Bokavslut och årsavslut

319 sidor som tog 1 månad att läsa.

Så har jag då avslutat boken "Käre ledare", min flykt från Norkorea.  När jag den 29 november påbörjade boken så lovade jag mig själv att läsa boken klar innan årsskiftet och har alltså hållit löftet. Räknas det som ett fullgjort nyårslöfte?

I ett tidigare inlägg nedtecknade jag mina första intryck efter att ha läst 2/3 av boken och nu ska jag försöka ge en samlad bild: 

Kim Il-sung föddes den 15 april 1912. Samma dag förliste Titanic. Detta sammanträffande har regimen i Nordkorea använt som ett historiskt bevis som de uttryckt på följande sätt: "När solen sjönk i väster, steg den i öster". 

Ett land som odlar en sådan självbild är inte helt lätt att förstå sig på. Men icke desto mindre fascinerande att få veta mera om. 

Denna Nordkoreas självbild presenterades redan på sidan 38 så därför bar jag den med mig genom hela boken. En bok som absolut är läsvärd, men läsupplevelsen skulle tjäna på en inte så detaljrik beskrivning av alla skeenden. 

Persongalleriet i boken är oerhört omfattande och jag har ibland svårt att hålla isär alla de personer som nämns. 

 På sidan 7 finns en karta över Nordkorea och dess gränser och en inte skalenlig karta över Pyongyang. Dessa kartor återvände jag till gång på gång då de hjälpte mig att få en paus från alla detaljer och personer och  i stället kunde jag "vara på plats" i händelsernas centrum.

Bland annat dessa omständigheter gjorde att jag delade upp boken i etapper där jag fann del 1: DIKTATORN mest intressant då där gavs en inblick i detta gåtfulla land och dess besynnerliga maktstruktur. Del 2: FLYKTEN och del 3: FRIHETEN tycker jag var alltför långdragna och bemängda av detaljer som stundtals blev mera förvirrande än klargörande. 

 På sidan 313 skriver författaren : "[Där hemma] finns det två Nordkorea: ett verkligt land och ett fiktivt, som skapats av regimen. Efter min flykt upptäckte dessutom ett tredje Nordkorea: Detta är det Nordkorea som omvärlden har skapat".

Just detta faktum är försvårande för mig som läsare. Vad vet jag om Nordkorea och vad av det jag vet är med sanningen överensstämmande? 

Efter att ha läst boken vet jag tveklöst mera. Allra helst som författaren Jang Jin-sung tillhört landets maktelit och haft inblick i sådant som varit okänt utanför maktens korridorer. 

 När jag efter 319 sidor stänger boken så biter det sig fast hur olika vi människor lever. Då känner jag att jag tillhör de privilegierades skara.

Jang Jin-sung utnämndes till "hovpoet" för att skriva hyllningsdikter till Kim Jong-Il och kanske skulle han efter sin flykt fortsatt skriva poesi, för hur intressant och spännande handlingen än må te sig så krävs det ett visst språkligt flyt för att skriva i romanform. Det flytet saknar jag i denna bok.  

Mycket bottnar förstås i att jag helt enkelt vet alldeles för lite om Nordkorea. Ett faktum som jag delar med de flesta eftersom Nordkorea sägs vara världens mest slutna land. Det innebär att jag inte har några referenspunkter, inget att knyta an till i det nordkoreanska samhället. Jag känner mig hela tiden lite vilsen när jag läser boken. För väl det förresten, jag skulle inte vilja känna mig hemma i Nordkorea.
Jag hade nog varit betjänt av att ha läst en faktabok om Nordkorea innan jag tog mig an denna bok. Men, var hitta en sådan som andas någon form av objektivitet?
Det är väl så att bokläsande ibland landar i flera frågor än svar och jag får nöja mig med det.  Vill jag veta mera så får jag läsa mera.

Vad jag tycker om en bok handlar oxå mycket om mina egna förväntningar.Kanske hade jag alltför högt ställda förväntningar på denna bok. 

Avslutningsvis, det skulle vara intressant att se boken filmatiserad.

När jag gav tog mig an den här boken så var det efter ett års lästorka. Höstmörkrets ankomst verkar ha denna inverkan på mig då det är lite drygt ett år sedan min senaste bok. Eller kan det möjligen vara så att jag borde ge mig på att läsa nån annan typ av böcker. Jag hamnar ofta i böcker som har en dokumentär ansats. Kanske borde jag vidga mina vyer för att få läslusten att stanna lite längre perioder.

Om min nästa planerade bok,  "Sapiens: en kort historik över mänskligheten"  lyckas med detta är jag inte helt säker på. Titeln  känns rätt krävande. Inte direkt lättsmält om jag säger så. Men, den som sig i leken ger får leken tåla.

Jag får väl se det som att jag går ut hårt läsåret 2016. 

Apropå 2016 så önskar jag dig ett Gott Nytt År! som kommer att innehålla så mycket som möjligt av det du allra helst vill uppleva. Och förstås, Tack för att du bidragit till att ge min blogg liv under 2015.

Bild från i morse:Förhoppningsvis är det ett ljust 2016 
som närmar sig där i fjärran.

Söndagsläsning

Tunnsått med gäster i Birdie nam nam idag.

Igår var det tredje söndagen som jag läste boken "Käre ledare". Efter att ha börjat med 75 resp. 65 sidor så blev det igår ytterligare 76 sidor.

Det första intrycket av boken var att jag fick en känsla av obehag av att få en inblick i detta land så fyllt av personkult, maktfullkomlighet och förföljelse utan den minsta respekt för den vanliga människan. 

Detta har jag med mig hela tiden jag läser, men det just nu jobbigaste med boken är att försäka hålla isär alla de personer som passerar revy. De heter ju inte Andersson, Pettersson och Lundström utan har något mera tungvrickande namn. 

Författaren Jang Jin-sung och hans flyktkompis Young-min har jag koll på, liksom makthavarna Kim-il-sung och Kim-Jong-il men det övriga persongalleriet börjar bli rätt betungande.  Kim Yong-ju, Kim Sung-ae, Choi Hyun, Kim Du-nam, Park Ui-chun, Shin Gwang-ho, Chang-yong, Park Chul, Im-Tong-ok,  Hwang Byong-seo, Chae Chang-guk,  Ri Hyun-suk,  Seo -Gwan-hui, Choe Mun-deok, Jang Song-thaek är några av de som passerat förbi.

Jag har nu läst del 1 "Diktatorn", del 2 "Flykten" och ska härnäst ge mig på den avslutande del 3 "Friheten" vilket innebär att jag har 104 sidor kvar att läsa.

Söndag = bokdag

Det blev en vegetarisk mix med hembakad rostad
ciabatta till middag igår.

Söndagar har nu blivit bokdagar på Getingstorp. Efter att vi ätit middag så sätter vi oss i Sinnesrorummet med var sin bok. Förra söndagen så började jag med 65 sidor ur boken "Käre ledare". Det blev 75 sidor till igår och nu är flykten ett faktum, författaren och en god vän till honom har tagit sig över gränsen till Kina. Fortsättning följer nästa söndag.

Bokläsningsmiljö.

Filmsäsong

Nu har filmsäsongen börjat. När möjligheten till sköna kvällar i växthuset är förbi så blir det mys inomhus i stället. Då blir det en film då och då och så ska jag börja läsa de böcker som jag nyligen köpt. Jag ska börja med boken  "Käre ledare: min flykt från Nordkorea".

I söndags tittade vi på en film från ett annat slutet rike, Östtyskland. Jag är fascinerad av hur detta land fungerade som samhälle och ser gärna filmer som beskriver människoöden från det forna DDR och den här gången blev det filmen "Barbara".

Handlingen utspelar sig sommaren 1980. Barbara är läkare och ansöker om utresetillstånd från Östtyskland, men får avslag. Med avslaget följer en kommendering till ett litet sjukhus långt ute på landsbygden. Filmen får betyget  4+ på min filmskala 1-5. En riktigt bra film med andra ord.

En riktigt bra film tycker jag.

Filmer som skildrar livet i ett land som Östtyskland behöver inte innehålla fysiskt våld för att uppfattas som otäcka. Det räcker så väl med det psykologiska spel som skildras för att jag ska känna obehag. Att ständigt vara övervakad av någon, utan att säkert veta av vem och att aldrig veta säkert vem jag kan lita på. Vem är vän och vem är fiende?

Stasis högkvarter i Berlin.

Ministerium für Staatssicherheit , allmänt kallat Stasi, bildades 1950 och blev med tiden en gigantisk övervakningsapparat i DDR.
Vid murens fall 1989 så hade Stasi 91.000 anställda och därutöver 189.000 Inoffizieller Mitarbeiter (IM) - personer som fungerade som ministeriets ögon och öron ute i samhället och som förrådde och angav vänner, grannar, arbetskamrater etc.

I Stasiarkivet fanns uppgifter om de flesta.

                   

Hemligt

I Nordkorea är det mesta hemligt.

Det var en svensk socialdemokrat, en britt, en tysk och en fransman. Det låter som början på en klassisk Bellmanhistoria. Det är dock betydligt allvarligare än så. Det är ett hemligt projekt där Pär Nuder ingår. Ett dialogprojekt med Nordkorea. Bedrivet i sann Nordkoreansk anda. Hemligt.  Ett så här långt inte alltför framgångsrikt projekt. Men så fattas oxå Bellman  i den hemliga gruppen.

Enkelt att leva i Nordkorea

Att rubriken är  slarvig ska jag genast tillstå. Inte bara slarvig, utan oxå osann. Förvisso är livet i Nordkorea enkelt. Enkelt=torftigt, men därför inte enkelt att leva. Men, om du tillhör de som har svårt att bestämma dig för frisyr så visar  Norkorea upp sig från sin hjälpsamma sida.  Medborgarna ska inte behöva tänka i onödan. Så för att du som medborgare inte ska behöva slita dina testar i förtvivlan över att du inte kan bestämma dig för hur du vill bli friserad så hjälper staten till. Här finns nämligen reglerat  vilka frisyrer som är godkända och därmed tillåtna. För kvinnor finns 18 alternativ, för män 10.

Och så påstås det att frisöryrket är nåt för kreativa personer.

18 frisyrer är godkända för kvinnor.

De10 frisyrer som är godkända för män.

Reklameländet

Det sägs att allting kan säljas med mördande reklam men jag är ändå tveksam till budskapet ovan.

Jag har i tidigare inlägg tidigare skrivit om all oönskad "skräpreklam" som kommer i postlådan. Minst lika besvärande är all reklam jag översköljs av på internet och i TV.
- När jag läser tidningar på internet så introduceras alla TV-artiklar av 20 sekunders reklam som jag tvingas genomlida innan det egentliga reportaget ger sig tillkänna.
- När jag ska publicera en kommentar på min blogg möts jag  endera av glädjebudskapet att jag vunnit en förmögenhet eller ödesbudskapet att min dator är nära en total krasch. I syfte att jag ska ansluta mig till en spelsajt där jag inte kan förlora eller köpa ett virusprogram till specialpris. Allt bara för att bjuda lilla mig en behagligare tillvaro.
- När jag tittar på en film på TV så trasas filmupplevelsen sönder av återkommande reklaminslag. Annat var det förr i tiden när jag gick på bio. Då fick jag mig reklaminslagen till livs innan filmen. Då kunde bara dessa vara värda biobesöket. Filmen kunde på sin höjd störas av att filmmaskinisten fick problem med filmrullarna.

Förutom att ett reklaminlägg är besvärande för att det står i vägen för det jag egentligen vill se eller läsa så blir det tålamodsprövande när jag ser samma inslag för femtielfte gången samma dag.
I denna ocean av reklam blir det allt svårare att sticka ut vilket medfört att  reklaminslagen i sin profileringsiver ofta balanserar på både obegriplighetens och uselhetens brant.  Ibland händer det att det är så obegripligt och uselt så att det är roligt och då har jag i alla fall fått mig ett gott skratt. Den typen av goda skratt tror jag dock inte är livsförlängande så dessa är jag gärna förutan.

Nordkorea gläntar på dörren mot väst

Jag läser att Nordkoreas ledare Kim Jong Un i sin outgrundliga vishet och vänlighet nu ska tillåta västerländska influenser i sitt rike.

Kvinnor ska få färga och permanenta håret och tillåtas bära både smycken,  byxor och platåskor. "Lättnader" som känns synnerligen passé.

Hamburgare, pizza och pommes frites ska finnas tillgängligt på nystartade snabbmatsrestauranger.
 Om jag minns rätt så öppnades den första hamburgerrestaurangen redan 2009 av Kim Jong Il. Det fick då inte heta hamburgare, utan benämndes "köttfärs med bröd" och en sådan kostade då mera än en halv dagsinkomst för en medelinkomsttagare. Varför ta efter det sämsta i västerländsk matkultur? Hur många kommer att ha råd med denna lyx?

Barnen i Nordkorea ska bli världens lyckligaste genom att de bl. a. ska få gratis djurparks- och nöjesparksbesök.  Barnen kanske inte blir världens lyckligaste men dom blir säkert glada. Föräldrarna däremot kanske blir avundsjuka. Förresten, finns avundsjuka i Nordkorea?

De nya influenserna är väl inte av de mest progressiva slaget , men det är ändå Nordkorea det handlar om och all utveckling har  en början.

Även en liten inblick är upplysande

Får i denna artikel en liten inblick i Nordkorea. Skrämmande ? Ja visst, men oxå upplysande. Allt är inte som vi förleds att tro. Norkoreaner är inte gråtande knäppgökar. Dom är människor som du och jag, om än pådyvlade en skruvad världsbild.

Ingen julefrid här inte

Om Sydkorea som vanligt tänder de julgransliknande torn som finns vid gränsen mot Nordkorea så ses det av Nordkorea som ett uttryck för psykologisk krigsföring. Vad det nu kan innebära för julfirandet på den koreanska halvön.

För mig betyder det intet samtidigt som jag inser hur små mina vardagliga bekymmer ter sig.

Snopet för SMHI

SMHI har inte bara otur med sina väderprognoser ibland. Nu har man haft otur med att planera in starten av ett samarbete med Nordkorea just i dessa dagar när Nordkorea attackerat Sydkorea. Jag kan väl anta att samarbetet går en osäker framtid till mötes.

Hör idrott och politik ihop? Tja!

Förbundskapten för Nordkoreas fotbollslag är ingen eftersträvansvärd position. Du får helt enkelt inte misslyckas. Då blir det både kollektiv utskällning av laget, avsked och straffarbete. Brrr! Det känns kallt i augustivärmen.

Fotbolls-VM utan fotboll.

Jag tycker att Åsa Linderborgs artikel om de deltagande lagen i fotbolls-VM är lite skruvad men ändå intressant.
- Jag kommer inte att heja på Nordkorea, Japan eller Honduras.
- Jag hoppas fortfarande en del på Danmark för vem fan dricker kaffe när man är i Köpenhamn.
- England ser jag gärna gå långt. Just because.
- Numera intoleranta Holland är inte längre lika intressanta. Annat var det förr.
- Nigeria, Mexico och Italien känns inte heller så lockande.
- Portugal får gärna gå långt. Om inte annat så för att Madeira är så bedövande vackert, fadosång så stämningsfull och vino verdhe så läskande njutbart.
- Grekland behöver framgång för att sprida lite glädje i den numera smolkfyllda bägaren. Dessutom känner jag en stor samhörighet med den vanlige greken med sin åsna och sitt olivträd på någon av de livgivande öarna. För att inte tala om Ouzo och Retsina. Tyvärr spelar dom ingen rolig fotboll.
- Nya Zeeland, Ghana, Algeriet, Elfenbenskusten, Australien, Paraguay. Tja.
- Schweiz ko-ko!
- Sydafrika. En hemmaframgång sitter alltid bra.
- Sydkorea, Slovakien,Frankrike, Serbien känns inte så kittlande.
- USA, Slovenien, Kamerun. Nej, inte dom heller.
- Argentina, Spanien, Tyskland, Chile,Brasilien, Uruguay kan alla gå långt.
- Sverige. Det räcker med att konstatera att vi inte är med denna gång.