"Bluffen" om barnfattigdomen i Sverige

Innan gårdagskvällens "Uppdrag Granskning" så skrev jag detta inlägg.
Efter att ha tittat  på programmet och lyssnat till Jan Josefssons intervjuer med Majblommans Generalsekreterare Lena Holm  och Röda Korsets Generalsekreterare Elisabeth Dahlin  och deras pinsamt undanglidande svar så blir jag både tveksam och misstänksam mot dessa organisationer. Dessa två chefer gömmer sig bakom  metodfel, bristande förstudier, omorganisation, chefsbyten och semesterperiod. Både ynkligt och pinsamt.

Som chef har du det yttersta ansvaret oavsett läge och tidpunkt. Detta ansvar kan du aldrig undandra dig. Jo, du kan ju förstås lämna ditt uppdrag vilket kanske vore det bästa för dessa  hjälporganisationer om dessa två chefer gjorde. 

Dessa organisationers tveksamma metoder och deras chefers oförmåga att tillstå brister i arbetet tar fokus från den viktiga frågan, "hur ska vi hjälpa de fattiga barn som finns i Sverige"? För visst är det så att det finns fattiga barn, dock inte en kvarts miljon.

Hedervärd är däremot BRIS Generalsekreterare Kattis Ahlström som utan förbehåll tillstår att de gått på en blåsning då de använt ordet "barnfattigdom" utan att inse vad det står för och därför i fortsättningen i stället använder "ekonomiskt utsatta barn". Hon sade detta som en förklaring, inte som ett försvar. 

Jag noterar att förre vänsterledaren Lars Ohly kritiserar Jan Josefsson för programmet och menar att han tar de rikas parti och slår neråt.  Det är väl ändå att dra klasskampen väl långt. Hjärnspöken Ohly. Inget som framkom i programmet rättfärdigar dessa hjälporganisationers bedrägliga beteende och det var väl detta programmet skulle belysa. Ohly verkar sakna rampljuset och kanske siktar på en karriär som TV-recensent. Härförleden totalsågade han ju Fjällbackamorden, såväl handling som skådespelarinsatser.

Rädda Barnen, Majblomman och BRIS är viktiga organisationer med  viktiga uppdrag. Deras starkaste tillgång är antagligen deras namn/varumärke. Genom att driva kampanjer som denna om "barnfattigdom" med tveksamma metoder så skadar de  sin viktigaste tillgång. Namnet/varumärket besudlas och därmed minskar tilltron till vad de håller på med. Något som i slutänden drabbar de människor de har till uppgift att hjälpa.

Barnfattigdomen i Sverige - En "bluff"?

Inte sant.

Från tid till annan har det påståtts råda en alltmera utbredd barnfattigdom i Sverige . Av Rädda Barnen, av BRIS som nu tar avstånd från begreppet "barnfattigdom", Majblomman och av förre S-ledaren Håkan Juholt för att nämna några. Nu visar sig allt vara en "bluff".  De som torgfört företeelsen i kölvattnet av Rädda Barnens rapport 2012:2 " Barns ekonomiska utsatthet" har kanske inte medvetet bluffat. Man har bara svalt  uttrycket "barnfattigdom" utan att tänka på  vad det signalerar eller står för.

 Det avgörande misstaget synes alltså vara att "barns ekonomiska utsatthet" har ersatts av "barnfattigdom". Utsatthet och fattigdom är ju inte riktigt samma sak i vardagligt språk. Att det blivit så här kan förstås delvis bero på att rapportförfattaren Tapio Salonen, Professor i socialt arbete vid Malmö högskola,  i rapporten växlar mellan uttrycken "fattigdom" och "ekonomisk utsatthet". Det ger en öppning för användaren att nyttja det uttryck som passar ens egna syften bäst. Ett tjuvknep inte sällan förekommande i den politiska debatten.

I kvällens Uppdrag Granskning kanske vi får veta varför det kunde bli så här tokigt.

En reflektion jag gör i sammanhanget är att det kan vara så här enkelt att blåsa såväl det politiska etablissemanget som befolkningen. Tur då att det finns granskande journalistik.

Lagstifta om föräldraansvar - är det rätt väg?

För att betona föräldrars ansvar för sina barn så har skadeståndslagen ändrats ( i sep. 2010) , märkligt lite uppmärksammat av media och heller inte salufört av politikerna. Genom den nya lagen får föräldrar till minderåriga ett direkt skadeståndsansvar för vissa skador deras barn vållar på grund av brott.

I grunden är jag negativt inställd till att åtgärder för att förbättra förhållanden inom vissa områden oftast är av bestraffningskaraktär. D v s åtgärder vidtas först när brottet har ägt rum.
Min grundinställning bygger på tanken: "Tidiga insatser - långsiktigt tänkande".Stöd och hjälp till barn/ungdomar och deras föräldrar ska alltså sättas in tidigare. Vilka som är i särskilt behov av dessa insatser måste kunna vara skolans uppgift att utreda och påvisa.

Över huvud taget så tycker jag att de politiska åtgärderna för att förbättra situationen för barn och ungdomar lyser med sin frånvaro. Som exempel kan tas att de flesta politiker verkade tagna på sängen när Rädda Barnen nyligen presenterade sin fördjupade rapport om "barnfattigdomen i Sverige".

Utan visioner och långsiktigt tänkande så blir det tyvärr så att politikerna visar handlingskraft när "olyckan redan har skett". Då är det inte sällan "redan för sent".

Girighet som affärsidé

Girighet som affärsidé. Ja, det har Postkodlotteriets holländske skapare, Boudewijn Poelmann,
anammat. För att tillse att girighetshjulet snurrar friktionsfritt så är det viktigt att uppmuntra personalen. T ex genom att bjuda på en fylleresa till Marocko. Välgörenhet kallas det visst. Det dom sysslar med till vardags.

Om jag deltar i svenska postkodlotteriet? Icke. Är inte och har aldrig varit med. Jag ger för övrigt sällan ekonomiska bidrag till organiserad välgörenhet beroende på att där mycket pengar är i omlopp där samlas också de giriga vargarna. Titta bara på Röda Korset. Däremot ger jag gärna bort ägodelar som jag ej längre har nytta av men som är fullt gångbara och kan vara värdefulla i någon annans ägo. Detta i stället för att kasta bort fungerande ting. Jo, jag vet att även dessa ting kan omsättas i pengar och hamna i fel händer, men det går inte att försäkra sig mot allt så länge man lever bland människor. Vi är ju inte alltid helt pålitliga, vi människor.