När bloggande blir tråkigt

Egentligen tycker jag att det bara är roligt med mitt bloggande, men inte när bloggen börjar "leva sitt eget liv", bortom min kontroll. Det började med att ett inlägg bara försvann häromdagen och senare dök upp inlagt en vecka tidigare?? Så har det därefter fortsatt med diverse störningar. Den senaste är att funktionen "Besökare från" bara försvunnit. Så här håller det på hela tiden, plötsliga förändringar utan min medverkan. 

Jag är inget tekniskt snille så jag brukar tillämpa "väntautmetoden". Det betyder att bloggen och jag lämnar varandra ifred några dagar och när vi återupptar bekantskapen så brukar allt fungera som förr. Nu är det dags att se om metoden fungerar framgångsrikt även denna gång. Reflektionspaus m a o. 
På återseende!

Nyfriserad

Idag har Osborne och matte varit till Fannys hundtrim. Det var första besöket där och båda var riktigt nöjda vid hemkosten. Även jag är nöjd ska sägas. Fanny har gjort ett riktigt bra jobb och Osborne trivdes med att tas om hand av henne.

Osbornes päls växer fort och blir väldigt lurvig så han behöver trimmas då och då. När dom kom hem så var i vart fall Sigge lite fundersam om det verkligen var Osborne som kom hem. Han är sig inte alls lik, doftar av nåt nytt shampoo och har dessutom synliga ögon nu. Det blir säkert flera besök hos Fanny.

Skönt att vila ut hemma efter frisörbesöket.

Snygg blev jag oxå. 
Och mina ögon syns.

Visst har jag snälla ögon?

Jag kan oxå se lite bestämd ut.

Bonus med favorit i repris

Där inne bjöds söndagmiddag.

I söndags bjöd D på middag i växthuset. Det gäller att passa på så länge vädret tillåter utemåltider.  Som det just nu ser ut så ges nya möjligheter även under innevarande vecka. Efter en lite darrig augusti så få det onekligen ses som en bonus med denna början på september.
Det blev en favorit i repris; torskrygg. Denna gång enligt ett tidigare oprövat recept; torskrygg med bacon, soltorkade tomater och bruten potatis. En riktig höjdarmåltid.

  

Sigge är så klart med.

Nelson promenerade med mig och elmoppen.
Med backspegelns hjälp blev det en selfie.

Än finns det sommarfärger.

En superb söndagmiddag.

Osborne och Sigge turas om  som dörrvakter.

Fjärran där borta syns solens sista strålar för dagen.

Det blir nog flera växthusmåltider i
veckan som kommer.

Mycket märkligt!

Det inlägg jag skrev igår kunde jag inte se på bloggen när jag publicerat det. Det senaste jag såg i går kväll och i morse när jag öppnade bloggen var inlägget från i lördags. Så vitt jag förstår så kan ändå inlägget ses av andra då jag fått en kommentar  från BP på gårdagsinlägget. Den gick sedan förlorad när jag publicerade den. Kunde dock kopiera den från "publicerade kommentarer" och klistra in den i mitt reprisinlägg. Senare återfann jag kommentaren, se PS nedan.

Har du varit med om nåt liknande och kan ge mig ett tips om vad detta för mig obegripliga trassel beror på?

PS Jag har nu ånyo lagt ut gårdagsinlägget ( se nedan ), "Nu är det drygt 8 år sedan",  och se då fungerar det???????????? Men, ändå inte riktigt för när jag googlar på inlägget så finns det publicerat tisdag den 30 augusti.  Där hittar jag oxå BP:s kommentar med dagens datum. Den 30 augusti skrev jag om nåt helt annat. 
Mycket märkligt!!!!!!!

Nu är det drygt 8 år sedan..............................

Den här gårdsskylten var bland det första
vi skaffade efter flytten hit.

Ja, drygt åtta år är det sedan vi flyttade hit ut på landet. Till vårt älskade Getingstorp. Jag råkade häromdagen läsa ett inlägg med rubriken "Det här med mans- och kvinnogöra", som jag skrev sommaren 2014 och kom då att tänka på den speciella situation vi lever i. En situation där vi bl. a. trotsar alla traditioner om hur sysslor ska fördelas mellan man och kvinna.

Så här så det inte ut för 8 år sedan,

Jag kommer ihåg när vi var på visning av Getingstorp den 28 oktober 2007. Här var smockfullt med hugade spekulanter.  84 familjer totalt. Eftersom jag redan då hade svårt att gå så kunde jag t ex inte ta mig upp på övervåningen då trappan saknade ledstänger. Inte heller kunde jag gå in genom huvudentrén då yttertrappan saknade räcken. Men, D tittade åt mig och så bestämde vi oss. Jag satt mest i köket med 2 norska skogskatter som sällskap medan spekulanterna vandrade omkring och högljutt möblerade huset och fördelade rum mellan familjemedlemmarna. Ett flertal hade uppenbarligen redan flyttat in. Jag tror inte att någon närvarande väntade sig att det skulle bli D och jag som köpte Getingstorp. Men så blev det efter att D hanterat budgivningen på ett eminent sätt. D gillar att göra affärer och är dessutom riktigt, riktigt bra på det. Mycket bättre än vad jag är.

Resten är historia nu. Efter drygt 8½ år så känns det som att vi alltid bott på Getingstorp. Och alltid ska bo här.

Grillkväll

Vi är så nöjda med att ha byggt 

en rejäl grill.

Liksom gräsklippningssäsongen så går nu även grillsäsongen mot sitt slut. Efter klippningen i torsdags hade vi en riktigt mysig familjegrillkväll vilket innebar att även Nelson, Osborne och Sigge var med oss där ute. D grillade blomkål, majskolvar och halloumi och bjöd sedan på halloumiburgare med inlagd gurka, lökcrudité och sallad. Och grillade majskolvar och grillad blomkål därtill.

När vi avslutade kvällen så hade mörkret lagt sig. Då tog vi en promenad med Nelson och Osborne där jag körde före med elmoppen och lyste upp promenadvägen. Sigge följde förstås oxå med på promenaden, men han stannar och väntar när vi passerar tomtgränsen. En perfekt avslutning på en skön trädgårdsdag.

Nelson ser nåt intressant. Antagligen Osborne.

Sigge, som alltid i närheten.

Majskolvar, blomkål och halloumi.

Osborne hälsar välkommen.

Mycket gott att välja på.

Mums!

Sigge hittar alltid någonstans att dricka.. 
Här i "brunnen" på D:s agora.

Jag har det rätt bra där inne.

Kvällen avslutades i ett begynnande mörker.

Visst är här vackert även på kvällstid?

Nöjd igen

När jag är riktigt nöjd då vet du trogne läsare vad jag gjort. Just det, igår klippte jag gräset igen. Jag började vid 15-tiden och när klockan slog 17 så gjorde jag den sista finputsningen innan jag var klar med mitt dagsverke. 2-3 timmars arbete är för mig att betrakta som ett dagsverke då det är vad min stukade lekamen klarar numera. Det tar kortare tid att klippa vartefter sommaren fortskrider. Första klippningen i mitten på maj brukar ta c:a 3 timmar, antagligen beroende på att det i början på säsongen tar en tid innan  jag är varm i kläderna och allt sitter. Nu mot slutet är jag ibland nere under 2 timmar.

Tidsåtgången är dock av underordnad betydelse, allra helst som tid är nåt jag har väldigt gott om. Egentligen är det bättre ju längre tid det tar eftersom jag njuter av varje sekund på klipparen. Denna fäbless för gräsklippning beror förstås på att det är det enda fysiska trädgårdsarbete jag klarar av att utföra. Blir det då aldrig tråkigt att gång på gång köra omkring i gamla kända kvarter? Nej, tråkigt är ett ord som inte finns i min vokabulär vid dessa tillfällen.

När jag klippt klart och parkerat klipparen i garaget så kör jag alltid en runda i trädgården med elmoppen och bara njuter av det jag ser. Ett antal bilder blir det förstås som du ser här nedan. Jag undrar hur många bilder det blivit under de 8½ år vi bott här? Många är det.

Efter klippningen igår så tog vi vara på ännu ett av dessa tillfällen då vi grillade och åt en sen måltid i växthuset. Nelson, Osborne och Sigge var förstås med där ute. Det var en smått magisk kväll som är värd ett eget inlägg. Det kommer.

Nyklippt gräsmatta och nyklippt syrénhäck. Snyggt.

En klippbredd kvar, sedan är den här mattan klar.

Är det en älva som dansar in där borta i skogsbrynet?.

Av denna vy njuter jag. Om och om igen.

Den uteserveringen används inte så flitigt.

D har nyss plockat upp alla äpplen.

Som en skugga glider jag in i bilden.

Och ut ur densamma.

Där har det blivit ett antal måltider
i sommar.

Där finns plats för den som vill vila en stund.

Den ungerska syrénen trivs visst.

 När jag är klar är solen nästan oxå klar för dagen.

Det finns gränser

Trot eller ej, men även för D finns det gränser när det gäller trädgårdsarbete. Hon har börjat gräva för att plantera vinbärsbuskar och krusbär nästa år. Problemet är bara att när hon kommer en bit ner i marken så är det sten, sten, sten och åter sten. Det är helt enkelt inte rimligt, eller ens möjligt, att med bara handkraft slutföra grävningarna.

D har påbörjat grävarbeten för 
framtida bärbuskar. 

Än så länge går det bra, men vänta bara.

Lite för stora stenar får D. Då är redan
kärror med mindre sten bortkörda.

Det ska sägas att vi bor i stenrikt område så var vi än grävt på tomten har vi stött på sten. Stenrika är även omgivande marker vilket vi ser när "nya" arealer plöjs för att brukas. Visst, vi gillar sten som material, men det finns som sagt gränser.

Efter mycket funderande så har D nu avslutat grävarbetet och vi har beslutat att låta fortsatt grävande anstå till våren. Då hyr vi en minigrävare. Kanske blir det då oxå några ytterligare "utgrävningar". Vem vet.

Varför slita i dagar om det kan lösas på
annat sätt och på kortare tid.

Vem som ska köra grävmaskinen? Ja, inte blir det jag för jag tar mig inte upp i den. Det blir som vanligt D som löser det hela och då kan hon oxå lägga till grävmaskinist på sitt CV.

Ta vara på de tillfällen som bjuds

06.30 och så sakteliga kämpar sig solen upp.

Just nu försöker D och jag att ta vara på de skärvor som ännu återstår av sommaren, vilket t ex innebär att vi tar varje tillfälle i akt att äta ännu en växthusmåltid. Så blev det igår då D bjöd på en egekomponerad svamptartelette med mangoldsallad i citronolja. Kantarellerna hade D plockat tidigare på dagen  under skogspromenaden med Osborne och Nelson.

Mitt olivträd, som jag fick när jag fyllde 60, har jag i år varit osäker på om det överlevt den gångna vintern i garaget. Igår visade D mig  att det fortfarande finns hopp för trädet som den här sommaren år tagit oerhört lång tid på sig för att uppvisa något livstecken. Hur klarar vi nu trädet till nästa år? Ja, det är frågan.

Minsann lyser inte ett ljus där inne på bordet.

Olivträdet har sällskap där i den
specialgjorda boxen.

Visst lever olivträdet, om än inte i
högönsklig välmåga så ändå vid liv.

En av D egenkomponerad måltid.

Så påtagligt

Kl. 05.45 i morse

För första morgonen på länge så nödgades jag tända ett antal lampor när jag klev upp vid 5-tiden i morse. Det var en smått grym påminnelse om att sommaren snart är till ända. Men, kanske inte riktigt ändå. Senare den här veckan hoppas jag på uppehållsväder då det är dags för ännu en gräsklippningsomgång och så länge som jag klipper gräset så är det sommar. Det tycker i a f jag. Då är det alltså en månad kvar eftersom gräsklippningsfinalen brukar infalla i slutet av september. Genast känns det bättre.

Jag saknade morgonsolen som brukar smeka gärsgårn
på sin väg in i skogen.

Några timmar senare kändes det ännu bättre som du förstår av bilderna .

Kl 08.30 såg det hoppfullare ut.

Kl.08.40 badade gärsgårn i solsken.