Mera tycke och smak

Igår var rubriken "tycke och smak". Den passar rätt bra även på dagens inlägg. Jag såg igår det första av tre program om Jan Stenbeck. Denne egensinnige man som inte lämnade någon oberörd.
Som så ofta om dylika personer så är eftermälet  mera positivt än omdömena under  livstiden. Inte så konstigt kanske. Människor som är framgångsrika och går utanför ramarna både retar och upprör många i omgivningen. Ja visst, mina känslor bubblar oxå inför sådana personer och deras bedrifter. Jag kan dock inte undgå att imponeras av en person som Jan Stenbeck. Han hade bättre förutsättningar än de flesta, brände ljusen i båda ändar,  levde ett intensivt och för kort liv men satte oxå avtryck på den väg han vandrade.

 Jag noterar att Leif GW Persson som tycker ofta och mycket om det mesta även hade en relation till Jan Stenbeck. Då handlade det dock inte om särskilt konstruktiva förehavanden. Nej, deras gemensamma nämnare synes ha varit livsförkortande mat- och dryckesorgier.

En målsättning så god som någon.

Tycke och smak

Jag gillar inte att läsa deckare så följdaktligen har jag inte läst något som Camilla Läckberg skrivit. Däremot ser jag gärna deckare på TV, företrädesvis brittiska. Jag såg igår andra delen av Camilla Läckbergs Fjällbackamorden och jag tycker efter att ha sett 1:an och 2:an att det är riktigt bra deckare. De utspelar sig i vanlig men ändå udda miljö. En miljö där de flesta boende, vanliga människor, på nåt sätt är inblandade i det som sker. Trots det har jag inga problem att följa rollkaraktärerna, även de nya som dyker upp, som annars tenderat bli bli mitt problem i liknande brittiska deckare där jag alltför ofta sitter med frågan "vem är det där". Handlingen i Fjällbackamorden må vara lite skruvad men därför inte osannolik. Allt behöver väl dessutom inte vara så tillrättalagt. Jag måste inte känna igen mig i allt jag ser. Lite hitte på kan vara upplyftande. Tänk om allt som skrivs skulle vara en exakt bild av verkligheten. Hemska tanke.

Jag förvånas därför över den kritik som dånat fram i sociala medier från ett antal mer eller mindre prominenta figurer. Leif GW Perssons kritik av hur polisarbetet i Fjällbacka bedrivs är enbart fånig tycker jag  Jag kan i stället le så smått åt beskrivningen av det "gamla hederliga polisarbete" som polischefen i Fjällbacka säger sig bedriva. Det är väl ett av skälen till att den lokala polisen på någon liten ort i landet heller inte skulle få leda t ex en mordutredning. Men, men. Vi människor tycker ju olika om det mesta här i världen. Som väl är. Tänk så tråkigt det annars skulle bli. Sedan är det väl så att somliga tycker både oftare och mera än andra.

Jag kommer så klart att följa fortsättningen av Fjällbackamorden.

Traditionsenligt och sedan vardag igen

Bara adventsstaken i Tomteverkstan minner om den vita julen.
Snart är det gräsklipparföre igen.

Som brukligt så blev Nyårsdagen en försiktig start på det nya året. Den innehöll förstås nyårskonserten från Wien som oftast är behaglig att titta på efter en sen frukost. Denna gång stördes jag dock av de eviga kamerasvepen i lokalen. Det blev rätt tjatigt att gång på gång se kristallkronorna och takmålningarna i närbild. Fantasilöst.

Backhoppningen från Garmisch Partenkirchen har tappat sin dragningskraft hos mig så den hoppade jag av redan efter en kvart. Jag han dock upptäcka att jag inte hängt med i utvecklingen? då man visst lagt sig till med ett nytt poängsystem.

Dagen förflöt sedan i stillhetens tecken och middagen bestod som alltid på Nyårsdagen av lutfisk och potatis. Med tillbehören lutfisksås och gröna ärtor förstås. En lugn och trygg start på 2013.

Idag känner jag en välbekant doft. Det doftar vardag. Men Trettonhelgen är bara tre dagar borta även om den blir kort då Trettondagen infaller på en söndag i år. Lika bra det kanske så att jag inte blir alltför bortskämd av ledighet.

När jag tittar ut så fylls jag av hopp då den vita julen nu är borttinad och jag redan börjar förnimma vällustkänslan då jag i slutet på mars kan ta ut min elmoppe igen och ta årets första tur ner till postlådan och soptunnan. Det kan man väl ändå kalla ytterst modesta framtidsönskningar.

Ännu en kille med vårkänslor. Sigge ville absolut gå ut och ta en runda på tomten
och då får han ju det så klart.

Gott Nytt År!

Nyår firar D och jag här hemma med Marcus&Maria och barnbarnen Erik, 6  och Alice 4. Nyårssupén tillagades som traditionen bjuder av Marcus, Erik och mig. Denna gång bjöd vi på;
Förrätt: Hummersallad
Huvudrätt: Halstrad ishavstorskrygg med bruten poptatis och cevicheräkor.
Dessert: Kokospannacotta med limesting.
Vid tolvslaget så var avsikten att skicka upp några Khom Loy-rislyktor. Vi lyckades inte med alla då vinden  var alltför stark. Det är en hel del trixande att både tända och få rislyktorna att lyfta. När man väl lyckats med detta så är det en mäktig syn att se dessa lyktor sväva upp mot skyn och dessutom är det skonsammare än fyrverkerier för Nelson och alla andra hundar i grannskapet. Eftersom vi bor mindre än 10 km från Örebro flygplats så hade jag kollat flygtrafiken. Flygplatsen var stängd på nyårsafton och öppnar inte förrän idag  kl. 11.00 så därför fanns ingen risk att våra rislyktor skulle störa flygtrafiken.

Hummersalladen är serverad och Nelson finns som alltid med i händelsernas centrum.

En Khom Loy-lykta på väg mot skyn.

Gott slut!

Om 12 timmar är det dags att skåla in 2013.

Nu återstår knappt 12 timmar av 2012. Ett bra år för mig . De få motgångar som dykt upp bland allt det goda har löst sig till det bästa. Så sammantaget, ännu ett bra år för mig och de mina. Jag hoppas att du kan säga detsamma och önskar dig ett Gott slut! På återseende 2013.

Mera film

En svartvit gangsterbiografi.

"The  General" blev söndagens film. En modern (1998) Robin Hood-skildring i irländsk tappning om en gangster som var älskad av de sina men hade problem med både Polisen och IRA. Jag var inte varse att filmen var i svart-vitt vilket väl får tillskrivas bristande research av mig. Kanske passar svartvitt en film som i mycket vilar på motsatserna älskad - hatad, rätt - fel och som dessutom utspelar sig i ett Irland fyllt av konflikter. En bit in i filmen var frånvaron av färg något som jag inte alls funderade över. Förutom vid konststölderna. Dyrbar och vacker konst  vinner inte på att återges i svartvitt. Trots högt tempo och spänning alltid närvarande så tycker jag inte att filmen var nån höjdare. Ett faktum som nog inte heller förändrats om den visats i färg. Kanske var mina förväntningar för högt ställda.