Igår skickade D två bilder från Getingstorp (se nedan) till mig. Bilder som förstås väcker känslor inom mig. En mix av längtan, saknad och lycka.
Så klart längtar jag tillbaka till Getingstorp, men den känslan kan jag snabbt släppa då jag aldrig kommer tillbaka dit. Ett till en början smärtsamt faktum, men som jag numera accepterat.
Lika självklart saknar jag Getingstorp, en saknad som fortsättningsvis kan stillas t ex genom bilder från D.
Lycka känner jag för att jag i tolv år fick bo på denna underbara plats med D. Den lyckan behöver jag dock inte släppa, den kan jag alltid bära med mig.
 |
| Där ute på trappan har jag suttit och njutit många gånger. |
 |
| Jag är glad för att Sigge kan fortsätta njuta av sitt liv på Getingstorp. |
Så fina bilder, och vilken liten fluff Sigge är!
SvaraRaderaFörstår att det är blandade känslor, alla med sin rätt att finnas.
Liten fluff?
SvaraRaderaDet är nog bra att låta alla känslor "blomstra".
Det första jag tänkte på är en sådär löjlig klyscha - "det är bara att göra det bästa av situationen". Men att det inte är det lättaste för dig förstår jag fullständigt. Det måste vara mentalt riktigt, riktigt tufft att förlika dig med den nya situationen och leva på alla härliga minnen från Getingstorp. Alla bilder som D skickar gör dig visserligen delaktig i hennes, Ozzies och Sigges liv på Getingstorp, men det väcker ju troligen inte bara fina minnen utan även en saknad och mental "smärta" om du förstår vad jag menar.
SvaraRaderaMen klyscha eller inte, du försöker verkligen göra det bästa av situationen. Ja, du har ju inget val tyvärr. Å det gör lite ont i mig måste jag säga...
PS. Sigge liknar mer och mer katten Gustaf;-) DS.
Nog har det varit tufft allt och de många klyschorna har på intet sätt gjort det lättare. Det gäller att komma över "den där tröskeln" och förlika sig med den situation som råder. Det är inte lätt, men det går. Jag försöker hela tiden låta de fina minnena dominera över saknaden. En avgörande faktor är att D och jag låtit processen ta sin tid och ha sin gång. Dessutom pratar vi mycket och om allt, även om det mest smärtsamma.
SvaraRaderaAtt jag sedan kommit till Sirishof är en annan avgörande faktor.
PS Visst är dom lika, Sigge och Gustaf. Riktiga kattkillar.
Kan förstå din längtan och att det många gånger känns tungt.
SvaraRaderaHärligt att i alla fall ha fina minnen.
Önskar dig allt gott!
Tack nsnälla du! Det känns ändå bättre ju längre tiden går och minnena finns ju alltid att plocka fram.
SvaraRadera