 |
| Jag känner mig skönt inbäddad i grönska när jag tittar ut över stadsparken. |
Jag ska villigt tillstå att det var med en betydande ängslan och oro jag såg flyttdagen, den 20 maj, närma sig. Inte så konstigt kanske, då jag för första gången på 70 år inte skulle befinna mig i "min egen lugna vrå".
Frågorna och funderingarna hopade sig.
Svaren på mina frågor lät vänta på sig och under den första tiden så blev frågorna snarare fler. Då kan jag nog påstå att jag kände mig rätt risig. Men, efter att ytterligare tid förflutit så blev frågetecknen i stället utropstecken. Jag kom till ro, skapade mina egna rutiner och började känna mig hemma. Ja, jag började t o m känna ett visst mått av trivsel i min nya tillvaro.
Avgörande för detta är den fantastiska personalen som alltid finns till hands. Personalomsättningen synes vara minimal vilket gör att jag hela tiden möter samma personer. Så här efter 100 dagar så har jag lärt känna all personal och dom mig vilket förstås underlättar i vardagen. Jag har dessutom en kontaktperson i personalen med särskilt ansvar för sådant som rör mig och det systemet fungerar utmärkt. Jag kan inte tänka mig en bättre kontaktperson än den jag har.
Jag är som person lite av en "ensamvarg" och här tillåts jag oxå vara det. Det accepteras att jag inte är en gruppaktivitetsperson som förväntas delta i allt som erbjuds, vilket är rätt mycket vill jag påstå.
- Vill jag delta i någon aktivitet eller för den del göra något på egen hand så säger jag till och då löses det.
- Den medicinska omvårdnaden är av toppklass och finns dagligen till hands.
- Den praktiska hjälp jag behöver till följd av mina fysiska funktionshinder fungerar till min fulla belåtenhet.
- Som vegetarian så trodde jag att mathållningen kunde bli ett problem, men icke. Jag får själv välja rätter ur ett brett utbud och sedan får jag en egen veckomatsedel.
- Städning och tvätt sköts varje vecka och fungerar precis som jag vill ha det, d v s problemfritt.
- Själva boendet känns på intet sätt institutionaliserat utan jag känner att jag bor i min egen bostad där jag kan vara så privat som jag önskar.
Sammantaget så kan jag inte tänka mig ett bättre boende när situationen nu är sådan att jag inte längre klarar av att bo på Getingstorp.
Finns då inget negativt? Jo, och det är som så mycket annat i samhället i dag beroende på coronapandemin. Jag har inte fått träffa D (Darlingen) på 100 dagar då besöksförbud råder. Vi håller daglig kontakt via sms, mail och telefon. Men visst känns det konstigt, allra helst som jag alltid varit van att D finns vid min sida.
Vilket långt, fint och ärligt inlägg Steve! Tiden har gått fort. Minns ju ditt första inlägg från Sirishof och innan dess dina funderingar att flytta från Getingstorp. Ja då trodde jag och Emma ju att du skulle flytta tillsammans med D till en lägenhet.
SvaraRaderaÄr otroligt glad att du trivs så bra på Sirishof. Påminn mig om X år, när det är dags för mig att flytta till "hemmet". För ett sådant äldreboende som Sirishof är ju nästan för bra för att vara sant.
Hall full förståelse för att du avstår från gemensamma aktiviteter. Jag menar du är säkert en av de yngre boenden på stället. Dessutom är du ju endast ett fysiskt funktionshinder och inte ett psykiskt som Alzheimer/demens. Å aktiviteterna är säkert mera anpassade till äldre än du och som har just dessa hinder.
Gissar att du har alla fotbollskanaler att titta på. Och dessutom har du ju datorn, vilket troligen inte många på Sirishof behärskar längre - datorn alltså.
Om du känner för det kan du ju skriva ett inlägg någon gång om vad du gör om dagarna. Det skulle faktiskt vara riktigt intressant att få läsa om hur du tillbringar dagarna.
Tack! Ja, ni var fel ute betr. flytten. Härligt med en kommentar från dig, min trognaste följare. D och jag tycker nu att vi hittat den ultimata lösningen, med boenden i stan 7 minuter från varandra och Getingstorp kvar så länge D vill och klarar av att bo kvar.
SvaraRaderaDu har rätt, jag tillhör ungdomarna på Sirishof. Jag skulle önska att många fler fick bo på ett ställe som Sirishof när det är dags för "hemmet".
Jag har inte alla fotbollskanaler kvar längre, men saknar det inte. Så begränsat som fotbollsutbudet varit så har jag ändå kunnat ta del av det mesta.
Har inte slutgiltigt bestämt mig för vilket kanalutbud jag ska välja, men mycket fotboll blir det garanterat. TV:n och datorn är mina bästa "kompisar" i vardagen.
Inte tror jag att det är så intressant att läsa om hur jag tillbringar dagarna, men det kommer säkert nåt inlägg när det händer nåt extra.
Oh, så härligt att det känns så bra. Det glädjer mig.
SvaraRaderaDu är så positiv, även om allt inte alltid är lätt. Du ger inspiration, stort tack!
Skön söndag!
Tack!
SvaraRaderaJag försöker fokusera på det positiva då det oxå ger mig kraft. Men, för den skull är det som du säger inte alltid lätt. Så ter sig väl livet för de flesta av oss, ibland är det upp och ibland ner.