Vårsöndag

Härligt att låta blicken drunkna i tulpaner.

Gårdagens inlägg ägnades åt mitt sportintresse. Ett intresse som även idag blir rikligt tillfredsställt. Vasaloppet började jag morgonen med och det pågår ju fortfarande. Eftermiddagen går i fridrott-EM:s tecken.  En vårsöndag som denna bör jag förstås ge mig ut i solskenet, men det blåser lite för snålt för min smak. Då D dessutom är borta idag så får det bli så här, men t o m Sigge ser ut att tycka att det är tråkigt. Han får gå ut en vända till så att jag slipper se hans ledsna blick.

Jag blir smått mör bara av att titta på.

Sigge är lika sportintresserad som matte.
Det vill säga måttligt. Hans blick säger
 "jag vill gå ut".

Det här med att vara sportintresserad

Jag kan nog sorteras in i kategorin sportnördar, även om jag föredrar benämningen sportintresserad. Jag gillar att titta på sport och gillar det mesta. Dock inte motorsport, särskilt inte speedway. Det säger jag utan att nånsin varit på en speedwaymatch. 

 

Jag borde ju gilla motorsport då jag växt upp på bensinmack och älskade det livet. Men, det var inte motorerna och bilarna jag älskade. Det var människorna, kunderna.

 

Varför skriver jag då detta just nu? Jo, för att jag sedan tidig förmiddag tittar på inomhus-EM i friidrott. Rätt mediokra tävlingar får jag tillstå. Men, vänta. Nyss hoppade Michel Torneus 8,30 i längd. Ledning och nytt svenskt rekord! Och Angelica Bengtsson tar sig till stavfinal då hon nu  klarar 4,60.

 

Kanske är det just detta som är tjusningen med idrott. Det svänger så snabbt. Från besvikelse till lycka på ett ögonblick.

 

Min egen idrottskarriär? Ja, den kan nog sorteras in i samma kategori som början av dagens EM-tävlingar. Det vill säga rätt medioker. Jag var hyfsat duktig hockeyspelare. Hårdför, ja t o m rätt råbarkad back vilket bl. a. gjorde att jag sorterades bort från TV-puckuttagningarna i Ångermanland av just det skälet.

 

I fotboll var jag duktig som junior. Klassisk center med nr. 9 och hade ett fruktat skott. Dessutom säker straffläggare. Längre än till en vinst i skol - DM i Ångermanland räckte det dock inte. 3-2 slutade finalen . Jag gjorde alla 3 målen, men ändå var rubriken i lokaltidningen "Steve gjorde mest men var ändå inte bäst". Vem var då bäst? Jo, jag kommer ihåg min skolkamrat  Tommy som spelade vänsterytter och var en snabb trollgubbe som kunde snurra upp motståndarförsvaren och servera oss andra målchanser. Helt enkelt en bättre fotbollsspelare än mig.

 

Sedan blev det inte mycket mera av min egen idrottsutövning. När studentlivet i Uppsala började 1972 så sattes idrottsutövningen på undantag. Då fanns annat att ägna sig åt.  Mycket annat.  Det närmaste idrott jag kom var att jag under studietiden jobbade extra som motionsledare på "Svettis". Nej, nu måste jag sluta skriva så att jag inte avslöjar alltför mycket om mina år som Uppsalastudent. 

Härliga minnen har jag från gamla klassiska Svettis
beläget vid Svandammen i Uppsala.

 

Med i matchen igen

Så är jag då med i matchen igen. Datorn är återställd efter 2 dygn hos TKS Datorservice. Idag kom Jenz och Per hem med min dator och installerade allt på plats så nu kan jag obehindrat blogga igen. Och göra allt annat som jag nyttjar min dator till. Bra det då det är rätt mycket som min dator får bistå mig med.

Inget konstigt med det.

 Nästa gång min dator blir krasslig så behöver de inte komma hem till mig och hämta datorn, då de installerat TeamViewer. Då ringer jag  till TKS  och uppger mitt unika ID och lösenord. Sedan kan de  fjärrstyra min dator och laga den på distans. Teknikens under.

Kan TeamViewer vara nåt för framtida sjukvård tro? Eller bilservice, eller...............

Årligen återkommande

Vad kan vara felet denna gång?

Så var det då dags igen för den i mars varje år återkommande datorkraschen. Kan det bara vara otur eller är jag hemsökt? Det finns förstås också den möjligheten att krascherna beror på brister i handhavandet eftersom datorn och jag inte alltid är helt överens om tagen.

Som väl är så finns alltid Jenz och hans medarbetare på TKS Datorservice att ringa till och dagen efter samtalet är datorn hämtad och "inlagd för operation" med löfte om hemgång innan helgen.  Det är sånt som kallas  kundfokus och förstklassig service. Bristvaror i alltför många branscher. Innan helgen blir det inga flera inlägg då jag som enarmad har svårt att komma överens med D:s bärbara dator som jag lånat för detta inlägg.

Oförtjänt dåligt rykte

Charleroi är inte alltid så dystert.

 Ibland skriver jag blogginlägg som jag aldrig ens haft en tanke på att skriva. Oftast poppar det upp när jag läser någon tidningsartikel på ett lite udda tema. I dagens SvD fastnade jag för denna. Den handlar om den belgiska staden Charleroi som givits epitet som "världens fulaste stad" och "Europas rövhål".  Epitet som bygger på uppgifter som inte alltid är helt med sanningen överensstämmande visar det sig.

Trädgårdssäsong

Nu är den på gång. Trädgårdssäsongen alltså. Idag när jag tittade ut genom mitt fönster så hittade jag D vid sitt planteringsbord i full färd med att plantera om sina pelargoner. Hon ropade till mig  att hon sett knoppar på de första vitlökarna liksom knoppen på en sparris.  I början av mars. Visst är väl det fantastiskt.

Där borta i soldiset är D i full gång med omplantering.

Ett säkert vårtecken på Getingstorp

Igår uppenbarade sig ett säkert vårtecken på vårt Getingstorp. När det ryker ur eldningstunnan på vår nedre parkering då har D påbörjat vårstädningen i trädgården. Måste införskaffa en ny tunna förresten då den vi har börjar bli sliten och nog gör sin sista vår nu.

Ett säkert vårtecken på Getingstorp.

Trohet kostar - Våga byta!

Att jämföra försäkringskostnader mellan olika bolag kan löna sig. Vi har naturligtvis vår hund Nelson och vår katt Sigge försäkrade. Lång tid har vi levt i  villfarelsen att Agria Djurförsäkring är det bästa försäkringsbolaget för djur  även ur kostnadssynpunkt. När vi nyligen fick fakturor för båda inför kommande år så tyckte vi dock att premien antagit alltför höga höjder. Utan någon annan förklaring än naturlig prisuppgång så var premien för Nelson höjd med över 1000:-. Även Sigges premie hade skenat i höjden.

D satte igång en grundlig jämförelse med en handfull andra försäkringsbolag och snart hade hon hittat likvärdiga försäkringar i Folksam för både Nelson och Sigge till en betydligt lägre kostnad. Det innebar att Nelson försäkringskostnad sänktes med 40% och Sigges med 60%. Självklart bytte vi genast försäkringsbolag för båda.

Vi har som kunder en tendens att vara alltför trogna mot f f a  banker och försäkringsbolag. En trohet som kostar i längden. Jag har på senare år lagt  tid på att vara mera kritisk, krävande och uppmärksam vilket inneburit att jag bytt bank från Nordea(efter 40 år som kund) till Handelsbanken  och försäkringsbolag vid två tillfällen. Från If till Länsförsäkringar och nu från Agria till Folksam för våra husdjur. Tills vidare har vi villa-hemförsäkring och bilförsäkring kvar i Länsförsäkringar. Men bara så länge de sköter sig.

Mitt missnöje med försäkringsbolagen har rört sig om oskälig höjning av premier medan missnöjet med Nordea mest berodde på urusel/total avsaknad av kundservice. Jag har inte i efterhand ångrat något av mina byten.

Otäckt, sevärt och omskakande

Nyskapande och omskakande.

Jag har följt TV 3:s serie " Mordet" som visats i 5 avsnitt. I varje avsnitt, 60 minuter långt, berättas om ett mord där mordoffret är huvudpersonen. Till skillnad från andra dokumentärer så berättas mordet ur offrets perspektiv, i första person. Skådespelare för mordoffrens talan i serien, medan offrens riktiga anhöriga medverkar.
Det känns förvisso märkligt att  offret  ger sin syn på hela händelseförloppet.  På tiden som föregick mordet, hur mordet gick till och hur framtiden kunde tett sig om detta inte hade hänt. I slutet så talar offret bokstavligen från graven. 

Det finns också förtjänster med hur dessa mord återges i serien. Här medverkar offrens anhöriga och anhörigperspektivet ges en central roll. Jag får också följa delar av polisens utredningsarbete. Själva gärningen rekonstrueras i detalj, i ord och bild.  Varje program börjar med själva dödsögonblicket. Sammantaget är det en stor skillnad mot hur ett mord vanligtvis skildras i media. Då  handlar det om jakten på mördaren, rättsprocessen och  om gärningsmannen själv.

I de flesta avsnitt har det framgått hur de anhöriga känt sig övergivna av samhället. De har fått hantera sorgeprocessen bäst de kunnat, utan att erbjudas stöd och hjälp.

Allt på 60 minuter i ord och bild, dessutom väldigt detaljerat, få detta berättat för mig  gör att jag som tittare skakas om ordentligt, vilket  leder till att jag tänker ett antal steg längre än vad jag normalt gör när jag läser om ett mord i pressen.  När jag får höra föräldrars, syskons och kompisars tankar så blir det så tydligt hur många människors liv som i grunden påverkas av ett mord. Särskilt berör oxå att så väl offer som gärningsmän varit väldigt unga. Unga människor med livet framför sig.

Vad som förvånar mig är att jag inte sett många rader i pressen om denna serie sedan den började sändas. Inte ens kriminologiprofessorn  Leif GW Persson har dundrat i någon av sina krönikor.

Inför seriestarten så skrevs en del om denna series upplägg. Då beskrevs serien med uttryck som "utredningsporr", "säljande dödsannonser" och "etiskt haveri". Efter att ha sett serien så kan jag nog tycka att dessa omdömen ter sig rätt trångsynta. Men, det är väl så att starka upplevelser leder till tillspetsade omdömen. 
Du som vill kan se serien på TV3 Play.

Vårtecken

När det ute i trädgården ser ut som bilderna nedan och svanarna anlänt till Tysslingen, ja då är våren definitivt på väg. Detta trots att skid-VM pågår.

Längs jordkällarens tak brukar det knoppas tidigt.

Inte mycket kvar nu. Ja, av vintern.

Snart är det växthustid.

En härlig Alla hjärtans dag

 

På alla hjärtans dag så  är ju kärleken alltid närvarande. Igår tittade D och jag på gamla videofilmer som vi överfört till DVD. Det var två högkaratiga kärlekshändelser vi valde att titta på. Först tittade vi på min 50-årspresent från D. Det var en resa med bil genom delar av Frankrike under 8 dagar i augusti 2000. Så härligt att få återuppleva de underbara dagar vid upplevde på vår färd genom den franska landsbygden. D hade förbeställt hotell med lämpliga bilavstånd emellan.

Den kortaste dagsträckan var 12 mil och den längsta 40 mil. D hade lyckats hitta bedårande ställen att bo på, mestadels små ställen på landsbygden. Bara vid ett tillfälle bodde vi i en större stad, Bergerac.

Vår färd började  i Paris och efter 27 mil blev vårt första stopp i Contres där vi bodde på Hotel de France **. Ett hotell där utsidan lovade mera än vad insidan kunde hålla. Avsaknad av AC i rummet gjorde den första övernattningen till en prövning.

Dag 2 styrde vi kosan mot Bourbon L´archambault, en biltur på 29 mil, med övernattning på Grand Hotel Montespan-Talleyrand ****. Den här staden låg som i en gryta och hotellet med tillhörande spa var ett oerhört charmigt gammalt kurhotell.

Dag 3 blev bilfärden 37 mil med stopp i Cales och övernattning på La Petit Relais *. Ett rätt så mediokert hotell i en charmig liten ort.

Dag 4 bjöd på den kortaste dagsetappen, efter bara 12 mil var vi framme i Bergerac, den enda större stad vi bodde i. Där övernattade vi på Hotel de Bordeaux**.

Dag 5 hade som mål Le Vigeant där vi bodde på ett hotell långt ute på landsbygden vid Vienneflodens strand. Hotellet hette Val de Vienne***** och var den absoluta höjdaren på resan. Till det bidrog den förstklassiga restaurangen La Grimolee där vi åt en 7-rättersmåltid som är den bästa restaurangmåltid jag någonsin inmundigat.

Dag 6 inledde vi med ett pooldopp innan frukost och därefter en färd med elbåt på Viennefloden. Efter denna energigivande morgon så gav vi oss iväg på den längsta dagsturen, 40 mil till Senonches och med övernattning på Hotel de la Foret***.

Sista dagsetappen var 18 mil med stopp i Lieusaint och övernattning på Le Flamboyant**.

Dag 8  var Paris och Charles de Gaulle-flygplatsen slutstationen. Skulle jag över huvud taget lyckas hitta till rätt parkeringshus och plats för att lämna av hyrbilen. Funderingen var berättigad då infarten till flygplatsen var ett myller av "motorvägar" med, minst sagt, intensiv trafik. Vilken lättnad när vi hittade rätt på första försöket. Fråga mig bara inte hur vi gick till väga.  Jag rattade och D bistod med noter. I vart fall var det en oerhörd lättnad när bilen var parkerad och nycklarna inlämnade

Totalt blev det 186 mil i bil under dessa 8 dagar.  Jag körde hela vägen, men eftersom vi  medvetet sökte oss undan de stora stråken ut på landsbygden så upplevde jag inte ett enda ögonblick av stress eller irritation. Vissa dagar så såg vi knappt en enda bil eller människa längs vägen. De flesta byar vi passerade såg ut att vara övergivna utan ett livstecken och med fönsterluckorna stängda. Det var märkligt att stanna och gå ur bilen på en promenad genom byn utan att höra ens en galande tupp eller skällande hund. Än mindre möta en livs levande människa.

Det här var en av mina bästa och mest upplevelserika semestrar. Hade inte min stroke satt stopp för fortsatt resande så hade D och jag säkert återbesökt några av platserna. Det är ändå roligt att kunna återuppleva detta tillsammans via DVD. Det känns märkligt, men oxå roligt,  att återse mig själv i min krafts dagar.

Efter Frankrikeäventyret tittade vi på film från vårt bröllop den 26 maj 2001. 

På dagen en månad senare, den 26 juni 2001,  så drabbades jag av den stroke som  totalt kom att förändra våra liv. Många begränsningar har detta förstås inneburit men oxå många oerhört positiva förändringar. Jag tror t ex inte att vi bott här på vårt älskade Getingstorp om allt varit som förr. Det är nåt att glädjas åt som jag inte skulle vilja vara utan.