10 år, tårta och skärpta allmänna råd

Idag firar Norlandia att man drivit verksamheten här på Sirishof i 10 år och m a a detta så bjuds vi boende på tårta. Jag som inte är särskilt förtjust i sötsaker har t o m lärt mig tycka om det sedan jag flyttade hit. Hoppingivande att konstatera att det aldrig är för sent att lära om.

Williamtårtan smakade utmärkt.

Du som läser min blogg kommer kanske ihåg det inlägg jag skrev efter att ha bott här på Sirishof i 100 dagar. Där beskrev jag i positiva ordalag hur det är för mig att bo här. Idag, 82 dagar senare, så kvarstår mina positiva omdömen och jag trivs alldeles utmärkt med att bo här. När jag nu inte längre klarar av att bo kvar på vårt älskade Getingstorp så har jag svårt att tänka mig ett bättre alternativ än Sirishof.

Det enda som är surt är de skärpta allmänna råd som införts m a a Corona och som innebär att D och jag gjort paus i hennes besök hos mig. P g a besöksförbud så träffades vi inte på 5 månader efter att jag den 20 maj flyttade hit. När besöksförbudet upphörde hann D med fem besök hos mig innan de skärpta allmänna råden infördes. Det känns dock helt rätt att vi nu väljer att leva under karantänliknande förhållanden och därmed på vårt sätt bidra till att inte öka risken för fortsatt smittspridning.

100 dagar

Jag känner mig skönt inbäddad i grönska när jag 
tittar ut över stadsparken.

Mitt första blogginlägg från Sirishof skrev jag efter en månad och det kan du läsa här. Nu har det gått ytterligare drygt två månader och igår var det etthundra dagar sedan jag flyttade hit och jag kan konstatera att mina första positiva intryck kvarstår eller har förstärkts. 

Jag ska villigt tillstå att det var med en betydande ängslan och oro jag såg flyttdagen, den 20 maj, närma sig. Inte så konstigt kanske, då jag för första gången på 70 år inte skulle befinna mig i "min egen lugna vrå".
Frågorna och funderingarna hopade sig.

Svaren på mina frågor lät vänta på sig och under den första tiden så blev frågorna snarare fler. Då kan jag nog påstå att jag kände mig rätt risig. Men, efter att ytterligare tid förflutit  så blev frågetecknen i stället utropstecken. Jag kom till ro, skapade  mina egna rutiner och började känna mig hemma. Ja, jag började t o m  känna ett visst mått av trivsel i min nya tillvaro.

Avgörande för detta är den fantastiska personalen som alltid finns till hands. Personalomsättningen synes vara minimal vilket gör att jag hela tiden möter samma personer. Så här efter 100 dagar så har jag lärt känna all personal och dom mig vilket förstås underlättar i vardagen. Jag har dessutom en  kontaktperson i personalen med särskilt ansvar för sådant som rör mig och det systemet fungerar utmärkt. Jag kan inte tänka mig en bättre kontaktperson än den jag har.

Jag är som person lite av en "ensamvarg" och här tillåts jag oxå vara det. Det accepteras att jag inte är en gruppaktivitetsperson som förväntas delta i allt som erbjuds, vilket är rätt mycket vill jag påstå. 
- Vill jag delta i någon aktivitet eller för den del göra något på egen hand så säger jag till och då löses det. 
- Den medicinska omvårdnaden är av toppklass och finns dagligen till hands.  
- Den praktiska hjälp jag behöver till följd av mina fysiska funktionshinder fungerar till min fulla belåtenhet.
- Som vegetarian så trodde jag att mathållningen kunde bli ett problem, men icke. Jag får själv välja rätter ur ett brett utbud och sedan får jag en egen veckomatsedel.
- Städning och tvätt sköts varje vecka och fungerar precis som jag vill ha det, d v s problemfritt.
- Själva boendet känns på intet sätt institutionaliserat utan jag känner att jag bor i min egen bostad där jag kan vara så privat som jag önskar.

Sammantaget så kan jag inte tänka mig ett bättre boende när situationen nu är sådan att jag inte längre klarar av att bo på Getingstorp.

Finns då inget negativt? Jo, och det är som så mycket annat i samhället i dag beroende på coronapandemin. Jag har inte fått träffa D (Darlingen)  på 100 dagar då besöksförbud råder. Vi håller daglig kontakt via sms, mail och telefon. Men visst känns det konstigt, allra helst som jag alltid varit van att D finns vid min sida.

Årets bragdguld klart ?

Sarah Sjöström, 15, slår simvärlden med häpnad - igen.
Som en torped forsade hon genom vattnet, och tog sitt allra första VM-guld - på rekordtiden 56,06 över 100 meter fjäril. Andra världsrekordet på två dagar. PUH !
Denna prestation , om någon, tycker jag har bragdstämpel så nu har SVD:s bragdjury ett enkelt arbete framför sig.