Nelson - älskad och saknad

Tack Nelson för underbara år tillsammans!

Nelson finns inte med oss längre. Han fyllde 9 år den 12 februari och igår  fick han lämna oss. Jag nämnde i mitt födelsedagsinlägg att han  försvagats mycket under det senaste året.

Nelson och Osborne på promenad.
med matte. 

D:s fyra killar på samma bild. 

Vid veterinärbesök för en en kort tid sedan så konstaterades han oxå ha drabbats av en elakartad sjukdom varför vi visste att vi inom en snar framtid skulle nödgas ta det där beslutet som alla djurägare vet om men ändå har så svårt att förlika sig med. Sjukdomen är förvisso behandlingsbar, men behandlingen är mycket omfattande och livslång. Därför inget man bör utsätta en åldrande hund för. Vid såna tillfällen är det skönt med en veterinär som känner Nelson och som vi litar på.

Nelson, Osborne och Sigge ; alltid nära matte.

En bullmastiff blir  mellan 8 - 10 år så vi har varit väl medvetna om att det oundvikliga närmat sig, men det är alltid lika svårt när det ska ske. Extra svårt för matte förstås då hon och Nelson upplevt så mycket tillsammans under de här 9 åren. Förutom promenader varje dag så har dom gjort massor tillsammans;  varje år plockat bär och svamp, jobbat i trädgården, tillryggalagt många mil i bil, bott på hotell etc. Dom har kort sagt upplevt världen tillsammans. 

9-årstårtan blev den sista födelsedagstårtan för Nelson.

Ett av skälen till att vi skaffade Osborne var att vi inte ville vara utan hund när Nelson inte skulle finnas med oss längre. Dessutom ville vi gärna att Nelson skulle föra sin klokskap vidare till Osborne vilket oxå skett under det dryga år dom haft tillsammans.

Sigge och Osborne kommer att sakna sin storebror.

D och jag som varit med honom varje dag vet att han levt ett bra och innehållsrikt liv. En vetskap som är skön att bära med sig i den stora saknaden.Nelson har varit en underbar familjemedlem och kompis som levt med oss alla sina år här på Getingstorp. Både genom sin storlek och personlighet har han tagit ordentligt med plats och lämnar ett stort tomrum efter sig. 

Tack för allt kompis! 

Nelson 9 år

Igår fyllde Nelson 9 år, en aktningsvärd ålder för en bullmastiff. Han hänger fortfarande med, men har blivit påtagligt tröttare det senaste året. Han huserar numera bara på bottenvåningen då vi inte vill riskera att han gör sig illa i trappan.

Nelson tittar längtansfullt på

den läckra tårtan som matte gjort.

Smaskens!

 Fr v Sigge, Nelson, Osborne. Ett härligt gäng. 

Att djur känner av sin omgivning får vi åtskilliga bevis på. Både Sigge och Osborne märker av att Nelson blivit äldre och vill ta det lugnare. Sigge har på eget bevåg flyttat ner och håller sig på bottenvåningen med Nelson mest hela dagarna. På nätterna så sover han ibland uppe med oss, ibland nere med Nelson. Osborne tar det numera mycket lugnare med Nelson och verkar förstå att han vill ha det så. Promenaderna med matte går dom dock fortfarande tillsammans.

Nelson och Osborne på väg ut med matte.

Nelson lufsar på medan Osborne nyfiket nosar runt. 

Kloka husdjur

Hussar och mattar tillskriver ofta sina husdjur väldigt stor klokskap . Så även i vår familj.

Eftersom jag är halvkroppsförlamad så kan jag förstås inte gå ut med Nelson utan det är D:s uppgift. Nelson förstår mycket väl mina fysiska tillkortakommanden och hjälper till så att vi avlasta matte lite. Åtminstone inför måltider i växthuset.

D kommer ju alltid med famnen full av godsaker till dessa måltider och för att hon då ska slippa gå in en gång extra efter Nelson så har han och jag gjort en deal. Jag sätter på honom kopplet och sedan går vi sakta, sakta, ett steg i taget, nerför trappan till min elmoppe. Där fäster jag hans koppel vid moppen och sedan kör jag försiktigt ut till växthuset och Nelson lunkar snällt med  eftersom han vill vara med oss där ute i stället för att vara för sig själv.  Väl framkomna lossar jag Nelson från moppen och vi tar båda plats i växthuset och väntar på mattes ankomst.

När vi ska in igen efter måltiden tar vi samma tur i motsatt riktning. När vi då kommer till trappan ligger Sigge och väntar på oss.

Nelson och jag är redan på plats när D kommer
med korgen. Grekisk sallad, nygjord tzatziki
och nybakat bröd igår.

Nelson  har vant sig vid elmoppen.

Sigge ligger på trappan och väntar.

 

 

"Kom nu husse. Sigge och jag vill in".

 

Ett härligt hundliv

Nelson tar sitt ansvar och håller
koll på lillebror Osborne.

Hundliv är ett ord som ofta används i sammanhang med en negativ klang. Som t ex leva ett hundliv, slita hund, ha sina hundår. Nelson och Osborne håller inte alls med utan tycker att det är härligt att leva ett riktigt hundliv. 

Är det bara jag som tycker att det här är glada färger?

Dom tar numera sina dagliga promenader tillsammans. Det är ett rent nöje att se deras glädje när dom sträcker ut över de vackra promenadstråken vi har i vår närhet. Se förresten, jag får utifrån bilderna och D:s berättelser tänka mig hur det ser ut när Nelson och Osborne är som "kalvar på grönbete" eftersom jag inte kan följa med på promenaderna. Tack vare dagens kamerateknik kan jag dock "hänga på" så snart dom kommit hem och D överfört bilderna till min dator.

Det är härligt att få bo i dessa vackra omgivningar.

Det här kallar jag promenadstråk.

Solitär.

Osborne försöker hålla jämna
steg med Nelson.

Den här vägen har jag hört benämnas både 
"Fyllestigen" och "Kärleksstigen".

Ett radarpar har dom blivit.

Tryggt att vara nära nära storebror
tycker Osborne.

Nelson på väg ner i diket, men
det vågar inte Osborne ännu.

Härligt att få plaska omkring i ett lerigt dike
tycker Nelson.

Nelson har koll på ljud och älskar glass

Det är fascinerande att se hur djur förmår koppla vissa ljud till positiva upplevelser. Nelson vet mycket väl när mat vankas på morgonen. När det rasslar till i mastskålen vid 6-tiden, då reser han sig så sakteliga, stretchar och släntrar nerför trappan från sin sovplats på övervåningen.

Det går aldrig fort eftersom Nelson är begåvad med husses norrländska eftertänksamhet vilket innebär att det kan ta lång tid mellan tanke och beslut men när beslutet väl är fattat, då gäller det.

Ett annat ljud som Nelson lärt sig är mattes glassmaskin och när glasstillverkningen går in i slutskedet då ser han till att vara på plats eftersom han alltid får det sista skrapet ur glassbehållaren på en sked (se bilden).

Han intar dock inget förrän han fått höra ordet " Varsågod"! Detta lärde sig Nelson fortare än husse. Det kunde nämligen hända att jag hällde upp mat i hans matskål och sedan snabbt sökte fast mark (en stol) att sitta på. Då satt Nelson kvar vid sin matskål intensivt sökande min blick för att få höra OK-ordet "Varsågod". Nu har även jag lärt mig.

Fyrfotingar

Igår var Nelson och D hem till Sara och Per för att Nelson skulle få bekanta sig med nykomlingarna Elvis ( mops ) och Disa ( lhasa apso ). Ville och Sally känner Nelson sedan tidigare. Den här första träffen gick alldeles utmärkt. 

Idag kommer en annan nykomling i familjen på besök för att bekanta sig med  Nelson och Sigge. Det är Basse som hör hemma hos Marcus, Maria, Alice och Erik.

Det är bra att på detta sätt skola in alla nykomlingar så att de känner varandra och kan vara med vid framtida familjeträffar.

Nelson och Disa ( lhasa apso) ute i hundgården.

Nelson och Elvis ( mops ).

Puss på dig!

Sigge stannade förstås hemma hos mig.

Snygga morrisar, eller hur?

Nelsons nya kompis

Igår var Sara och Per på besök med sitt senaste familjetillskott. Lilla Sally, som ser ut som en minikopia av Nelson. Hon är dock inte en Bullmastiff utan en Cavalier King Charles Spaniel /Mops.
 Avsikten med besöket var att Sally och Nelson skulle få bekanta sig med varandra. Sally visade sig vara en  tuff liten tjej som snabbt ville ha igång Nelson i en "kattochråttalek". Nelson var inte sen att haka på  så det blev en intensiv timma ute på gräsmattan. Kul för Nelson att få en ny kompis.
Sigge höll sig på behörigt avstånd men hade hela tiden läget under kontroll.


Spänning i luften.



Nelson tar det varligt och Sally ger de rätta signalerna.



Ståtlig kille.



Snygging i jeans.



Se så söt jag är.







Nelson i tratten

När Nelson ska fotas så vill förstås oxå Sigge vara med och se vad som händer.

Kryptisk rubrik? Saken är den att vi för några dagar sedan upptäckte att Nelson hade problem med sitt högra öga. Det såg svullet och irriterat ut. Självklart blev det nästa dag besök hos veterinären som ställde diagnosen "traumatiska hornhinnesår". För att detta inte skulle ge framtida men så var operation nödvändig. Det blev hemresa, fasta i ett dygn och åter till veterinären nästa dag för operation. Op. gick bra och nu får Nelson gå omkring med en jättetratt över huvudet tills  det är dags för återbesök och stygnen ska tas.  Han har snabbt anpassat sig till tratten och dess olägenheter men är ledsen för att han inte kan ta sig upp på övervåningen och mysa i sin soffa med matte, husse och Sigge.

Jag kan inte undgå att imponeras över hur snabbt han anpassat sig till den nya situationen och sitter lugnt och stilla och väntar på de ögondroppar matte ger honom 2 ggr/dag. Inga klagovisor där inte men så vet han oxå att allt vi gör för honom, även det som kan vara obehagligt, alltid är för hans bästa. Sigge är solidarisk med Nelson och tillbringar dagarna nere i köket med honom. På kvällstid har han dock upptäckt att Nelsons soffa är ledig och ser till  att utsträckt ligga där och njuta av sin nya "herrepåtäppansits".
Nelson är förstås ledig från jobbet på cityHUND under den här tiden och är hemma med mig och Sigge. Lillmatte kommer förbi varje dag när matte är på jobbet och går ut med honom.

Osborne flyttar in

Säkrast att göra entré i mattes famn.

Igår hämtade D hem Osborne. Du kommer kanske ihåg hur Strindbergs "Hemsöborna" började. "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus  i en svångrem om halsen". Så kom oxå Osborne igår även om det var en decemberafton och Höganäskruset saknades. 

Sötnos.

Kollar Nelsons matskål.

En charmig liten trasselsudd.

Osborne får bekanta sig med ett rum
i taget.

Man kan misslyckas ibland när man
är liten. Då behövs svabben.

Nelson och Sigge var på övervåningen när Osborne gjorde entre. Vi började därför i köket där Osborne fick börja med att känna på miljön och bekanta sig med sin matte och husse. Jag upplevde att både D och jag fick "Väl godkänt". Vi gjorde vårt bästa för att Osborne skulle känna trygghet i sitt nya hem. Tryggheten rubbades dock något då Nelson efter en timma vaknade och kom dånande nerför trappan för att kolla vad vi sysslade med i köket.

 Första kontakten är  trygg i mattes famn.

Det är oxå tryggt mellan husses fötter.

Så stora tassar storebror har.

Allt ska kontrolleras.

Osborne både pep och skrek när 60-kilosbjässen Nelson uppenbarade sig. Osborne visade sig redan behärska hundspråk så den sedvanliga hälsningsceremonin var snart avklarad.

Det är en viss skillnad på de två.

Lite närmare.

Hålla tass.

Det går ju bra det här.

Nelson är alltid väldigt klok med andra hundar och förstår att behandla nykomlingar på rätt sätt. Eftersom han dessutom hörde mattes och husses kärleksfulla valpspråk med nykomlingen så tog han det extra försiktigt. Snart låg dom bredvid varandra på köksgolvet.

Osborne förstod sig inte riktigt på Sigge då han aldrig träffat en katt tidigare. Dom talar inte samma språk så därför körde Osborne med fysiska lekinviter vilka Sigge vänligt men bestämt avböjde.

Nelson blir trött av ynglingens framfart och
Sigge håller sig på en högre nivå.

Osborne har i natt sovit i sin egen nya Biabed bredvid matte i gästrummet. Han har sovit hela natten utan det minsta pip och har nu varit ute med matte på en liten morgonpromenad.

Första morgonen på Getingstorp.