Jeeppiee! Äntligen !!!!!!

Tuff start för D och Jeepen idag.

 Du som följer min blogg vet att D  i oktober i fjol drabbades av vad läkarna diagnosticerade som epilepsi och därmed blev hennes körkort direkt indraget i 1  år. Just då dök ord som katastrof och omöjligt upp, men som vanligt började vi snart tänka i andra termer; Vad kan vi göra? Hur löser vi detta?

Som alltid är det viktigt att låta processen ha sin gång och efter några månader, när årsskiftet var passerat, så började vi i stället för katastrofscenarier se möjligheter igen.


När ett år passerat så började det se riktigt ljust ut.  Genomförd medicinsk utredning påvisade ingen epilepsi och D är åter sitt gamla vanliga jag. Förvisso ett år äldre, men ändå. Körkortstillståndet som D måste söka igen blev beviljat och hon har nu åter körkortet i sin hand.

Vad som återstod efter detta var  att få Jeepen i gammal god form. Vinterhjulen är på och en grundlig service  gjord innan det idag var dags för kontrollbesiktning som den passerade u a så nu är det bara att tuta och köra för D.

 Mera än ett år sedan Jeepen var i tjänst.

Men, nu kör vi.

Hur har då det gångna året varit? En prövning på många sätt förstås, men vi har lyckats lösa det mesta. Inte sällan med mycket okonventionella metoder. Att gå in på hur vi ordnat tillvaron låter sig inte göras här då inlägget skulle bli alltför långt. Jag nöjer mig med att konstatera att det varit ett prövande men oxå lärorikt år och nu riktar vi med tillförsikt blicken framåt. 

Ett år senare - När processen haft sin gång

För ett år sedan jag skrev  detta inlägg. Det var väl genomtänkt och beslut tagna på de fakta vi då hade. Men, jag ska villigt erkänna att djupt där inne hos mig så gnagde något. Var vi verkligen beredda att ge upp vårt liv här på Getingstorp?

Så här ogenomtränglig kändes tillvaron för ett år sedan.

Redan när några månader passerat så hade både mina och D:s tankar ändrat riktning. Vartefter tiden sedan gått så har vi känt att vi landat rätt i att bo kvar på Getingstorp. Under det år som förflutit har vi tagit några riktigt omvälvande beslut och oxå genomfört dessa. Beslut som vi troligen inte landat i om allt det tråkiga inte hade hänt. Som ofta är det så att när tillvaron ter sig som mörkast och svårast att hantera  och inga självklara lösningar står till buds, då flödar kreativiteten. I alla fall är det så för D och mig. Idéer dyker upp, bollas, förkastas eller antas och plötsligt är beslut tagna som storligen förvånar mig själv. Det är där vi är nu och nästa avgörande steg är förstås att D får köra bil igen. 

Så här känns det idag. Nu finns det öppningar och 
ljus i horisonten.

Den fullskaliga medicinska utredning som D genomgått med anledning av den misstänkta epilepsin har inte visat på något som tyder på epilepsi och läkaren har nu skrivit intyg som säger att det inte finns något som talar emot att hon får köra bil igen. Vederbörliga handlingar skickades i måndags in till Transportstyrelsen med ansökan om nytt körkortstillstånd. När detta tillstånd är beviljat kvarstår att ansöka om nytt körkort. När D sedan åter har körkortet i sin hand så ska Jeepen servas och besiktigas innan det är dags att tuta och köra igen. Så efter ett drygt år blandat med en osannolik mix av  vedermödor och kreativa lösningar så ska det normala livet ha återvänt till Getingstorp. 

PS Varför Transportstyrelsen inte bara kan häva spärren på det körkort D har utan hon måste söka både körkortstillstånd och körkort på nytt övergår min fattningsförmåga. Men, att spilla krut på byråkratiskt snåriga vägar är föga framgångsrikt så det är nog klokast att bara rätta in sig i ledet.

Jag har själv arbetat i 40 år i offentlig förvaltning och alltså varit en s k byråkrat, men för den skull inte påtagligt byråkratisk. Jag får ofta en känsla av att det förr fanns ett större utrymme för sunt förnuft och eget tänkande. Idag synes allt vara strikt regelstyrt utan några som helst individuella hänsynstaganden. Enkelt att jobba så förstås , men så tråkigt det måste vara. Att aldrig behöva tänka utan bara slå upp "regelboken" och ta beslut.

Detta PS är en utvikning som bara poppade upp och krävde att få komma på pränt. 

Alla sagor har ett slut

En av mina många favoritvyer på Getingstorp.

I mars nästa år är det 10 år sedan vi flyttade hit till vårt älskade Getingstorp. En plats som vi med åren format till det lantliga paradis vi sökte. Att bo här har varit som att leva i en saga. Vi har båda, på olika sätt, givits utrymme och skapat förutsättningar  för våra personligheter. D som till fulländning odlat sin idérikedom och kreativitet har med en aldrig sinande energi varit den som drivit på utvecklingen. Min roll har varit mera som bollplank och påhejare. Att leva på Getingstorp har oxå för mig inneburit att jag fått det lugn och den stillhet som jag, efter min stroke 2001, behöver för att trivas. Det kan väl låta något motsägelsefullt men  det har gått alldeles utmärkt för oss att både gasa och bromsa oss genom åren på Getingstorp.

D och jag har stortrivts på Getingstorp, i byn, med omgivningen och med våra grannar. Vi har så klart förstått att vi måste dra ner på takten med tiden, men har ändå planerat för att kunna bo kvar ännu ett antal år med en del nödvändiga anpassningar och förändringar. 
Men så, den 28 september, hände nåt oväntat när D drabbades av en "blackout". Efter akutbesök på sjukhus så framstod plötsligt framtiden på Getingstorp som mera osäker. Ett omedelbart budskap var att D inte får köra bil i avvaktan på utredning om vad hon drabbats av. Att bo här utan att kunna köra bil framstår som direkt omöjligt. Vi försöker ändå se ljust på tillvaron och hoppas att D ska få köra bil igen när utredningen är klar.

En utredning som nu påskyndas då D den 12 oktober drabbades av en ny "blackout". Vid det efterföljande sjukhusbesöket så ställdes en diagnos som pekar på att D drabbats av partiell epilepsi. 
Det positiva är att D nu fått en diagnos och oxå  börjat medicinera.

Den uppkomna situationen gör att vi känner att vi behöver ta ett beslut om hur vi vill forma vår framtid. Vi har enats om en arbetshypotes som innebär att när D fyller år nästa gång, den 7 oktober 2018, så ska vi bo i lägenhet i Örebro. Det innebär att vi nu har c:a 1 år på oss att avveckla/sälja Getingstorp och hitta ett nytt bra boende. Ett år kan tyckas vara en lång tid, men det är oxå mycket som ska hinnas med. Extra försvårande i detta läge är förstås att D inte får köra bil närmaste halvåret.  Vi, som alltid strävat efter att vara oberoende och själva diktera dagordningen, är nu plötsligt beroende av vår omgivning och att hela tiden hitta alternativa lösningar till D:s tidigare biltransporter.

Just nu känns det konstigt att veta att mycket av det vi gör idag och framåt gör vi för sista gången på Getingstorp. Även om vi inte kommer att bo kvar så vill vi  underhålla och ordna allt som vi brukar när vi t ex nattar trädgården inför vintern. Det är viktigt för oss att Getingstorp är i absolut bästa skick den dag vi lämnar.

Trädgårdsstädning och hösteldning
pågår denna vecka.

Liksom årets sista gräsklippning.

Nytt år - nya tankar

Där innanför grindarna vill vi bo .

Som väl är gör vi det.

Som du kanske kommer ihåg så skrev jag i ett inlägg i oktober i fjol att D och jag hade en arbetshypotes som syftade till att vi i oktober i år ska ha flyttat till lägenhet i Örebro. Detta då D i oktober i fjol fick diagnosen epilepsi och därför fick körförbud det närmaste året.


Nu när dryga tre månader förflutit så har vi hunnit med att testa hur det går att bo så här på landet utan att få köra bil. Det har gått över förväntan. Tack vare snälla barn, fantastiska grannar och i någon mån Länstrafiken så har  nödvändiga transporter och inköp kunnat genomföras. Noggrann planering krävs förstås, men det är vi sedan tidigare vana vid så det är inget som är besvärande. 

Som du förstår så har arbetshypotesen nu förändrats. Nu siktar vi på att bo kvar till oktober och då göra en utvärdering av det körkortlösa året. Det vi nu gör för att möjliggöra att bo kvar är att minska på antalet arbetsuppgifter för D. Den "Integöralista" som jag filar på för D innehåller bl. a. minskat odlande i trädgården, låta poolen ligga i träda, ej starta nya stora projekt etc.  I den mån tjänster finns att köpa så kommer vi att överväga det. 

Att transporter och inköp fungerar bra är förstås viktigt, men  viktigast för oss är att kunna fortsätta leva på Getingstorp. Att bo här är inte bara ett boende utan en livsstil. Varje dag så slås vi av något som vi kommer att sakna om vi skulle bo i lägenhet i Örebro. Lugnet, naturen, friheten och grannarna finns inte att få i stan och det som Örebro har att erbjuda som inte finns här ute på landet är inget som särskilt lockar oss.

Poolen får ligga i träda i sommar.

I sommar odlas bara tomater, gurka och 
basilika i växthuset. För övrigt blir det en 
plats för härliga måltider.

Måltider under det gamla äppelträdet blev det några i 
somras. Det blir flera kommande sommar.

Porten till växtriket.

Sigge njuter av sin trädgård där på bänken.

Mustigt grönt efter ett sommarregn.

Här bakas pizza i grillen.

Ljuvlig sommarblomning.

Mera sommarblomning.

Det känns som att vi kommer att fixa det här. Allra helst som motivation och vilja är på toppnivå. Och viktigast av allt, D och jag är helt överens om denna nya planering. En bra början på det nya året.Vi ser framtiden an med tillförsikt.

Sigge och Osborne gläds åt att matte och husse tänkt om.