Nobelfesten, mera än bara en fest

Festligt, inte så folkligt kanske, 
men fullsatt.

Igår gick den av stapeln igen. Festernas fest, Nobelfesten som  ägde rum första gången 1901. Som vanligt följde jag den på TV och som vanligt står den sig bra på festernas topplista. Förstklassig mat, högklassig underhållning, eleganta kreationer och prominenta gäster.

Det som inte höll måttet i år var TV-produktionen som blev ett riktigt lågvattenmärke. Det gällde såväl själva rapporteringen som intervjuer och samtal. Hur kan en så proffsig kvartett alla misslyckas samtidigt.

Programledarna Victoria Dyring, Anna Hedenmo,
Jessica Gedin och Ebba von Sydow hade
ingen bra dag på jobbet.

I bästa fall så lyckas jag  via en bra TV-sändning, med initierade programledare och förklarande intervjuer, förstå även fysik- och kemiprisen. och deras inverkan på vår vandring på jorden. Jag kan denna gång inte påstå att jag blev särskilt mycket klokare.

Vad gäller fysikpriset så vet jag numera att det finns något som kallas Higgspartikeln och att pristagarna, François Englert och Peter W. Higgs  fått priset för för sina teorier om hur partiklar får sin massa. Vad det nu innebär. 

Kemipriset utdelades för att pristagarna, MIartin Karplus, Michael Levitt och Arieh Warshel,  lagt grunden till de kraftfulla datorprogram som numera används för att förstå och förutspå kemiska förlopp.

Michael Levitts tal var här en riktig "ögonöppnare" för mig  som gjorde att jag bättre förstår datorernas enorma utveckling. Han sade att om en Volvo som kostade 4000 dollar 1967, i dagens penningvärde 30.000 dollar, genomgått samma utveckling som datorer så skulle en Volvo idag kosta 20 kronor, rymma 50.000 passagerare och kunna parkeras i en skokartong. Såna förklaringar gillar jag för då kan även jag som lekman förstå vad som hänt och vilka enorma framsteg forskningen gör.  Med andra ord, hur viktig forskningen är.

På tal om nåt helt annat

Igår.

Idag.







Säsongspremiär

Så var det då dags igen. Ja, för D att ta fram snöslungan. Hon är glad för att den är utrustad med elstart då den var trögstartad så här vid säsongspremiären.

Trögstartad vid premiären men fungerade
annars utan problem.

Sorg och saknad

Klockan 15.54 i lördags fick jag ett telefonsamtal. Ett samtal som jag befarat men oxå väntat  att det skulle komma. Min mamma hade gått bort . Hon skulle ha fyllt 88 år den 10 januari. Hon somnade in lugnt och stilla.

Jag är glad att Mamma under sina sista två år fick plats på  äldreboendet Vallänge.  Här fick hon leva sin sista tid i en lugn, välordnad och trygg miljö, alltid omgiven av engagerad och vänlig personal.

                               
                                                                                                                   

Vänskap

Nelson, 5, och Sigge, 3,  trivs väldigt bra ihop. Det är en ren fröjd att se hur de i alla stuationer respekterar varandra.

 

 

 

 

 

 

 

Det är helt ok för Nelson att Sigge ibland lånar hans korg.

Det kunde varit värre

Det väntade ovädret har, i vart fall  hittills, inte blivit så kraftigt som förutspåddes. Förändringen från igår är dock tillräcklig för att jag nödgas inse att vintern nu är i antågande.


Idag går tankarna framåt till snöskottning. D har snöslungan
förberedd och startklar.
 

Igår tänkte jag alltjämt  tillbaka på turer på åkgräsklipparen.
Eller fram emot kanske.



Grattis Sigge!

Sigge fyller 3 år idag. Det senaste halvåret har han växt mycket och börjar nu anta den där biffiga storleken som en brittisk korthår ska ha. Det här med födelsedag tar han inte så allvarligt på. Han vaknade som vanligt i morse när jag gick upp och sedan väntade han på att matte skulle komma upp så att han fick gå ut på sin dagliga runda.  Han har sedan varit inne en snabb vända för en tidig lunch men ville snabbt ut igen så kanske hittar han ändå på nåt extra idag.

 

När det börjar skymma så brukar han dyka upp ute på trappräcket vilket är en signal om att han vill komma in. Om skymningen övergått i mörker utan att Sigge dykt upp så brukar husse öppna ett fönster och ropa. Efter några omgångars ropande, lockande och pockande så brukar han komma, långsamt släntrande eller springande, utan att uppvisa den minsta lilla insikt om att hans frånvaro kunnat orsaka någon som helst oro. Du som är kattägare förstår vad jag menar. Grattis Sigge!

På vedspisen bredvid sin upphöjda matplats.

Sigge lånar ibland mattes
Howarddivan.

Sigge i sin Gripsholmsfåtölj.
Husse har en likadan.

Sigge vaknar i korgstolen i sovrummet där han sover om natten.

 


En av favoritplatserna, i kurvan i trappan.












 

Litterära bottennapp

Det finns böcker som  aldrig bör lämna bokhyllan.

Ett för mig tidigare okänt litteraturpris, Bad sex in fiction Award, har i år tilldelats amerikanen Manil Suri för ett stycke ur romanen " The city of Devi".  Priset hyllar ”det mest pinsamma stycket sexuell beskrivning i en roman”, undantaget pornografisk eller uttalat erotisk litteratur. 

Något riktigt uselt måste man alltså skriva för att få priset och ett rejält bottennapp härrör  från 2010 då Rowan Sommerville vann priset för en enda mening ur romanen ”The shape of her”: Likt en lepidopterist (fjärilssamlare) som bestiger en hårdhudad insekt med en alldeles för trubbig nål skruvade han sig in i henne.

Nej, jag har inte läst något av vare sig Manil Suri eller Rowan Sommerville och känner mig inte heller lockad därtill.

Ur led är tiden

Adventsljusstakarna, julstjärnor i köksfönstren och kransarna på ytterdörrarna är det enda som just nu skvallrar om att vi är inne i december månad. Ur led är tiden när D t o m kan hänga ut tvätt på tork. Jag  klagar inte då jag och  riktig vinter inte kommer så väl överens numera.

Adventsljusstake och julstjärnor stämmer väl
med december.

Tvätt på tork utomhus är mindre decemberlikt.

Att sova gott

Sigge i mattes Howarddivan.
Så här gott sov oxå jag i morse.
 
 

Jag är morgonpigg och är oftast uppe före kl. 7 alla dagar i veckan. Så har det alltid varit. Döm därför om min förvåning när jag idag vaknar och klockan har passerat nio. Så går det när jag är uppe in på småtimmarna. Bråttom, bråttom för att fixa helgfrukost.  

 

D som hunnit upp före mig är redan ute på söndagspromenad med Nelson och Sigge är ute på sin runda. Det var en ny upplevelse, att vakna helt ensam på Getingstorp. Det gillar jag inte. Nu är helgfrukosten intagen  och hela familjen är återsamlad. Det gillar jag däremot.

 

Ett av D:s gjuteriarbeten pryder köksbordet.

 





Härligt uppvaknande

Vi har väldigt vackra fönster i vårt hus. Det tycker i alla fall jag. I vårt sovrum finns bl. a. ett litet fönster som ofta bjuder på fantastiska uppvaknanden.  Det kallar jag "en bra start på dagen".

 

 

Novembermorgon.

Inget tandlöst agerande

Vad gör man inte för att bli av med tandvärken.

Under mina år i Kriminalvården har jag varit med om många rymningar, mer eller mindre spektakulära. Att någon rymt för att besöka tandläkaren och därefter återkommit är dock nåt helt nytt. Det gjorde en fånge på den öppna anstalten Östragård då han inte stod ut med tandvärken och inget hände trots hans tillsägelser. Att hoppas på omedelbar behovstillfredsställelse när du sitter i fängelse är att hoppas på för mycket. Jag tycker ändå att den här fången löste det hela på ett snyggt sätt, utan större dramatik. Betalade han sedan tandläkarbesöket ur egen ficka så sparade han dessutom  pengar till staten. Slutet gott allting gott .

Reflektioner i "Quick-skandalens" kölvatten

Den s k Tomas Quick-skandalen torde inte undgått någon. En av de jurister är involverad är Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen. Tidigare i veckan var det debatt i SVT 1 "Veckans brott" där så väl Lambertz som Leif GW Persson och Tomas Quick/Sture Bergwall själv deltog. Där visades också dokumentären " Kvinnan bakom Tomas Quick"  av journalisten Dan Josefsson som oxå närvarade.  Dokumentären handlar om hur psykoanalytikern Margit Norell genom handledning och terapi  kom att styra  Säters rättspsykiatriska avdelning så att den psykiatriska expertisen på Säter underdånigt och okritiskt anammade hennes teorier om minnesbortträngning trots att dessa inte hade något vetenskapligt stöd. Josefsson har också skrivit boken "Mannen som slutade ljuga"  som nämnda dokumentär bygger på.   Även justitieminister Beatrice Ask deltog och meddelade att hon tillsatt en kommission för att utröna vad som gått snett, och varför, i rättsfallen kring Tomas Quick. Men f f a ska kommissionen visa på hur dylikt kan undvikas i framtiden.

Lambertz menar t ex att media gått på en blåsning och inte förstått något av Quick-skandalen som han dessutom menar inte är någon skandal. Medias agerande har sedan bidragit till att andra oxå hoppat i galen tunna. Lambertz som kraftigt kritiserats av Leif GW Persson och ses som en rättshaverist av Bergwall själv får nu oxå svidande kritik från de egna leden.

För min egen del så framstår hela Quick-skandalen som sällsynt obegriplig. Inte blir den enklare att förstå av den pågående debatten där experternas tyckande spretar åt alla håll.    Den ene upprörs över behandlingsformerna på Säter, den andre över bristande förundersökningsdisciplin och den tredje över omgivningens bristande juridiska kunskap.  Dessutom sjunker trovärdigheten i samma takt som debattnivån sjunker.  Icke desto mindre intressant är det ändå att följa turerna. Jag måste ju inte ta ställning till vad som är rätt eller fel. Jag kan nöja mig med att ta del och reflektera.

Särskilt uppmärksammat just nu är hur teorierna om minnesbortträngning kunde få ett så fast grepp om Säter. Trots avsaknad av vetenskapligt stöd. Det är dock inget ovanligt att nya teorier får fäste utan vetenskapligt stöd. Det som är avgörande i sådana fall är att teorin, som gärna ska vara något helt nyskapande, saluförs /introduceras  av en driven person, en person med kompetens och karisma som med övertygelse  kan få de nya ideerna att få fäste.

Jag kommer själv ihåg när den s k Minnesotamodellen/12-stegsprogrammet kom till Sverige på 80-talet. Jag tillhörde dem som anammade modellen och var delaktig i att 1984 starta det första behandlingsprogrammet inom Kriminalvården på den öppna anstalten Åby utanför Uppsala. Det benämndes Rattfällan och riktade sig till rattfylleridömda.
Jag introducerades genom en praktikantliknande vistelse på Lövstalund, ett av de första behandlingshemmen i Sverige som praktiserade behandlingsformen. Det var tillräckligt för att göra mig övertygad. Trots avsaknad av egentligt vetenskapligt stöd. Jag var till en början tveksam till sjukdomsbegreppet och de snarast religiösa inslagen, men fann fördelarna med behandlingen överväga och kan så här 30 år senare se att behandlingsformen är accepterad och fortfarande tillämpas.

Detta är ett viktigt skäl till att jag är försiktig med att förkasta och fördöma människor som snabbt och till synes okritiskt köper nya ideer. Det är ju sällan av ondo detta görs, snarare av motsatta skäl beroende på intresse och engagemang. Ibland kan det förstås gå fel men väldigt ofta utmynnar det i något bra när de nya ideerna fått provas och oxå vetenskapligt validerats. Vad skulle hända med utvecklingen om ingen vågade prova det okända och tidigare oprövade?

I början på 2000-talet   konfronterades jag personligen med motståndet mot och rädslan för det nya och okända. Det var när jag 2001, några månader före min stroke, börjat uppmärksamma omgivningen på den betydande förekomsten av ADHD bland fängelsedömda. Jag hävdade tidigt ett sambandmellan  ADHD-Missbruk-Kriminalitet och blev för detta under lång tid både hotad, hånad och motarbetad. Idag vet vi bättre och har oxå vetenskapligt stöd för hur ADHD-problematiken bland fångar, och andra med för den delen, bättre kan hanteras och behandlas.

Tillbakablick

En titt i backspegeln väcker förstås minnen till liv.

Har i dagarna gjort en länge planerad utrensning av sånt som sparats genom åren. Foton, jobbhandlingar, tidningsartiklar, korrespondens, videofilmer etc. You name it. Skönt att göra sig av med. Vi är rätt duktiga på att inte spara "sånt som kan vara bra att ha", men lika fullt finns där "gömmor" med sådant som jag vare sig ägnat en tanke eller en blick de senaste 15-20 åren. Lika bra att då en gång för alla göra sig av med skräpet.

Visst är det kul med en sån här minnesresa nån gång där jag påminns om händelser i mitt liv. Hittade många foton som väckte minnen. Ett av vår vita katt Kurre när han satt på kassadisken i vår Shellmack i Näsåker nån gång på sent 1950-tal.  Jag kommer ihåg att han brukade gå ner i källaren på macken och borra ner sig i  någon av de trasselbalar som alltid fanns där.

Ett gruppfoto från min konfirmation 1963 dök oxå upp. Inget som jag minns med nåt större välbehag. Mest beroende på att prästen var en sträng typ som såg bestraffning som det bästa sättet att tillrättaföra de enligt honom vilsekomna. Han skapade bl. a. en skamvrå i  ett hörn av undervisningslokalen. Den var uppbyggd som en "isoleringscell"  av stolar och bord och där placerades den som på något sätt misshagade honom.  Jo då, även jag fick göra några vändor där vid "skampålen".

I en låst dagbok som jag inte hittade nyckeln till och därför  fick bryta upp så hittade jag   foton av två tonårsförälskelser. 

Dagboken  hade jag fått i julklapp 1960 och det enda jag skrivit i den var från just Julafton 1960 som vi firade hos mina morföräldrar. Jag kunde där utläsa att mina jämnåriga  släktingar liksom jag fick 15 julklappar  vardera. Det var kanske viktigt för julefriden med en rättvis fördelning. Förutom dagboken fick jag bl. a. boxhandskar, skidbindningar, en mössa, läderhandskar, en slipover och tre böcker. Själv hade jag givit en liten fotogenlampa till mamma, cigarettändare till pappa, parfymflaska till mormor och  cigarettpaket till morfar.

Foton från min realexamen 1967 och dito student 1970 fanns även de i gömmorna.

Ett antal foton och tidningsartiklar från mina  idrottsår fanns oxå sparade. Jag var  rätt så duktig som junior, målfarlig center i fotboll och råbarkad back i ishockey,  och hade säkert  fortsatt om inte andra intressen tagit över. 

Även foton från min militärtjänst och mina 25 Uppsalaår kom fram till beskådande.
De andra/nya intressena, som avbröt min fotbolls- och ishockeykarriär,  blev rätt många när jag efter fullgjord militärtjänst vid I 21 i Sollefteå flyttade till Uppsala där jag 1972 började på Universitetet. 

En del av de nya intressena var förstås knutna till nationslivet där Norrlands nation var min hemvist. 1976 delade jag som Ålderman i Angermannalaget ut det årliga kulturpriset till dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin. Samma år den 11 mars deltog jag  i middagen där Carl XVI Gustav installerades som nationens förste hedersledamot.  Jag kommer ihåg att jag då var inkallad till repmånad någonstans i Jämtlandsskogarna. Jag sökte och fick  permission för denna högtidlighet. Det behövdes något rojalistiskt för att en permission över huvud taget skulle komma i fråga. Jag kommer ihåg att jag hade kompisar som sökte permission för långt viktigare saker men fick avslag.  

Efter nämnda repmånad så har jag aldrig hört nåt mera från det militära. Bra så tycker jag för militärlivet är inget jag saknar. Jag kommer ihåg att  mina befäl försökte värva mig till officersutbildning, men det var inget jag nappade på. Roliga minnen att ha ändå. Bör väl tillägga att det inte bara var nationsliv under min Uppsalatid. Det blev även en fil. kand. examen. 

1976 började oxå min långa yrkeskarriär i Kriminalvården då jag den 17 maj, på min födelsedag, började arbeta extra på Uppsalaanstalten för att dryga ut studiemedlen. Uppsalaanstalten benämndes i folkmun "Tretton" då den var belägen på Dag Hammarskjölds väg 13. Med tiden blev jag chef för anstalten och var sedan  delaktig i att oxå avveckla den. I december 1987 stängdes den efter 125 år ( den första fången överfördes 1862 med häst och kärra från fängelsehålorna i södra tornet på Uppsala slott, en transport på en knapp kilometer).  Stängningen varade dock inte länge då jag fick uppdraget att återöppna i oktober 1988.  Överskottet på platser i landet hade plötsligt blivit ett överskott av fångar så därför fick gamla "Tretton" tas i bruk igen. Det svänger även i fängelsebranschen som du förstår. 1998 stängdes "Tretton" definitivt men då hade jag sedan 6 år tillbaka gått vidare i min yrkeskarriär.

Tänk så mycket som poppar upp i mitt huvud bara för att jag rotar runt i några kartonger. Och då har jag ändå förtigit det mesta och t ex inte nämnt någon av de många resor jag gjort från vilka det finns otaliga foton. Jag får nog vika en heldag för bara fotogenomgång. Blotta tanken på att djupdyka i alla pappersfoton får mig att utbrista "tack och lov för digitalkameran"!

Nej, nu får det räcka för idag med backspegelstittande. Till helgen är det 1:a advent så nu är det i stället att blicka framåt som gäller. Framåt, mot den stundande Julen.

Minnen går upp i rök. Vår eldningstunna fick
bli  slutstation för det som rensats bort.

Novemberhelg på Getingstorp

Alice kom på besök i lördags och skulle vara hos oss över dagen när Mamma,  Pappa och storebror Erik hade andra göromål. När Alice och farmor varit ute på promenad med Nelson så bestämde hon snabbt att hon ville sova över . Ett besked som förstås mottogs med glädje. Efter att Alice meddelat de förändrade planerna hem så måste nya planer läggas upp för hur dagen skulle se ut. Det blev en intensiv dag med diverse pyssel och  myskväll med skumbad och som avslutning barnfilmen Croodarna.

 

Söndagen började som brukligt med den helgfrukost som jag alltid fixar.  Det tar rätt lång tid för mig att fixa frukosten, men det är en skön känsla att oxå jag någon gång kan bjuda till dukat bord.  Och tid har jag ju gott om. Efter frukosten gick Alice och farmor på promenad med Nelson innan det var dags för hemfärd för Alice.  Helgen avslutade vi med sista avsnittet av "Bron". Innan dess så hade D bjudit på ännu en god söndagmiddag.

Fredagspasta.

Veckans arr. med nya blommor och gamla blad.

 

D. får hjälp av Marcus att flytta mitt olivträd till vintervila.
Årlig flytthjälp ingick när jag fick olivträdet som 60-årsgåva.




   

    Alice visar upp cocosfettskakan som hon
 och farmor gjort till fågelrestaurangen
Birdie nam nam




En reflexprydd trio på väg ut på söndagspromenad.
 







Söndagmiddag: Kidneybönsbiffar med bulgur,
tzatziki och D:s hemgjorda pickles.



 

Ibland tvivlar jag

Det blir ofta fel när ansvariga agerar så här.

Tvivlar på vad? Jo, på det svenska rättssamhället. Behandlingen av Viveka Lindén, tidigare  läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus,  som för 5 år sedan greps misstänkt för mord alternativt dråp är ett rättsfall som sått tvivel hos mig. Detta utan att jag vet mera än det som framkommit i media.

 

Tidigt när detta rättsfall kom till min kännedom  kände jag ett obehag inför hur allt framställdes. Någon/några verkade ha bestämt sig för att hitta en syndabock. Det blev Viveka Lindén som kom att omnämnas som "barnläkaren" som begått ett "barmhärtighetsmord". Att hon i domstol frikänts  verkar inte betyda något i sammanhanget. Alla i ärendet inblandade, ( kollegor, arbetsgivare, myndigheter etc. på bilden ovan ),  synes ha bildat en "osynlig pakt" som bestämt sig för att förtiga allt som talar till  hennes fördel och skydda alla som begått något fel.

Boken  "Barnläkarfallet : En förnekad rättsskandal" , skriven av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter,  kommer snart ut och ger förhoppningsvis mera klarhet i vad som verkligen hände och hur myndigheter och rättsinstanser hanterat ärendet. Intressantare ändå blir att se vad Justitiekanslern  kommer fram till efter sin granskning.