Ögonfröjd

Jag känner mig i rätt ok form efter operationen i måndags. Det väder som råder nu innebär dock att det är inomhus som gäller för mig. Det behöver inte vara så tråkigt som det låter. Förutom mitt eget bloggande så läser jag förstås mina bloggvänners bloggar. Där finns alltid mycket lärorikt, spännande och skrattframkallande att läsa.

Då och då tar jag förstås en paus och blickar ut genom fönstren, där jag en dag som denna möts av ett betagande vackert vinterlandskap. Idag så vintrigt att Sigge för första gången denna vinter inte vill gå ut.  Bra så för då har jag sällskap av både Nelson  och Sigge när D är ute på  veckans inköpsrunda.  Sällskap  även om båda mestadels sover.

Du som brukar läsa min blogg vet att jag tycker mig bo i Paradiset på jorden och just nu är vårt Getingstorp vackert  klätt i vinterskrud.


Växthus och gäststuga inbäddade i snö.



Spår efter D:s snöröjning igår.



Favoriterna kaprifol, löjtnantshjärta och lavendel
väntar på att ta plats längs jordkällarens tak 



Solen kämpar sig upp.



Långt där borta ligger Kilsbergen. 



D sopar av Jeepen inför veckans inköpsrunda.

Snösvängen

Som jag förutspådde igår så skulle det snart bli aktuellt för D att ta ut snöslungan. Idag var det dags så nu blir det lite lättare för D, Nelson och Sigge att förflytta sig på tomten.

 



D är rejält påpälsad när hon kör snöslungan.





Snart är några timmars snöröjning över.

Grannen med traktor snöröjer "vår väg" och de större
ytorna samt sandar vid behov.

Försenad

Så kom den då, präktigt försenad som den plägat vara under senare år. Vintern, som gärna får bli kort, kort, kort för min del. Nu väntar jag på växthusmåltider med D och poolbad för D.

I denna bild ser jag förstås kommande måltider
i växthuset.

 

Fortsätter det snöa så tar D snart ut snöslungan.

 

Poolsäsongen känns riktigt avlägsen.

 

D älskar sin Jeep med 4-hjulsdrift.

Smolk i glädjebägaren

En gråmulen januarimorgon kan också
vara vacker.

Dagens inlägg blir en bjärt kontrast till det föregående, men så är ju tillvaron. Som en konsekvens av min stroke 2001 så har jag genom åren  burit på diverse problem och svårigheter. De flesta har jag lärt mig hantera, men så finns det också problem av en art som jag inte själv utan vidare kan hitta lösningar på. I september genomgick jag därför en operation som inte blev särskilt lyckad. Därför var det igår dags  för en ny operation. Om den blev lyckad eller inte får framtiden utvisa. Inga garantier ges.

 

Som en följd av gårdagens operation så befinner jag mig nu plötsligt i de hjälpbehövandes skara.  Ja, mera hjälpbehövande än tidigare. Jag som alltid satt en heder i att klara mig själv så långt det bara är möjligt. Ja, med D:s hjälp förstås. Jag har tillsammans med D hela tiden försökt fokusera på det friska, på sånt jag fortfarande klarar av. Därför har det också varit svårt att få hjälp när jag verkligen behövt. Jag har helt enkelt givit ett alltför friskt intryck.

 

Men, jag har heller inte funnit det rimligt att behöva "spela" sjuk. Jag har varit naiv och trott att det räcker med att i ord berätta om mina svårigheter. Det har dock fått motsatt effekt då det vid samtal med mig inte går att läsa av mina funktionshinder. De uppenbarar sig först när jag reser mig och ska gå och göra alla de de vanliga göromål som hör vardagen till. Basala göromål som många är oöverstigliga för mig.

 

Vad vill jag då ha sagt med detta? Ja, inte mera än att mitt bloggande kanske kommer att gå på sparlåga en tid. Nu hoppas jag på en ljusnande framtid och tror på detsamma då jag vet hur viktig tanken är för läkeprocessen. Det mesta sitter i huvudet.

Glädjespridare

Vi den här tiden på året så tar jag varje tillfälle att tänka på ljusare tider, på våren som inte är långt borta. Till min hjälp är då bl. a. tulpaner som nu kommer att finnas här hemma nån månad framåt.  I hallen som idag, i köket, i Sinnesrorummet, i glasverandan. Ja, var helst de passar. Tulpaner gör mig glad.

Årets första tulpaner.

50 år i rocksvängen

 

 

D och jag har i veckan tittat på båda avsnitten av " Jerry Williams - The Farewell show". Vilken snubbe.  70 bast och fullt ös.

 

Förutom att vara en fantastisk artist så ger han intryck av att vara en härligt genuin person. Inga överdrifter och divalater där inte. Han har en härlig distans till sig själv och sin imponerande karriär.

 

När jag lyssnar till honom så uppstår ett av de tillfällen när jag som mest saknar att jag numera inte har  förmågan att röra mig fritt. Det spritter så smått i min förlamade vänstersida. Jag får nöja mig med att i tanken rocka loss med D.

Gillar du rock’n’roll så rekommenderar jag programmen. D och jag kommer nog att titta nån gång till på SVT play. D har också sett showen tidigare, på Cirkus i Stockholm.

Apropå detta med självdistans. Före " Jerry Williams - The Farewell show" så tittade jag på "Uppdrag granskning" som handlade om diverse suspekta turer i Österåkers kommuns politiska verksamhet.  Där framträdde personer som helt saknade självdistans. Det är intressant med kontraster.
 



Österåkers kommun är i alla fall vackert belägen.



Slut för denna gång

Ljussättningen i växthuset var en nyhet som säkert
återkommer nästa jul.

Igår plockade D undan de sista spåren av julen. Skönt när helgerna är över och allt varit precis så bra som vi kunnat önska. Det är också en skön känsla att veta att om knappt ett år så plockar vi fram våra julsaker igen. Julsaker som blivit allt färre med åren så numera är det bara de vackraste och viktigaste som finner nåd.

Stortomten på sin självklara plats vid vedspisen.
På återseende!

 

 

 

Ett välfyllt skafferi

Med dessa ingredienser i "Livets skafferi" klarar jag det mesta.

Snart så

En bild som denna gör att även en mörk januarimorgon
känns hoppingivande.

Jag är normalt en kritiskt tänkande person, men somligt sväljer jag med hull och hår och tror förbehållslöst på. Som nedanstående förutsägelse t. ex. 65 dagar känns ändå rätt överkomligt.

Våren ankommer normalt om 65 dagar
Vår            19 mars
Sommar   14 maj
Årstidernas genomsnittliga ankomstdatum vid väderstationen Örebro A (6 km bort). Källa: Bearbetning av SMHI:s normaltemperaturer.

Titta det snöar

Idag kom en påminnelse om det där som kallas vinter och som vi allt mera sällan har numera.

En ovanlig syn numera.

 

Skönt att kura inomhus en dag som denna.



Det räcker bra med denna påminnelse.

 


D tittar till Birdie nam nam.



Därefter skogspromenad med Nelson.

Skrämmande verklighet

Skyldig eller oskyldig? Här kan det sluta oavsett vilket.

I mitt föregående inlägg så skrev jag om min faiblesse för dokumentärer.
Jag har nu börjat titta på en ny amerikansk dokumentärserie på TV 10, "Berättelser från dödscellen". Serien är en granskning av dödsstraffet som fortfarande tillämpas i de flesta av USA:s delstater. De rättsfall som beskrivs är på samma gång intressanta, skrämmande, fascinerande och obegripliga.

Efter varje avsnitt känner jag mig  uppfylld av såväl hopp, vämjelse som rädsla. Ska jag egentligen titta på nåt som så sätter mina känslor i svall? Ja, blir svaret på den frågan eftersom det ändå är verkligheten som beskrivs. En verklighet som jag inte kan blunda för.
Då jag själv arbetat 39 år i svensk  kriminalvård så har jag  ett särskilt intresse även för andra länders rättssystem.

Det amerikanska inte minst, bl. a.  med tanke på att de fortfarande tillämpar dödsstraff.
Jag har i ett antal tidigare inlägg berört detta.
2010 skrev jag följande i ett inlägg:
Fortfarande har 35 delstater i USA kvar dödsstraffet. Ett av de avgörande skälen för de stater som under senare år avskaffat dödsstraffet har varit kostnadsskäl. Urban Institute i Maryland har gjort beräkningar som visar att det kostar samhället 1,9 miljoner dollar mera att döma till dödsstraff än till ett långt fängelsestraff.
Ett annat minst lika viktigt skäl är den moderna dna-tekniken.  Många dödsdömda  har blivit frikända efter att dna-tester visat att de inte begått brotten de blivit dömda för.

Fortfarande är dock en majoritet av det amerikanska folket för dödsstraff. Därför är det heller ingen politiker som vågar föreslå dödsstraffets avskaffande. Men frågan kvarstår: När ska USA ta det slutgiltiga steget in i den civiliserade världen och avskaffa dödsstraffet?
Samma fråga kan jag nu ställa 5 år senare.

Nu är ju USA långt ifrån ensamma om att tillämpa dödsstraff vilket framgår bl. a. av det som  Amnesty international publicerar om dödsstraffet och dess tillämpning i världen.

Förändring tar tid

Förändringsarbete innebär många vägval och
det är
inte alltid man väljer rätt.



Jag tycker om att se dokumentärfilmer. Igår hittade D  på SVT Play en dokumentär om Kiran Bedi, Indiens första kvinnliga polis 1972. Det var intressant att se hur hon tilldelades uppdrag av typen "mission impossible". Förstås i hopp om att hon skulle tröttna och ge upp.  Hon stod dock på sig och stod för många nyskapande insatser, bl. a. inom fängelseväsendet, och hon vann också internationellt erkännande. Men.....................

 

Det var en intressant inblick i ett komplicerat samhälle och än en gång påmindes jag om att förändring tar tid, därav rubriken. Förändringsarbete är inget för den otålige och den som påbörjar ett förändringsarbete hinner inte alltid se resultat under sin livstid.  Gäller det dessutom samhällsstrukturella förändringar så handlar det oftast om generationer.