1 ½ år på Sirishof

Sirishof.

Min bloggkompis BP tycker att jag ska skriva ett inlägg om hur tillvaron ter sig på Sirishof, det äldreboende i Örebro som jag bor på sedan  den 20 maj 2020. Kan väl passa bra då att  så här, drygt 1 ½ år efter att  jag flyttade in, berätta lite om tillvaron här.

Egentligen finns inte mycket att skriva om då det är en rätt så ospännande tillvaro. Men, icke desto mindre, en tillvaro jag trivs alldeles utmärkt med.

Att flytta från mitt älskade Getingstorp var nåt som jag bävade inför, men det fanns förstås nånstans där i bakhuvet att jag skulle bli nödgad därtill då jag märkte att jag fick allt svårare att ta mig fram . Vartefter min fysiska förmåga sviktade  så kom jag och D till slut fram till beslutet att en flytt är ett måste. 

Ett avgörande önskemål inför flytten var att jag ville bo på ett ställe där jag så långt det är möjligt kan "leva mitt eget liv". Jag var inte ute efter sällskap och massor av gemensamma aktiviteter utan ville komma till en lugn plats där jag kunde "rå mig själv" och själv bestämma hur min vardag ska se ut. Ställen av typen "här är vi som en enda stor familj" var jag alltså inte ute efter.

Då Sirishof uppfyllde mina önskemål och dessutom har Örebro stadspark som närmaste granne hade jag inte svårt att bestämma mig. När jag sedan kom hit och kunde konstatera att min lägenhet ligger några våningar upp och med utsikt över just stadsparken, ja då var det så bra det kunde bli.

Hur ser då min vardag ut? Jo, den börjar kl. 6 då min telefon ringer. Någon "sjusovare" har jag aldrig varit då jag trivs med att starta dagen tidigt. Sedan tar det förstås sin rundliga tid för mig att göra mig i ordning och vara påklädd och klar till frukosten som jag valt att inta kl. 07.30. Frukosten, liksom alla andra måltider, får jag serverad i min lägenhet då jag valt att inte äta i den gemensamma matsalen.

Med frukosten intagen och "gomorronmesset" skickat till D så  placerar jag mig  framför TV:n eller vid datorn. När jag fått mig en dos av dagens nyheter och läst dagstidningarna på internet så har förmiddagen passerat.

Kl. 13 äter jag dagens lagade måltid, oxå den i min lägenhet. Jag har i mitt vuxna liv alltid ätit bara frukost och ett lagat mål mat om dagen och gör så fortfarande. Om jag ville skulle jag kunnat fylla hela dagen med att äta då här serveras ett stort antal måltider. Förutom frukost, lunch med dessert och middag så bjuds mellanmål, kaffe med dopp och kvällsmål. Inte sällan har någon i avdelningspersonalen bakat så det bjuds tårta eller rykande färskt fikabröd. Då och då snitsas frukosten till och det erbjuds s k "hotellfrukost". Vid storhelger bjuds det alltid på nåt extra. Jag blir mätt bara av att tänka på all mat som bjuds.  

Hur är det då att bo på ett äldreboende som Sirishof? Hur blir jag  omhändertagen  och vilka är det som tar hand om mig och hur ser personalresurserna ut ? 

Vi är åtta boende på min avdelning och var och en har sin egen lägenhet. Hur och om man vill umgås avgör jag helt själv. 

Avdelningspersonalen finns tillgängliga dygnet runt. Vill jag något så trycker jag bara på "larmknappen" som jag bär på mig.  Personalgruppen består av undersköterskor.  Jag tycker att dom gör ett fantastiskt jobb och jag är full av beundran för hur dom klarar av att tillgodose alla boendes olika behov och speciella önskemål.  Inte minst jag själv har ett antal speciella önskemål och "egenheter".

 Jag har en särskild kontaktperson i personalen som jag i första hand vänder mig till med mina frågor och funderingar. Hon ansvarar oxå för viss löpande medicinsk provtagning och kontroller. Hon hjälper mig  därutöver  med att duscha, hon tvättar och stryker mina kläder varje vecka etc. Ja, hon sköter allt i mitt hushåll som jag inte klarar själv. Hon betyder oerhört mycket för min trivsel här och vi har fått en väldigt bra relation.

En av de stora fördelarna på den avdelning jag bor är den minimala personalomsättningen. Det innebär att jag lärt känna all personal och dom har lärt känna mig vilket skapar både trivsel och trygghet. 

Den medicinska personalen och omvårdnaden är oxå av bästa märke. Sjuksköterska finns tillgänglig veckans samtliga dagar. Läkare kan jag om jag så vill träffa varje vecka.  Vårdcentral knuten till Sirishof finns 10 minuters rullstolspromenad bort. En arbetsterapeut finns oxå som hjälper mig kring frågor om hjälpmedel etc.

Mathållningen som jag beskrivit ovan och är mycket nöjd med sköts av en gastronom. Jag är rätt kitslig och bortskämd när det gäller mat, men jag har för den skull aldrig upplevt att jag ses som krävande eller besvärlig.

Det finns även en kultur- och aktivitetsansvarig som ser till att aktivitetsutbudet är brett och att det finns något som passar alla. Själv deltar jag  inte i några gemensamma aktiviteter, i vart fall inte hittills. Däremot har den aktivitetsansvarige och jag återkommande intressanta samtal om ämnen vi enas om. De senaste samtalen har rört hjärnan och dess funktioner. Lärorikt och inte minst användbart i vardagen. Jag mår dessutom bra av att få lite extra intellektuell stimulans.

Städning sköts av en inhyrd firma och jag får städat en gång i veckan.

Andra utifrån kommande tjänster som tillhandahålls är frisör, fotterapeut och tandhygienist.

Besök kan jag ta emot närhelst jag vill.

Jag inledde med att skriva att det inte finns mycket att skriva om, men det blev visst ett rätt långt inlägg ändå. Som du säkert förstår så har det gått mycket bättre än jag trodde att anpassa mig till en äldreboendetillvaro. De farhågor jag hade innan flytt har alla kommit på skam. Jag tycker att Sirishof lever upp till sin devis; gott liv - varje dag.

Jag är glad att efter 1½ år på Sirishof kunna skriva ett blogginlägg i denna positiva anda. Lika glad är förstås D.

10 år, tårta och skärpta allmänna råd

Idag firar Norlandia att man drivit verksamheten här på Sirishof i 10 år och m a a detta så bjuds vi boende på tårta. Jag som inte är särskilt förtjust i sötsaker har t o m lärt mig tycka om det sedan jag flyttade hit. Hoppingivande att konstatera att det aldrig är för sent att lära om.

Williamtårtan smakade utmärkt.

Du som läser min blogg kommer kanske ihåg det inlägg jag skrev efter att ha bott här på Sirishof i 100 dagar. Där beskrev jag i positiva ordalag hur det är för mig att bo här. Idag, 82 dagar senare, så kvarstår mina positiva omdömen och jag trivs alldeles utmärkt med att bo här. När jag nu inte längre klarar av att bo kvar på vårt älskade Getingstorp så har jag svårt att tänka mig ett bättre alternativ än Sirishof.

Det enda som är surt är de skärpta allmänna råd som införts m a a Corona och som innebär att D och jag gjort paus i hennes besök hos mig. P g a besöksförbud så träffades vi inte på 5 månader efter att jag den 20 maj flyttade hit. När besöksförbudet upphörde hann D med fem besök hos mig innan de skärpta allmänna råden infördes. Det känns dock helt rätt att vi nu väljer att leva under karantänliknande förhållanden och därmed på vårt sätt bidra till att inte öka risken för fortsatt smittspridning.

100 dagar

Jag känner mig skönt inbäddad i grönska när jag 
tittar ut över stadsparken.

Mitt första blogginlägg från Sirishof skrev jag efter en månad och det kan du läsa här. Nu har det gått ytterligare drygt två månader och igår var det etthundra dagar sedan jag flyttade hit och jag kan konstatera att mina första positiva intryck kvarstår eller har förstärkts. 

Jag ska villigt tillstå att det var med en betydande ängslan och oro jag såg flyttdagen, den 20 maj, närma sig. Inte så konstigt kanske, då jag för första gången på 70 år inte skulle befinna mig i "min egen lugna vrå".
Frågorna och funderingarna hopade sig.

Svaren på mina frågor lät vänta på sig och under den första tiden så blev frågorna snarare fler. Då kan jag nog påstå att jag kände mig rätt risig. Men, efter att ytterligare tid förflutit  så blev frågetecknen i stället utropstecken. Jag kom till ro, skapade  mina egna rutiner och började känna mig hemma. Ja, jag började t o m  känna ett visst mått av trivsel i min nya tillvaro.

Avgörande för detta är den fantastiska personalen som alltid finns till hands. Personalomsättningen synes vara minimal vilket gör att jag hela tiden möter samma personer. Så här efter 100 dagar så har jag lärt känna all personal och dom mig vilket förstås underlättar i vardagen. Jag har dessutom en  kontaktperson i personalen med särskilt ansvar för sådant som rör mig och det systemet fungerar utmärkt. Jag kan inte tänka mig en bättre kontaktperson än den jag har.

Jag är som person lite av en "ensamvarg" och här tillåts jag oxå vara det. Det accepteras att jag inte är en gruppaktivitetsperson som förväntas delta i allt som erbjuds, vilket är rätt mycket vill jag påstå. 
- Vill jag delta i någon aktivitet eller för den del göra något på egen hand så säger jag till och då löses det. 
- Den medicinska omvårdnaden är av toppklass och finns dagligen till hands.  
- Den praktiska hjälp jag behöver till följd av mina fysiska funktionshinder fungerar till min fulla belåtenhet.
- Som vegetarian så trodde jag att mathållningen kunde bli ett problem, men icke. Jag får själv välja rätter ur ett brett utbud och sedan får jag en egen veckomatsedel.
- Städning och tvätt sköts varje vecka och fungerar precis som jag vill ha det, d v s problemfritt.
- Själva boendet känns på intet sätt institutionaliserat utan jag känner att jag bor i min egen bostad där jag kan vara så privat som jag önskar.

Sammantaget så kan jag inte tänka mig ett bättre boende när situationen nu är sådan att jag inte längre klarar av att bo på Getingstorp.

Finns då inget negativt? Jo, och det är som så mycket annat i samhället i dag beroende på coronapandemin. Jag har inte fått träffa D (Darlingen)  på 100 dagar då besöksförbud råder. Vi håller daglig kontakt via sms, mail och telefon. Men visst känns det konstigt, allra helst som jag alltid varit van att D finns vid min sida.