50 år i rocksvängen

 

 

D och jag har i veckan tittat på båda avsnitten av " Jerry Williams - The Farewell show". Vilken snubbe.  70 bast och fullt ös.

 

Förutom att vara en fantastisk artist så ger han intryck av att vara en härligt genuin person. Inga överdrifter och divalater där inte. Han har en härlig distans till sig själv och sin imponerande karriär.

 

När jag lyssnar till honom så uppstår ett av de tillfällen när jag som mest saknar att jag numera inte har  förmågan att röra mig fritt. Det spritter så smått i min förlamade vänstersida. Jag får nöja mig med att i tanken rocka loss med D.

Gillar du rock’n’roll så rekommenderar jag programmen. D och jag kommer nog att titta nån gång till på SVT play. D har också sett showen tidigare, på Cirkus i Stockholm.

Apropå detta med självdistans. Före " Jerry Williams - The Farewell show" så tittade jag på "Uppdrag granskning" som handlade om diverse suspekta turer i Österåkers kommuns politiska verksamhet.  Där framträdde personer som helt saknade självdistans. Det är intressant med kontraster.
 



Österåkers kommun är i alla fall vackert belägen.



Förändring tar tid

Förändringsarbete innebär många vägval och
det är
inte alltid man väljer rätt.



Jag tycker om att se dokumentärfilmer. Igår hittade D  på SVT Play en dokumentär om Kiran Bedi, Indiens första kvinnliga polis 1972. Det var intressant att se hur hon tilldelades uppdrag av typen "mission impossible". Förstås i hopp om att hon skulle tröttna och ge upp.  Hon stod dock på sig och stod för många nyskapande insatser, bl. a. inom fängelseväsendet, och hon vann också internationellt erkännande. Men.....................

 

Det var en intressant inblick i ett komplicerat samhälle och än en gång påmindes jag om att förändring tar tid, därav rubriken. Förändringsarbete är inget för den otålige och den som påbörjar ett förändringsarbete hinner inte alltid se resultat under sin livstid.  Gäller det dessutom samhällsstrukturella förändringar så handlar det oftast om generationer.