest illa och tidigt marginaliseras. Inte sällan går dessa barn en dyster framtid till mötes med mobbing, missbruk och kriminalitet.

Att bara säga att barngrupperna är för stora räcker uppenbarligen inte då politikerna i många kommuner inte inser att ett dylikt uttalande också kräver åtgärder. Därför kan jag tycka att lagstiftning kan vara på sin plats.

I många kommuner saknar politikerna kompetens och ägnar sin mesta energi åt att fylla den lokala pamprollen. Dessa kommuner behöver en spark i baken ock krav som man inte kan krypa undan och då är lagstiftning det enda verkningsfulla.

Mats Odell inte rätt person att tala om politiskt mod

Mats Odell sällar sig till de regeringsföreträdare som ondgör sig över bilden av Lars Ohly behängd med en olämplig halsduk med ett budskap som antyder att Israel inte längre finns som egen stat.
Mest ondgör sig Odell nu över att Mona Sahlin inte tar Ohly i örat.

Mats Odell ska inte ta alltför stora ord i sin mun beträffande politiskt mod. Hans stundom "kraftfulla" uttalanden mot banketablissemanget och deras vidlyftiga bonusanvändande har oftast visat sig bara vara uttalanden som sedan inte följts upp i politisk handling. När bankerna struntat i vad han sagt och fortsatt som tidigare så har Odell gömt sig i garderoben. Nej, mod är inget jag förknippar med Mats Odell.

Lars Ohly och trovärdigheten

Läser att vänsterledaren Lars Ohly sålt sin lägenhet på Ringvägen i Stockholm 3 ½ år efter förvärvandet med en nätt vinst på 600.000:- . Trogen sina ideal så säger han sig förstås vara missnöjd med vinsten. Ja, att den blev så stor förstås.
-Lars Ohly gillar inte att man kan spekulera i bostäder och göra enorma vinster.

- Lars Ohly gillar inte heller friskolor. Det hindrar dock inte att hans dotter går på en friskola.

- Lars Ohly gillar inte privata vårdalternativ. Detta hindrar dock inte honom från att låta genomföra en knäoperation på privata Sophiahemmet. Jag undrar om det var höger knä.