Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.
Som bekant är jag ingen vinterentusiast numera. Hittillsvarande vinter har därför varit perfekt, mestadels runt nollan och mycket sparsamt med snö. Men så i natt kom det där oundvikliga och i morse vaknade jag till ett riktigt vinterlandskap. Inte så mycket att det behöver plogas eller köras med snöslunga, men fullt tillräckligt för att jag ska hålla mig inomhus den närmaste tiden.
Vackert trots allt.
Nu känns odlingssäsongen fjärran.
Poolsäsongen lika så, men vad gör det då poolen ändå ska ligga i träda i sommar.
Liv fyllde 1 år den 5 januari, men födelsedagskalaset ägde rum igår och där var så klart jag och mormor D med. På plats var oxå farmor, farfar och gammelmormor liksom morbror Marcus med familj. Och mamma Sara och pappa Per förstås. Liv var som vanligt på toppenhumör, åt tårta med god aptit och testade alla presenter med stor intensitet. Ett riktigt härligt 1-årskalas var det och jag är väldigt glad att jag fick uppleva denna händelse. Det är väl sånt som brukar benämnas "ett minne för livet".
Snart ska Liv ta sig an sin första födelsedagstårta.
Sedan några dagar är naturen vackert rimfrostbeklädd. Så som inslagen i plastfolie för att vara hållbar fram till april-maj när allt briserar. Härliga tankar att bära omkring på.
Både vackert och kusligt.
Trots avsaknad av grönska så "ser" jag björkarnas musöron.
Vårt gamla äppelträd ingår förstås i de inbäddades skara.
Som du kanske kommer ihåg så skrev jag i ett inlägg i oktober i fjol att D och jag hade en arbetshypotes som syftade till att vi i oktober i år ska ha flyttat till lägenhet i Örebro. Detta då Di oktober i fjol fick diagnosen epilepsi och därför fick körförbud det närmaste året.
Nu när dryga tre månader förflutit så har vi hunnit med att testa hur det går att bo så här på landet utan att få köra bil. Det har gått över förväntan. Tack vare snälla barn, fantastiska grannar och i någon mån Länstrafiken så har nödvändiga transporter och inköp kunnat genomföras. Noggrann planering krävs förstås, men det är vi sedan tidigare vana vid så det är inget som är besvärande. Som du förstår så har arbetshypotesen nu förändrats. Nu siktar vi på att bo kvar till oktober och då göra en utvärdering av det körkortlösa året. Det vi nu gör för att möjliggöra att bo kvar är att minska på antalet arbetsuppgifter för D. Den "Integöralista" som jag filar på för D innehåller bl. a. minskat odlande i trädgården, låta poolen ligga i träda, ej starta nya stora projekt etc. I den mån tjänster finns att köpa så kommer vi att överväga det. Att transporter och inköp fungerar bra är förstås viktigt, men viktigast för oss är att kunna fortsätta leva på Getingstorp. Att bo här är inte bara ett boende utan en livsstil. Varje dag så slås vi av något som vi kommer att sakna om vi skulle bo i lägenhet i Örebro. Lugnet, naturen, friheten och grannarna finns inte att få i stan och det som Örebro har att erbjuda som inte finns här ute på landet är inget som särskilt lockar oss.
Poolen får ligga i träda i sommar.
I sommar odlas bara tomater, gurka och basilikai växthuset. För övrigt blir det en plats förhärliga måltider.
Måltider under det gamla äppelträdet blev det några i somras. Det blir flera kommande sommar.
Porten till växtriket.
Sigge njuter av sin trädgård där på bänken.
Mustigt grönt efter ett sommarregn.
Här bakas pizza i grillen.
Ljuvlig sommarblomning.
Mera sommarblomning.
Det känns som att vi kommer att fixa det här. Allra helst som motivation och vilja är på toppnivå. Och viktigast av allt, D och jag är helt överens om denna nya planering. En bra början på det nya året.Vi ser framtiden an med tillförsikt.
Sigge och Osborne gläds åt att matte och husse tänkt om.
Som seden bjuder firade vi nyår här på Getingstorp med barn och barnbarn. Det är inte helt lätt att hitta rätter som passar alla, vegetarianer och icke vegetarianer, barn och vuxna. Men, vi har lyckats bra även i år tycker vi. Så här såg supén ut: Förrätt:Hummersoppa med pecorinogratinerad toast Huvudrätt: Saffransrostade rotsaker med halloumi
Huvudrätten. Palsternackor och morötter direkt från egen trädgård
Dessert: Hallonmousse i glas Som brukligt så är det killarna som står för tillagningen, medan D står för förberedelserna. Däri ingår bl. a. en festlig dukning som du ser här nedan.
Som synes påbörjade D förberedelserna innan mörkrets inträde.
Under årets julhelg har det inte blivit lika många foton tagna och inte heller lika många blogginlägg som tidigare år. Här kommer en resumé:
Julafton började vi med grötlunch för 13 personer och kvällen firade vi med Marcus, Maria och barnbarnen Erik och Alice.
Julklappsutdelningen har med åren blivit förändrad då antalet prylar minimerats i de julklappar som D och jag ger. Paketen innehåller numera "attgörasaker" till barnen och mera framtidsinriktade klappar till barnbarnen, t ex påfyllning på deras resp. ISK ( Investeringssparkonto). Erik och Alice tycker att det är jättespännande att se hur saldot växer.
Alice och Erik var nöjda med julklapparna.
På Juldagen höll D och jag oss till traditionen och åt lufisk.
Dukat för lutfiskmiddag som D och jag alltid äter på Juldagen.
I förrgår kom Sara och Per med lilla Liv för julfirande. Liv hade så klart mest julklappar då hon bara måste få slita i snören och riva sönder papper. Det är ändå hennes första julfirande. Liv har förstås oxå ett ISK, men det dröjer väl några år innan hon, som Erik och Alice, börjar bry sig om årssaldot.
Dukat för gemensam pizzamiddag som vi önskat i julklapp av Sara och Per.
Liv i julröd klänning.
Liv och Farmor testar julklappar.
I kväll firar vi nyår här hemma med barn och barnbarn. Helt fritt från pyrotekniska inslag Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag Dig!
Så ska då julens cliffhanger, det fantastiska julaftonsbesöket, äntligen få sin lösning. Som bekant fick vi på Julaftonens morgon ett mycket oväntat besök. Nu kan jag avslöja att det var Tomten som kom ridande på sin häst och plötsligt stod nere vid grinden. Vilken fantastisk början på Julafton. Vem som var Tomten? Jo, det var Maria, en granne som bor nån kilometer bort i byn som tagit detta lovvärda initiativ och kom ridande på sin vackra och snälla häst för att önska oss en God Jul!
När nåt sådant händer så förstår du säkert att vi har det svårt med tankarna på att någonsin kunna lämna vårt Getingstorp. Nåt sånt här händer inte om vi bor i lägenhet i stan. Tack Maria för en oförglömlig början på Julen!
Vi hade en jättetrevlig Julafton som innehöll allt som hör till, t o m Kalle Anka kl. 3, och lite därtill. Ja, det där överraskande besöket som jag skrev om igår. Det avslöjas i nästa inlägg, tror jag.
Marschaller förhöjde julstämningen, i a f när mörkret kom. Det var nere vid grinden gårdagens överraskningsbesök dök upp.
Nu på morgonen fick vi oss en riktig överraskning. Ett helt oväntat besök. Sånt som bara händer om man bor på landet. Jag hoppas att D:s bilder av besöket blev bättre än mina som tyvärr blev helt misslyckade. Besöket var utomhus och avståndet blev för långt för min "klena" kamera. Närmare presentation av besöket kommer i senare inlägg. Som du ser på mina morgonbilder här nedan så behöver jag inte längre fundera över det där med en vit eller grön jul.
Ingen julgran i glasverandan i år, men ändå juligt.
Adventsstakarna i växthuset och stjärnan i gäststugan antyder juletid.
Här finns däremot inte mycket som ger en vink om Julaftonsmorgon.
GOD JUL! GOD JUL! GOD JUL! GOD JUL! GOD JUL! GOD JUL! GOD JUL!
Artikeln i mitt gårdagsinlägg som ni inte kunnat läsa kommer här efter att BP tipsat mig om att kopiera och klistra in artikeln i sin helhet. Det var inte heller helt problemfritt, men förhoppningsvis är det nu läsbart för den som vill ta del av artikeln. Tack BP! Vilken tur att man har bloggkompisar när ens egen tankeförmåga ibland bara når till nästippen. Här kommer artikeln:
Shellmacken ett minne blott – Birger var med från början: "Det känns vemodigt"
r
En epok går i graven.
Före detta Shellmackens lokaler på Remsle i Sollefteå jämnas med marken.
– Här jobbade jag i 15 år som verkstadskille och det är klart att det känns vemodigt när allting försvinner.
Birger Frisendahl jobbade i 15 år i Shellmacken på Remsle. Nu jämnas den anrika mackbyggnaden med marken.
Bild: Jonny Dahlgren
Det säger Birger Frisendahl, 88 år, med lågmäld röst när han besöker området där byggjobbarna arbetar för högtryck med att riva och så småningom sanera platsen.
– Jag fick jobb här 1964 direkt när macken var färdigbyggd. På den tiden var den riktigt stor i sitt slag. Det fanns ingen jämförbar bensinstation i det här området, berättar Birger vidare.
Det var familjen Arvid Eriksson, i folkmun kallad "Kardan-Arvid", som gick från en småskalig bensinstation i Näsåker till en ny toppmodern station som även inkluderade en restaurang.
Restaurangen Tre Snäckor var ett populärt besöksmål för framför allt många förbipasserade åkare.
– Det var inte familjen Eriksson som hade restaurangen utan det var fru Lundin som stod bakom den. Hon var även matmor på Vallaskolan, upplyser Birger.
Antar att det blev många måltider i restaurangen medan du jobbade där?
– Faktiskt inte. Jag hade matsäck med mig till jobbet i stort sett varenda dag, och när jag sedan flyttade in i en lägenhet på Linjevägen ett stenkast från macken gick jag hem och åt på lunchrasterna.
Birger Frisendahl var med när Shellmacken öppnade på Remsle på 1960-talet.
Bild: Jonny Dahlgren
Birger Frisendahl, född och uppvuxen i Näsåker, hade erfarenhet av verkstadsjobb innan han klev in i lokalerna på Remsle.
– Jag hade jobbat fyra år på macken i Näsåker hos Arvid. Dessförinnan körde jag bland annat lastbil och taxi. Intresset för motorer har alltid funnits där.
Så här såg macken ut sista åren som Shell innan det övergick till st1.
Bild: Privat
Det var full trafik i verkstadslokalerna på Shell Remsle medan Birger jobbade där. Kunder som ville ha sina fordon reparerade eller servade strömmade in mest hela tiden.
– Och var man inte inne i verkstaden fick man springa ut och ta hand om kunderna som ville fylla på bensin. Det var inte självbetjäning på den tiden utan vi hjälpte kunderna att fylla på bensin.
Här låg verkstadsdelen där Birger i huvudsak tillbringade sin arbetstid.
Bild: Jonny Dahlgren
– Ja, inte bara det förresten. Man torkade även av vindrutan, kollade oljan och lufttrycket i däcken. Det blev en mindre service av bilarna därute också, säger Birger och skrattar vid tanken.
Birger var oerhört omtyckt på sin arbetsplats. Både av ägaren och bland kunder.
– Det Birger inte visste om bilar var inte värt att veta. Han kunde fixa precis allt, berättar Steve Eriksson, son till den numera framlidne "Kardan-Arvid".
Under åren Birger jobbade på Shellmacken var det mycket som förändrades och det gällde inte bara bensinpriserna.
– När jag började hade vi väl tre bensinpumpar, och alla sköttes av oss som jobbade här. Men med tiden blev det fler pumpar, kunderna tanka själv och vi hade både kassatankning och sedelautomat.
Berit Smedman (tv) hade Shellmacken på Remsle i fem år tillsammans med maken Urban innan de 2001 sålde rörelsen till Rolf och Peggy Sjöberg. Foto: Stefan Sundkvist
Allt som allt blev det 15 år i tjänst som verkstadsmekaniker på Shellmacken för Birger Frisendahl. För när macken såldes 1979 slutade även Birger.
– Sedan blev jag vaktmästare för fastigheten Orren 6 (samma fastighet där Tidningen Ångermanland har sitt kontor idag reds anm) och där var jag i 20 år innan jag pensionerades vid 70-års ålder.
Nu jämnas byggnaden med marken, det som var din arbetsplats i 15 år, vad känner du när du ser detta?
– Vemod, det är synd att det försvinner. Det här har ju varit en populär samlingsplats för många människor under åren. Både de som bor i Sollefteå och för bilister som passerar platsen.
Efter att restaurangen försvann var det under många år en kombinerad bensinstation med bil tillbehör samt livsmedel. De senaste ägarkonstellationerna drev det som bensinstation, biluthyrning, café, spelbutik samt med lite livsmedel.
Men nu är det historia. I framtiden finns här bara en automatstation för bensin och diesel.
Här hade vi även en tvätthall, men nu är allt borta, konstaterar Birger Frisendahl.
Jag har i tidigare inlägg nämnt att jag är uppväxt på bensinmack. Häromveckan blev jag påmind om det då en journalist från Tidningen Ångermanland kontaktade mig och berättade att Shellmacken på Remsle, Sollefteå skulle jämnas med marken och han skulle skriva en artikel om det. Häromdagen kunde jag läsa artikeln om Shell Remsle, en mack som mina föräldrar startade 1964. Oj, så många härliga minnen som poppade upp. Särskilt roligt är det att återse Birger som jobbade som serviceman på macken. Jag minns honom precis som han ser ut på bilderna trots att han uppnått aktningsvärda 88 år.
Bild från 1964. Fr. v. min pappa Arvid, mamma Ilva och jag själv. Jo då, ibland hade vi vita arbetskläder.
I artikeln omnämns min pappa som "Kardan-Arvid". Varifrån kommer då detta namn? Jo, i sitt tidiga yrkesliv så körde han buss mellan Sollefteå och Örnsköldsvik. Det var en för alla fordon krävande sträcka med mycket kuperad terräng, inte minst över Gålsjöskogen. Min pappa hade oturen att under dessa turer knäcka några kardanaxlar och vips så hette han "Kardan-Arvid". Så minns jag i alla fall bakgrunden till att han i folkmun fick bära detta namn.
Tänk att det den 10 juli var 53 år sedan Remslemacken under pompa och ståt invigdes.
Naturligtvis omskrevs invigningen i VA, Västernorrlands Allehanda.
Så här i vintertider så förändras mathållningen något. Inte sällan bjuder D på en mustig gryta. Då ofta tillagad på vedspisen i stället för på Bertazzonin.
Sakta, sakta börjar det att bli allt mera vinterlikt. Kanske blir det ändå en vit jul. Bara en vecka kvar till Julafton och vad bättre är, bara fyra dagar kvar tills det vänder och blir ljusare igen.
Aldrig tidigare har jag upplevt att tiden fram till jul gått så här fort. Vad det nu kan bero på. Kanske är det vår nya livssituation som gjort att jag fått känslan av att tiden bara rusat iväg. Kanske är det så att när det är många nya tankar och idéer som ska hanteras så blir tidsupplevelsen annorlunda.
När jag tittar ut på växthuset så längtar jag till sommaren.
I en värld som alltför ofta
domineras av egoism, ondska och galenskap så kändes det befriande att igår
titta på Svenska hjältar-galan.
Det
inger hopp att möta vanliga människor som genom ett brinnande engagemang, utan
egennytta, hjälper andra människor till ett bättre liv, en bättre framtid.
Dessa hjältar som gjort och gör livsavgörande insatser och inte bara pratar om vad som borde
göras. Där har vi alla något att lära.
Liksom Svenska hjältar så erbjuder lite snö ljus i mörkret.
Hoppas att vår hallonhäck bär rikligt med bär nästa sommar. Den gångna sommaren gav noll skörd.