Hip hip hurra!

Ja, det får jag utbrista till min mamma som fyller 86 år idag? Hon är fortfarande kvar på sjukhuset efter fallet den 14 december. Dock inte länge till. Nästa vecka så flyttar hon in i sitt nya boende, 2 rum och kök på ett serviceboende.
Jag är oerhört nöjd då jag lyckats lösa all knutar inför hennes nya boende och flytten dit. Jag har säkert haft ett hundratal telefon- och mailkontakter sedan den 14 december men är trots det vare sig trött eller besviken. Samtliga jag haft kontakt med har varit oerhört vänliga och tillmötesgående. Alla kontakter med personal i Sollefteå kommun, Sollefteå sjukhus och Solatum Hus&Hem AB har varit positiva och man har på ett prestigelöst sätt  mött mig och anammat förslag från mig och även köpt de lösningar jag kunnat presentera. Lösningar som gagnat alla berörda parter. Ska det då inte vara så här? Jo, i en ideal värld, men tyvärr är det alltför sällan som man får ett så positivt och engagerat bemötande.  Därför får oxå dessa företrädare för Sollefteå hänga med på rubrikens hip hip hurra! Det tycker jag att dom är värda. Det blir oxå hip hip hurra till släkt och snälla grannar där uppe i norr som sköter de praktiska arrangemangen runt flytten.

Den bästa presenten min mamma kunde få var när jag nu på morgonen kunde ringa och tala om för henne att allt är löst inför hennes utskrivning från sjukhuset och flytten till hennes nya hem.

Nu när allt är löst så känner jag inte av min begränsning när det gäller att vara praktiskt behjälplig. Det går faktiskt att hitta lösningar även om man som jag är 60 mil bort.

Stafettläkare - en dyr "lösning"

Västernorrlands läns landsting har redan nu överskridit årsbudgeten för s k stafettläkare med 44 miljoner.

Att jag särskilt noterar detta idag beror på att jag är indirekt berörd. Min 85-åriga mamma ramlade i förra veckan på väg till postlådan och ådrog sig en bäckenfraktur så det blev ambulans till Sollefteå sjukhus. Nu är problemet att det är c:a 6 veckors läktid för denna skada och hon klarar sig då inte på egen hand i hemmet. Normalt finns vid Sollefteå sjukhus någon s k Rehabavdelning avsedd just för patienter som min mamma. Dessa avdelningar har man nu av besparingsskäl stängt över helgerna. Besparingar som förstås bl. a. beror på de skenande kostnaderna för stafettläkare.

Apropå detta med stafettläkare, läkarbrist i Sverige, så skulle jag gärna se att man rekryterar läkare från andra länder. Arbetskraftsinvandring enkelt uttryckt. Dessutom är det säkert så att det redan idag i Sverige finns ett antal medicinutbildade personer som tvingats ta jobb som de är överkvalificerade för. Det är ju en av konsekvenserna av dagens arbetsmarknadspolitik, att du tvingas söka alla typer av jobb oavsett om du är överkvalificerad och totalt ointresserad. Jag känner själv till några dagsfärska alarmerande exempel på hur fel detta kan slå. Nej, jag går inte närmare in på dessa exempel här av hänsyn till berörda parter.

Hur det går för min mamma? Ja, jag "bor i telefonen och vid datorn" och försöker lösa situationen både kort- och långsiktigt så bra som möjligt. Det känns inte alls bra, så här 60 mil bort och oförmögen att själv göra mera. Men jag har ju lärt mig att gilla läget och ska nog oxå lösa detta på bästa sätt.

Sjukvården i Västernorrland - vilken soppa / såpa

Som Ångermanlänning av födsel och ohejdad vana så läser jag förstås dagligen tidningen Ångermanland. Eller allehanda som den heter numera. Vilket fantasilöst namn förresten. Flitigt omskriven är sjukvården inom länet med ständiga besparingar och hot om nedläggning av sjukhus. Inte i allehanda utan i Expressen läser jag dock den artikel som bäst hittills sammanfattar denna osannolika röra. Skötseln av sjukvården i länet strålar av inkompetens, så väl hos ansvariga politiker som hos ansvariga chefer.


Sjukhusdirektören för Örnsköldsviks och Härnösands/Sundsvalls sjukhus, Sigbjörn Olofsson, har jobbat för Landstinget Västernorrland i cirka ett och ett halvt år, men är fortfarande skriven i Stockholm. Att jobba för Landstinget i Västernorrlands län för 140.000 i månaden känns väl ok men där går gränsen. Att skriva sig i länet tycker han antagligen är för skämmigt. Vem fan vill ses som Västernorrlänning. Ja, sedan är det väl lite girighet med i bilden också.