72

Idag är det tre och en halv månad sedan mitt senaste inlägg. Trots att jag saknat bloggandet så har jag inte kommit mig för att skriva. Vad beror då detta på?  Ja, min egen tillvaro har ju förändrats påtagligt sedan 2 år tillbaka och allas vår tillvaro, världen, har än påtagligare förändrats sedan bara knappt tre månader tillbaka och i kölvattnet av dessa förändringar ligger väl förklaringen till att mitt bloggande gått på sparlåga.

Utsikt från mitt fönster idag. Grönska och
blå himmel, så vill jag alltid minnas  17 maj.

Men idag den syttende mai, min födelsedag, så kan det väl passa att jag i vart fall ger ifrån mig ett livstecken.

Undrar du hur jag firar min 72-årsdag?  Jag firar inte alls. När jag fortfarande bodde kvar hemma på Getingstorp så brukade D och jag alltid äta årets första grekiska sallad med vederbörliga tillbehör,  i växthuset just den 17 maj. 

I år har vi redan ätit årets första grekiska sallad. Det gjorde vi när D senast besökte mig här på Sirishof så vi har firat i förskott i år. Helt enligt plan.

                                                                                                 

Igår åkte jag känslomässig berg- och dalbana

Tycker du att rubriken verkar skum och undrar du om det hänt något dramatiskt här på äldreboendet ? Jag kan lugna dig, rubriken har inget med min boendemiljö att göra. Här på Sirishof är det som vanligt lugnt och stilla.

Trots det blev jag igår både glad och ledsen såväl som bedrövad och förbannad. Alla dessa känsloyttringar emanerade från TV-programmet " Uppdrag granskning" som igår handlade om de så kallade "Bokstavsbarnen", alltså barn med någon form av NPF  (NeuroPsykiatriskFunktionsnedsättning).

Du som sedan lång tid läst min blogg vet att jag efter min stroke 2001 valde att arbeta med NPF och dess förekomst inom kriminalvården. Då med inriktning på sambandet mellan NPF - missbruk och kriminalitet.  Hur och med vilka jag bedrev detta bildnings- och opinionsarbete framgår om du läser detta blogginlägg från 2011.

 Även om åren förflutit och jag numera är en mestadels glad pensionär på ett äldreboende så har jag aldrig släppt intresset för dessa frågor varför det var självklart för mig att titta på gårdagens "Uppdrag granskning". 

Hur var det då med känsloyttringarna? Jo, glad blev jag för att NPF-problematiken uppmärksammas och ges utrymme i media. Ledsen blev jag när jag såg hur dessa barn och deras föräldrar har det. Svikna av samhället får dom jaga runt utan att hitta någon som har eller vill ta ansvar.

Bedrövad blev jag över att konstatera att trots att många år förflutit  och antalet NPF-diagnoser ökat dramatiskt så förmår fortfarande inte berörda samhällsfunktioner (skolan, BUP, Habiliteringen, socialtjänsten m fl) samverka utan barn och föräldrar bollas runt på ett ovärdigt sätt tills dom till slut inte orkar mera och allt brister.

Förbannad, det blev jag över att det fortfarande är så här illa och att ingen har ryggrad, kliver fram och tar ansvar. Inte minst våra politiker borde agera. Det är inte värdigt ett samhälle att stillatigande se på när barn gång på gång misslyckas i det dom företar sig. Till slut ser barnen sig själva som ett enda stort misslyckande. Jag skäms att som vuxen se detta ske.

När jag känner mig som jag gör nu så ska jag inte fortsätta skriva, det kan lätt bli fel om bara känslor får styra mitt högra långfingers vandring över tangentbordet. Men, jag återkommer i ämnet.

Vårtecken

Skylift i Stadsparken är ett säkert vårtecken.

Det händer mycket nu. Vinter-OS startar denna vecka, dagarna blir allt ljusare, årets kortaste månad är här och utanför mitt fönster så står det en skylift. Det sistnämnda betyder att man är i full gång med att beskära träd i Stadsparken. Allt detta är,  om än tidiga så ändå säkra vårtecken och genast känner jag mig mycket piggare. Så pigg så att jag kommer mig för med att skapa blogginlägg nr. 2 för året. Det passar extra bra idag, 22-02-02.
 

Gott Nytt År!

Så här några minuter kommen in på 2022 önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År! 

Jul på Sirishof

Vid 13-tiden på Julafton knackade det på dörren och in kom en personal med en serveringsvagn med en helläcker vegetarisk julbuffé till mig. Där fanns allt ett julbord förväntas innehålla så inget fattades mig. Buffén var inte bara en fröjd för ögat, den smakade dessutom utsökt. Det kändes smått lyxigt att få en personlig julbuffé serverad. Arrangemang som detta sätter guldkant på tillvaron och bidrar förstås till att jag trivs med att bo här på Sirishof.

För övrigt har julen förflutit lugnt och stilla, precis som jag vill ha det. God fortsättning!

Denna välsmakande och snyggt upplagda
julbuffé undfägnades jag på Julafton.

 

God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag dig! Hoppas att du, liksom jag, begåvats med den vita varan snö så att även du kan utbrista; Det blev en vit jul till slut!  Även om jag inte längre är en älskare av kyla och snö så tycker jag ändå att julen ska vara vit.

En vacker vintervy över Stadsparken har jag
 från mitt fönster.

Dan före dan

Det är oftast väldigt lugnt här i mina omgivningar så när det plötsligt slamrar till utanför mitt fönster så måste jag så klart kolla vad som är på gång.  Att man åker runt med en kranbil och lastar av eller på nåt kan du se av fotot nedan, men vad det närmare rör sig om får du gissa dig till.

 Kan det vara Tomten som åker runt och
lämnar av paket så här dan före Julafton?

                                             

1 ½ år på Sirishof

Sirishof.

Min bloggkompis BP tycker att jag ska skriva ett inlägg om hur tillvaron ter sig på Sirishof, det äldreboende i Örebro som jag bor på sedan  den 20 maj 2020. Kan väl passa bra då att  så här, drygt 1 ½ år efter att  jag flyttade in, berätta lite om tillvaron här.

Egentligen finns inte mycket att skriva om då det är en rätt så ospännande tillvaro. Men, icke desto mindre, en tillvaro jag trivs alldeles utmärkt med.

Att flytta från mitt älskade Getingstorp var nåt som jag bävade inför, men det fanns förstås nånstans där i bakhuvet att jag skulle bli nödgad därtill då jag märkte att jag fick allt svårare att ta mig fram . Vartefter min fysiska förmåga sviktade  så kom jag och D till slut fram till beslutet att en flytt är ett måste. 

Ett avgörande önskemål inför flytten var att jag ville bo på ett ställe där jag så långt det är möjligt kan "leva mitt eget liv". Jag var inte ute efter sällskap och massor av gemensamma aktiviteter utan ville komma till en lugn plats där jag kunde "rå mig själv" och själv bestämma hur min vardag ska se ut. Ställen av typen "här är vi som en enda stor familj" var jag alltså inte ute efter.

Då Sirishof uppfyllde mina önskemål och dessutom har Örebro stadspark som närmaste granne hade jag inte svårt att bestämma mig. När jag sedan kom hit och kunde konstatera att min lägenhet ligger några våningar upp och med utsikt över just stadsparken, ja då var det så bra det kunde bli.

Hur ser då min vardag ut? Jo, den börjar kl. 6 då min telefon ringer. Någon "sjusovare" har jag aldrig varit då jag trivs med att starta dagen tidigt. Sedan tar det förstås sin rundliga tid för mig att göra mig i ordning och vara påklädd och klar till frukosten som jag valt att inta kl. 07.30. Frukosten, liksom alla andra måltider, får jag serverad i min lägenhet då jag valt att inte äta i den gemensamma matsalen.

Med frukosten intagen och "gomorronmesset" skickat till D så  placerar jag mig  framför TV:n eller vid datorn. När jag fått mig en dos av dagens nyheter och läst dagstidningarna på internet så har förmiddagen passerat.

Kl. 13 äter jag dagens lagade måltid, oxå den i min lägenhet. Jag har i mitt vuxna liv alltid ätit bara frukost och ett lagat mål mat om dagen och gör så fortfarande. Om jag ville skulle jag kunnat fylla hela dagen med att äta då här serveras ett stort antal måltider. Förutom frukost, lunch med dessert och middag så bjuds mellanmål, kaffe med dopp och kvällsmål. Inte sällan har någon i avdelningspersonalen bakat så det bjuds tårta eller rykande färskt fikabröd. Då och då snitsas frukosten till och det erbjuds s k "hotellfrukost". Vid storhelger bjuds det alltid på nåt extra. Jag blir mätt bara av att tänka på all mat som bjuds.  

Hur är det då att bo på ett äldreboende som Sirishof? Hur blir jag  omhändertagen  och vilka är det som tar hand om mig och hur ser personalresurserna ut ? 

Vi är åtta boende på min avdelning och var och en har sin egen lägenhet. Hur och om man vill umgås avgör jag helt själv. 

Avdelningspersonalen finns tillgängliga dygnet runt. Vill jag något så trycker jag bara på "larmknappen" som jag bär på mig.  Personalgruppen består av undersköterskor.  Jag tycker att dom gör ett fantastiskt jobb och jag är full av beundran för hur dom klarar av att tillgodose alla boendes olika behov och speciella önskemål.  Inte minst jag själv har ett antal speciella önskemål och "egenheter".

 Jag har en särskild kontaktperson i personalen som jag i första hand vänder mig till med mina frågor och funderingar. Hon ansvarar oxå för viss löpande medicinsk provtagning och kontroller. Hon hjälper mig  därutöver  med att duscha, hon tvättar och stryker mina kläder varje vecka etc. Ja, hon sköter allt i mitt hushåll som jag inte klarar själv. Hon betyder oerhört mycket för min trivsel här och vi har fått en väldigt bra relation.

En av de stora fördelarna på den avdelning jag bor är den minimala personalomsättningen. Det innebär att jag lärt känna all personal och dom har lärt känna mig vilket skapar både trivsel och trygghet. 

Den medicinska personalen och omvårdnaden är oxå av bästa märke. Sjuksköterska finns tillgänglig veckans samtliga dagar. Läkare kan jag om jag så vill träffa varje vecka.  Vårdcentral knuten till Sirishof finns 10 minuters rullstolspromenad bort. En arbetsterapeut finns oxå som hjälper mig kring frågor om hjälpmedel etc.

Mathållningen som jag beskrivit ovan och är mycket nöjd med sköts av en gastronom. Jag är rätt kitslig och bortskämd när det gäller mat, men jag har för den skull aldrig upplevt att jag ses som krävande eller besvärlig.

Det finns även en kultur- och aktivitetsansvarig som ser till att aktivitetsutbudet är brett och att det finns något som passar alla. Själv deltar jag  inte i några gemensamma aktiviteter, i vart fall inte hittills. Däremot har den aktivitetsansvarige och jag återkommande intressanta samtal om ämnen vi enas om. De senaste samtalen har rört hjärnan och dess funktioner. Lärorikt och inte minst användbart i vardagen. Jag mår dessutom bra av att få lite extra intellektuell stimulans.

Städning sköts av en inhyrd firma och jag får städat en gång i veckan.

Andra utifrån kommande tjänster som tillhandahålls är frisör, fotterapeut och tandhygienist.

Besök kan jag ta emot närhelst jag vill.

Jag inledde med att skriva att det inte finns mycket att skriva om, men det blev visst ett rätt långt inlägg ändå. Som du säkert förstår så har det gått mycket bättre än jag trodde att anpassa mig till en äldreboendetillvaro. De farhågor jag hade innan flytt har alla kommit på skam. Jag tycker att Sirishof lever upp till sin devis; gott liv - varje dag.

Jag är glad att efter 1½ år på Sirishof kunna skriva ett blogginlägg i denna positiva anda. Lika glad är förstås D.

Tredje dosen

Min tillvaro är om möjligt stillsammare än tidigare så det gäller att passa på att skriva ett inlägg när det händer nåt utöver det vardagliga.

Som igår då jag fick den tredje sprutan mot Covid-19. Efter två med Pfizer vaccin var det nu dags för Moderna. Ibland kan det vara bra att vara till åren kommen, som i detta sammanhang då jag hamnar långt fram i kön.

Att samhället börjat återgå till det normala känns bra även om jag inte är ute och märker så mycket av det. Jag ser det däremot när jag tittar på fotboll och ishockey på TV. Så härligt det är att se välfyllda läktare igen.

På tal om välfyllda läktare så lär det väl dröja innan vi ser det på Behrn arena då Örebro SK nu är på väg ut ur fotbollsallsvenskan. Måndagens förlust , 1-2 mot Degerfors,  var nog nådastöten.

Höstpromenad

Sprakande höstfärger.

Idag är det en underbar höstdag med sol, blå himmel, behaglig temperatur och vindstilla. Perfekt då att jag av personal blev erbjuden en rullstolspromenad i Stadsparken och längs Svartån. 

Nu , när jag känner mig piggare, så  får detta gärna bli en återkommande aktivitet. Tack för promenaden!

Gräsmattan har ersatts av lövmatta.

Svartån med Wadköping en bit bort.