Man kan inte få allt

En härlig inledning på dagen bjöds jag idag. 
Fortsättningen dock grå och trist.
Ungefär som Fotbollsgalan igår.

När jag skrev rubriken tänkte jag först låta inlägget handla om pristagarna vid gårdagens fotbollsgala i Globen. Men, jag ångrade mig snart då jag kom på mig med att bara sätta en massa eget tyckande på pränt. Tyckande som i många fall gick stick i stäv med vad ett antal olika jurys kommit fram till när dom utsett vinnare av de olika priserna. Jag landade till slut i att de pristagare som presenterades ändå kändes rätt ok. Varför ska jag då lägga krut på att tycka tvärt emot. Eller svartmåla en som helhet rätt medioker fotbollsgala.

Nej, jag fastnade för nåt annat än fotbollen igår. Nämligen; är man en duktig fotbollsspelare är man nödvändigtvis inte en duktig talare.

En sak står klar; vid en direkt jämförelse är män bättre fotbollsspelare än kvinnor. Inget överraskande påstående förstås. Men,  när det gäller att uttrycka sig i ord står de flesta fotbollsspelande män sig slätt. Det bevisades med eftertryck när gårdagens tacktal levererades. Två lysande stjärnor fanns på scenen, Nilla Fischer, vinnare av Diamantbollen, och Lotta Schelin, mottagare av Fotbollskanalens hederspris. Dom sopade banan med männen.  Ja, med alla övriga pristagare. För att ta en fotbollsliknelse så var det Allsvenskan vs Gärsgårdsserien.

På mållinjen



Tyvärr blev det tårar och inte skratt för Lotta Schelin
och Pia Sundhage efter gårdagens semifinal.

Sveriges damer lyckade inte ta sig till final i fotbolls-EM. Återigen var det Tyskland som stod i vägen.
Med tanke på att Sverige fick ett mål bortdömt  och hade ett antal öppna chanser så kan jag väl påstå att de föll på mållinjen. Allra helst som Sverige hade  mera boll och spelade bättre. Tycker jag. Jag hade unnat Sveriges damer att få spela final på en fullsatt Friends arena.

Jag har i nåt tidigare inlägg haft kritiska synpunkter på damfotbollen och dess framtid. Tyckte då att damfotbollen var tråkig och hade stagnerat, men nu får jag krypa till korset då jag efter att bl. a. ha sett Sveriges alla matcher i EM tycker att damfotbollen gjort stora framsteg. Det har varit underhållande matcher att se. Av stor betydelse till min ändrade syn på damfotboll torde vara att jag slutat jämföra med herrfotboll.

Det som fram för allt utvecklats är det taktiska kunnandet. På både gott och ont då detta oxå gjort spelet rätt stereotypt. Det sker sällan något överraskande vilket förstås gör lagen "lättlästa".  Taktiskt kunnande i all ära men det behövs oxå spelare som bryter mönstret,  som gör det oväntade, som inte alltid väljer förstaalternativet.
Fortfarande finns stora brister i tekniken. Sånt som kan slipas till med träning, träning, träning. Jag tror att svensk damfotboll går en ljus framtid till mötes. Närmast återstår att se hur länge Pia Sundhage-effekten håller i sig.