Tredje dosen

Min tillvaro är om möjligt stillsammare än tidigare så det gäller att passa på att skriva ett inlägg när det händer nåt utöver det vardagliga.

Som igår då jag fick den tredje sprutan mot Covid-19. Efter två med Pfizer vaccin var det nu dags för Moderna. Ibland kan det vara bra att vara till åren kommen, som i detta sammanhang då jag hamnar långt fram i kön.

Att samhället börjat återgå till det normala känns bra även om jag inte är ute och märker så mycket av det. Jag ser det däremot när jag tittar på fotboll och ishockey på TV. Så härligt det är att se välfyllda läktare igen.

På tal om välfyllda läktare så lär det väl dröja innan vi ser det på Behrn arena då Örebro SK nu är på väg ut ur fotbollsallsvenskan. Måndagens förlust , 1-2 mot Degerfors,  var nog nådastöten.

Vårsöndag

Härligt att låta blicken drunkna i tulpaner.

Gårdagens inlägg ägnades åt mitt sportintresse. Ett intresse som även idag blir rikligt tillfredsställt. Vasaloppet började jag morgonen med och det pågår ju fortfarande. Eftermiddagen går i fridrott-EM:s tecken.  En vårsöndag som denna bör jag förstås ge mig ut i solskenet, men det blåser lite för snålt för min smak. Då D dessutom är borta idag så får det bli så här, men t o m Sigge ser ut att tycka att det är tråkigt. Han får gå ut en vända till så att jag slipper se hans ledsna blick.

Jag blir smått mör bara av att titta på.

Sigge är lika sportintresserad som matte.
Det vill säga måttligt. Hans blick säger
 "jag vill gå ut".

Jag skäms över att vara svensk

I dagens Nerikes Allehanda läser jag ett reportage om Yunus Ismail, 24-årig flykting från Somalia och fotbollsspelare i ÖSK som den 29 juli 2009 drabbades av en stroke.

Reportaget finns tyvärr inte i NA:s nätbilaga så därför kan jag inte länka dit utan får i egna ord beskriva de galenskaper som beskrivs i reportaget.
Yunus kom till Sverige som flykting från Somalia 2003 och har ett avvisningsbeslut hängande över sig som dock inte kunnat verkställas då Somalia inte vill ta emot honom.

Nå väl, nog om detta. Till hur Yunus hanterats av svenska myndigheter efter hans stroke.

Kanske färgas mina synpunkter av att jag själv drabbades av en stroke 2001 och har mött liknande galenskap och dåliga bemötande som Yunus drabbats av. Jag vill dock på intet sätt jämföra mig med honom eftersom han har en så mycket mera utsatt situation än vad jag har.


Här är några exempel på galenskaperna som Yunus mött:

-1. Yunus skulle behöva ett trygghetslarm i sin bostad men eftersom han inte har ett fullvärdigt svenskt personnummer ( saknar de 4 sista siffrorna ) då han inte är skriven och folkbokförd i Sverige så får han inget telefonabbonemang hos Telia och utan abbonemang får han inget trygghetslarm.

2. När han skulle ansöka om främlingspass så var han tvungen att inställa sig personligen hos Migrationsverket i Göteborg trots att det finns handläggare i Örebro som skulle kunna göra detta jobb. Yunus var i så dålig kondition vid denna tidpunkt så det krävdes sjuktransport för resan till Göteborg. Han fick avslag på begäran om sjuktransport.

3.Yunus har även fått avslag på ansökan om färdtjänst eftersom han inte är folkbokförd i Sverige.

4. P g a att han inte är folkbokförd i Sverige och saknar personnummer så är han heller inte berättigad till försörjningsstöd.

5.De nödvändiga resorna till sjukgymnastik fyra dagar i veckan får han bekosta själv.

Finns då inget positivt att lyfta fram?

Jo, och det är att det finns en privatperson, ÖSK-ledaren Tage Liljeson, som tagit sig an Yunus och också i hans handlingar står som närmast anhörig.
All heder också till ÖSK och Yunus lagkompisar som stöttar honom på bästa sätt.

Yunus är föräldralös sedan sex års ålder och saknar släkt i Sverige.

När jag skriver detta så mår jag illa och skäms över att vara svensk.

I dessa dagar så slås jag av att:
- Sverige skänker, med all rätt, miljoner till det jordbävningsdrabbade Haiti men vi förmår inte hjälpa en drabbad människa i vårt eget land. Skamligt !