Enkelt att leva i Nordkorea

Att rubriken är  slarvig ska jag genast tillstå. Inte bara slarvig, utan oxå osann. Förvisso är livet i Nordkorea enkelt. Enkelt=torftigt, men därför inte enkelt att leva. Men, om du tillhör de som har svårt att bestämma dig för frisyr så visar  Norkorea upp sig från sin hjälpsamma sida.  Medborgarna ska inte behöva tänka i onödan. Så för att du som medborgare inte ska behöva slita dina testar i förtvivlan över att du inte kan bestämma dig för hur du vill bli friserad så hjälper staten till. Här finns nämligen reglerat  vilka frisyrer som är godkända och därmed tillåtna. För kvinnor finns 18 alternativ, för män 10.

Och så påstås det att frisöryrket är nåt för kreativa personer.

18 frisyrer är godkända för kvinnor.

De10 frisyrer som är godkända för män.

Apropå det här med kamerabevakning och krokiga tankebanor

Fängelset på Dag Hammarskjölds väg 13  i Uppsala.
Huvudentrén belägen direkt längs trottoaren.

Läste detta inlägg hos Eva i Aten och började fundera över den allt mera utbredda kamerabevakningen i samhället. Min hjärna var redan programmerad på ämnet då jag under gårdagskvällen tittade på "Efterlyst" i TV 3.  Där blir jag återkommande påmind om all kamerabevakning då det rätt ofta händer att brottslingar avslöjas tack vare olika former av kamerabevakning.

Apropå nåt helt annat. Efter "Efterlyst" såg jag Milan besegra Barcelona med 2-0. Vad tänker Zlatan om detta tro?

Åter till ämnet i rubriken. Jag var under 80-talet chef vid fängelset i Uppsala.  Fängelsets adress var Dag Hammarskjölds väg 13. Fängelset var i folk- och fång-mun benämnt "Tretton". Anstalten var belägen längs den livligt, såväl gång-, cykel- som biltrafikerade Dag Hammarskjölds väg. Detta läge medförde att all in- och utpassering liksom ankommande och avgående transporter ägde rum i direkt anslutning till trottoaren längs denna livligt trafikerade gata. Dygnet runt var trafiken tät. Den enda uppsikt som personal hade var genom ett vanligt tittöga i fängelseporten. En icke tillfredsställande säkerhetsnivå tyckte jag och ansökte hos Länsstyrelsen om tillstånd att sätta upp en bevakningskamera i anslutning till huvudentrén. Till min förvåning avslogs denna min begäran.

Detta hände alltså för bara 30 år sedan vilket ger en bra bild av hur oerhört snabbt utvecklingen gått på detta område. Idag möts du av en kamera så snart du sticker näsan utanför dörren. I vart fall om du bor i tätort.

Lite fängelsehistorik

Fängelsets placering i Uppsala stadsbild.

En egenhet med dåtidens fängelser var att de inte sällan var centralt belägna. "Tretton" är ett utmärkt exempel på detta där det ligger bara några minuters promenad från Uppsala centrum. Det ligger vackert belägen snett mitt emot Slottet, ett stenkast från Akademiska sjukhuset och i direkt närhet till Botaniska trädgården med Uppsala Universitet och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva ytterligare nåt kvarter bort. Närheten till Slottet gjorde att den första fången år 1862 kunde föras till det nybyggda fängelset med häst och kärra direkt från fängelsehålorna på Slottet  där det södra slottstornet varit fängelsebyggnad sedan 1820.

Det är först så här långt efteråt som jag tänker på hur det var att jobba 16 år i dessa historiska lokaler. Själv åstadkom jag inget historiskt under den tiden men en sak torde jag vara rätt ensam om som fängelsechef. Jag var nämligen delaktig i konststycket att efter 125 år lägga ned detta fängelse. Det hade varit nedläggningshotat några gånger redan på 30-talet och sedan efter branden 1969. Men  den 20 december 1987 var alltså sagan all. Nej inte riktigt, för än märkligare var att jag  fick uppdraget att återöppna fängelset redan året därpå så den 1 oktober 1988 var verksamheten ånyo i full gång. 1992 lämnade jag slutgiltigt "Tretton" som 1998 definitivt klev in i fängelsehimlen. 
Jag brukar hylla devisen "man ska aldrig säga aldrig" men i detta fall känner jag mig rätt säker på att "Tretton" aldrig återuppstår som fängelse. Jag menar, jag är ju borta ur bilden nu.

Franska toner från givmild bloggvän

"Den unga damen från Avignon"

 "La demoiselle d'Avignon"

För en tid sedan kommenterade jag detta inlägg hos Livsnjutaren på bloggen Si otium est. Det handlar om den franska sångfågeln Mireille Mathieu .Kommentaren ledde till att jag igår med posten fick CD:n "Son grand numero" och två DVD från MM:s jubileumskonserter på Olympia i Paris i  november 2005. Konserter som hon gav för att fira 40 år som artist.

Dessa gåvor från Livsnjutaren ska D och jag njuta av i samband med att vi  arrangerar en "fransk afton"  här hemma. För att ännu mera komma i rätt stämning så tittar vi nog oxå på den DVD med konverterade videofilmer som följer vår bilresa genom Frankrike i augusti 2000. En oförglömlig upplevelse  då vi bilade runt på den franska landsbygden och avnjöt Frankrike i dess allra bästa former. Aldrig har det varit så njutbart att köra bil i helt främmande miljöer.

Denna Frankrikeresa var D:s 50-årspresent till mig. Tala om oförglömlig present. Ett underbart gemensamt minne att ha. Allra helst som vår tillvaro totalt förändrades 9 månader senare då jag fick min stroke som ledde till att utlandsresor inte längre var möjliga. Härligt då att kunna "resa" på annat sätt.

Visst är det fantastsiskt med bloggvänner. Tack Livsnjutaren!

Livgivande besök

En promenad med Farmor och Nelson är alltid poppis.

När Erik och Alice är på besök hos oss så händer det alltid lite mera än vanligt så då gäller det att vara på tårna. Inte alltid så lätt att bokstavligt leva upp till för mig. Då är Eriks och Alice ord till mig en god tröst:" Vi vet att du har ett trasigt ben farfar, men det gör ingenting". För dom är det inget konstigt att jag inte kan vara med på alla upptåg, dom har aldrig sett mig på nåt annat sätt. Jag var ju "trasig" redan när dom kom till världen.

En snögubbe blev det oxå.
Han namngavs till Snöis Larsson.

Både mysigt och lärorikt

De 4 Pitcairnöarna.

 "In the middle of nowhere".

Efter att igår kväll ha tittat på Lasse Hallströms film"En dag i livet" (2006) så fastnade jag, mest av en slump, framför TV:n. Det var Nat/Geo Wild som berättade en fängslande historia om Pitcairnöarna, belägna i Stilla Havet c:a 500 mil från Nya Zeeland och 200 mil från Påskön. En ögrupp bestående av fyra öar jag aldrig tidigare hört talas om med en befolkning på c:a 60 personer. Alla boende på huvudön Pitcairn. Ett i sanning fascinerande samhälle. Lika fascinerande ovan som under vattenytan.

Filmen "En dag i livet" var riktigt bra. Ett relationsdrama av feelgoodkaraktär. Passar utmärkt när man inte känner för att lägga pannan i alltför djupa veck. Märklig svensk titel dock då originaltiteln var "An unfinished life". Lockande rollista med bl. a. Robert Redford, Jennifer Lopez och Morgan Freeman. Den sistnämnde tycker jag alltid gör starka rollprestationer.

Superlive från Europa League

Här finns mycket för den fotbollsintresserade.
Synd bara att det saknas svenskt deltagande.

Jag tillhör den inte helt obekanta kategorin "idrottsintresserade män". Igår kväll var det en högtidsstund när samtliga gårdagskvällens matcher i fotbollens Europa League sändes samtidigt.  Gårdagens sändning var förvisso lite rörig stundom men jag fick mitt lystmäte tillfredsställt då samtliga mål och målchanser visades. Många var de godsaker jag undfägnades med.  För två av dessa stod Tottenhamspelaren Gareth Bale.

För ganska exakt två år sedan skrev jag ett inlägg om Tottenham Hotspurs och lyfte då särskilt fram  Gareth Bale som en blivande storstjärna. Han är nu superhet med idel starka matcher på senare tid. Igår sänkte han Lyon med två läckra frisparksmål.  Även om han i fjol förlängde sitt kontrakt med Tottenham i fyra år så undrar jag om de mäktar behålla honom. Det luktar Barcelona eller Real Madrid lång väg om denna spelare. För inte kan det väl bli Manchester United?  Vad säger PSG?

Självklart hade D och jag innan fotbollssändningen firat Alla Hjärtans Dag med en jätteläcker klassisk räkmacka åtföljd av en superfräsch fruktsallad.

hipp hipp hurra!

Tänk så fort tiden går.Idag fyller Nelson 5 år. Han kom till oss ett år efter att vi flyttat hit ut på landet. Som alltid på födelsedagen så får han en "Mattes specialare". En korv-köttbullsbakelse.

 

"Mattes specialare"

 

 

Sitter jag fint nu?

Varsågod!

Oj då, där var den slut. Smaskens!

Att bo på landet forts.

Föregående inlägg handlade en del om det här med att bo på landet. Här kommer ytterligare några inslag om "livet på landet".

När "våra" småfåglar, ekorrar och harar ätit klart
 kommer något av "våra" tre rådjur.

En långpromenad tillsammans är "pålandetlyx"
för Nelson och matte.

Massor av dofter att undersöka för Nelson.
Redan innan han lämnat tomten.

Att bo på landet

Det här med att bo på landet är inte bara charmigt. Men inte långt ifrån. För att klara lantlivet på ett bra sätt så krävs dock bra utrustning. Några bra exempel på detta är våra två Stigamaskiner. Åkgräsklipparen som jag kör och snöslungan som D manövrerar.  Vi är dessutom i den gynnsamma situationen att ha en granne med rejäl snöröjningsutrustning så vi klarar oss oavsett vad vintern bjuder. Allra helst sedan vi införskaffade 4-hjulsdriven Jeep.

D manövrerar med elegans vår nya snöslunga.

Första vårlunchen i växthuset känns idag fjärran.

Sigge räds inte att pulsa i snön.

En alldeles speciell dag

Alla dagar är speciella på sitt sätt , men idag är särskilt speciell. För den sakens skull så har jag med erforderligt bistånd inhandlat och arrangerat 60  tulpaner till D.

Tulpaner i hallen.

Tulpaner i  Arbetsrum/TV-rum.

Tulpaner i köket.

Tulpaner i Sinnesrorummet.

Nej, det är inte Tulpanens dag. Den infaller den 15 januari och idag är det den 7 februari. Den 7 februari 2013. En dag jag kommer att bära i mitt hjärta och bevara i mitt minne med njutning , välbehag och kärlek. Ha en bra dag!

Tillbaka till verkligheten

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg som andades vår och där jag redan sade mig börjat tänka på kommande gräsklippningssäsong. Idag är jag grymt återbördad till verkligheten och tankar på att äntra gräsklipparen är synnerligen fjärran.

 Äppelträdet ber om beskärning om nån månad. En syssla
jag förr tog mig an med glädje.

Inget grönt här inte.

Björkar är vackra även i vinterskrud.

Kostsamt att rekrytera fel

Härnösand är en vacker stad.

Jag läser dagligen Tidningen Ångermanland ( TÅ ) eftersom det är tidningen från mina barndoms hemtrakter. Fast på den tiden hette den Nya Norrland, under många år i kamp om läsarna med konkurrenten Västernorrlands Allehanda. År 2000 slogs dessa två drakar samman och TÅ bildades.

I TÅ finns liksom i de flesta tidningar artiklar mer eller mindre intressanta att läsa. Idag fastnade jag för en artikel om Arbetslivsförvaltningen i Härnösand, en nytillkommen förvaltning som funnits sedan 2008. Trots bara 5 års existens så har man bytt ledning sex gånger vilket bland annat inneburit ett antal sparkade chefer. Allt som hänt är förstås ett misslyckande för många medverkande, så väl anställda som förtroendevalda politiker. För att inte tala om de arbetsökande.

Min första fundering är hur det kunnat gå så fel. Rimligen har inte alla rekryterade personer varit oduglingar. Så vitt jag förstår står en del av misslyckanden att finna i min rubrik. Jag antar att det rekryterats dugliga personer med den ledningskompetens som erfordrats. Min enkla slutsats, utan närmare inblick i verksamheten, är att man dock glömt att klargöra uppgiften. Att vara chef är inte någon ensartad uppgift. Du måste oxå veta ditt uppdrag för att kunna fullgöra ditt chefsskap.

Arbetslivsförvaltningens uppgift är att underlätta för människor, f f a ungdomar, att få jobb men har i Härnösand kommit att bli en arbetsplats  mest upptagen av interna problem.  Fortsättning  följer, förhoppningsvis omskriven i andra ordalag än chefsbyten.

Måltider är mera än att bara äta mat

Inte sällan har våra måltider koppling till något av våra favoritresmål. Nu i helgen blev det en tripp till Grekland som jag besökte flitigt under 30 års tid.
Fredagskvällens Greklandstripp ser du på bilden nedan. Nu är det dessutom inte långt kvar till årets första grekiska sallad i växthuset. Då ingår förstås ouzo och Retsina.

Panerad saganakiost, ljummen bulgursallad med grönsaker och tzatziki.

Köpenhamn blev med tiden D:s och min favoritstad som vi kom att känna väl. Det var så okomplicerat att åka dit så vi kunde när som helst bestämma oss för att "vi åker till Köpenhamn nu i helgen". Vi bodde alltid på samma hotell, köpte smörrebröd i samma butik, besökte vår favoritpub där  innehavarinnan alltid var elegant klädd i vit blus och svart dräkt. Vi handlade skor i samma butik, en skoaffär gömd på ett pyttetorg 30 meter från Ströget. En affär med ett fantastiskt utbud.  För en skokonnäsör så var varje besök där en högtidsstund. Det vi köpte där såg vi garanterat inte på någon annans fot vid hemkomst. På den tiden var jag ett lika inbitet skofreak som D så på hemresan var några par nya skor ett stående inslag

Det får väl betraktas som ett ödets ironi att jag numera inte kan få på mig en sko på min vänstra fot. Därför bär jag numera, både till vardag och fest, specialtofflor tillverkade i Nya Zeeland. De passar utmärkt till min nuvarande livsstil. Apropå skor och Köpenhamn. Vid våra besök där nötte vi skor då vi gick, promenerade, ja snarast vandrade genom hela staden och dess omgivningar så att det efter en tid kändes som att jag var på min mammas gata. Det är en härlig känsla att befinna sig på en främmande plats full av spänning och äventyr men ändå känna sig som hemma.

Smörrebröd med "en lille en" är en favorit i repris.

Som jag många gånger tidigare berättat så har jag tagit till min uppgift att fixa frukost på lördagar och söndagar. Eftersom de flesta göromål numera tar lång tid för mig så brukar jag förbereda så mycket jag kan kvällen före. På morgonen så håller Sigge mig sällskap vid det slutliga frukostfixandet medan Nelson och D får sova ut. Sedan äter vi alla fyra frukost gemensamt.

Vår traditionella söndagsfrukost. Med  NA så klart.

Nelson och Sigge äter förstås frukost med oss.

Ute i trädgårdsrestaurangen Birdie nam nam äter en av våra ekorrar sin frukost.

Dold under julkärvarna står Sigge och spanar på gästen där uppe.

Egenheter

Den här typen av bilder har du som läser min blogg säkert sett till leda. Varför lägger jag då upp dem och varför tar jag bilder av samma motiv om och om igen? Ja, det är mycket för min egen skull. Jag gillar att i bild se årstidernas växlingar och jämföra från år till år även om jag kan titta ut genom fönstret och se samma sak i verkligheten. Alla har vi våra egenheter.

Jag blir dock allt mera missnöjd med bildkvalitén . Beror det på mig eller på kameran tro? Jag är begränsad som fotograf eftersom jag är "enarmad" och måste kunna sköta min kamera med bara en hand. En högkvalitativ systemkamera är därför inget för mig. Jag får göra en ny inventering av kameramarknaden  och se om det tillkommit något av bra kvalitet som passar mig. Någon som har ett tips?

Nelson och matte på väg ut på förmiddagspromenad.

                 Nu kan jag allt tydligare urskilja Kilsbergen,
 "de blå bergen", där borta i horisonten.

När snön är på väg bort då får jag gräsklippning i blicken.
 Jag tillhör den antagligen lilla skara som gillar gräsklippning.
En annan av mina egenheter.

                          

Reklameländet

Det sägs att allting kan säljas med mördande reklam men jag är ändå tveksam till budskapet ovan.

Jag har i tidigare inlägg tidigare skrivit om all oönskad "skräpreklam" som kommer i postlådan. Minst lika besvärande är all reklam jag översköljs av på internet och i TV.
- När jag läser tidningar på internet så introduceras alla TV-artiklar av 20 sekunders reklam som jag tvingas genomlida innan det egentliga reportaget ger sig tillkänna.
- När jag ska publicera en kommentar på min blogg möts jag  endera av glädjebudskapet att jag vunnit en förmögenhet eller ödesbudskapet att min dator är nära en total krasch. I syfte att jag ska ansluta mig till en spelsajt där jag inte kan förlora eller köpa ett virusprogram till specialpris. Allt bara för att bjuda lilla mig en behagligare tillvaro.
- När jag tittar på en film på TV så trasas filmupplevelsen sönder av återkommande reklaminslag. Annat var det förr i tiden när jag gick på bio. Då fick jag mig reklaminslagen till livs innan filmen. Då kunde bara dessa vara värda biobesöket. Filmen kunde på sin höjd störas av att filmmaskinisten fick problem med filmrullarna.

Förutom att ett reklaminlägg är besvärande för att det står i vägen för det jag egentligen vill se eller läsa så blir det tålamodsprövande när jag ser samma inslag för femtielfte gången samma dag.
I denna ocean av reklam blir det allt svårare att sticka ut vilket medfört att  reklaminslagen i sin profileringsiver ofta balanserar på både obegriplighetens och uselhetens brant.  Ibland händer det att det är så obegripligt och uselt så att det är roligt och då har jag i alla fall fått mig ett gott skratt. Den typen av goda skratt tror jag dock inte är livsförlängande så dessa är jag gärna förutan.

Tungt arv att bära

Glöm aldrig vad som försiggick bakom dessa grindar.

Igår tittade jag på  dokumentären " Att heta Göring" på SVT Kunskapskanalen. Den handlade om släktingar till ledande nazizter och hur de på olika sätt  bär sitt familjenamn och handskas med sin känsla av skuld. En synnerligen intressant och tankeväckande dokumentär.

En gripande vittnesskildring som bäst beskrivs genom att sätta bokstaven O före orden lustigt och fattbart. Det är viktigt att inte glömma  och att oxå dagens uppväxande generation görs medveten om vad som hände.

Vem sa att ekonomi är lätt att förstå?

Det finns mera lättsmält litteratur.

Svenskt Näringsliv manar i diverse "pedagogiska" reklamfilmer till återhållsamhet med löneökningar. Något som Nordea och Swedbank föga bekymrar sig om. De båda storbankerna kryddar på ordentligt i sin utdelning till aktieägarna. Där klingar dessutom finansminister Anders Borgs varningar ohörda.

Jag som är föga skolad i ekonomi får stödja mig på livserfarenhet och sunt förnuft i mitt tyckande när jag ser  kopplingen mellan löner och aktieutdelning och då går den här ekvationen inte ihop. Jag stannar vi detta konstaterande så att jag inte trasslar in mig i nåt jag inte kan ta mig ur. Ekonomi kan som många andra vetenskaper samtidigt stoltsera med flera "sanningar". Det blir ibland för mycket, i vart fall för mig

Slutstönat i tennis?

Stöntoppen.

Jag har under lång tid irriterats av det utstuderade stönandet hos många tennisspelare. Ja, till den grad att jag slutat titta på tennis. Därtill har det kanske oxå bidragit att vi inte längre har några svenska tennisstjärnor.

Victoria Azarenka och Maria Sharapova är rankade etta resp trea i världen. Då gäller det tenniskunnande. När det gäller stönnivå så är Sharapova etta med 101 decibel och Azarenka något lägre rankad. En handfull stönare är över 85 decibel som är den gräns vid vilken Arbetsmiljöverket säger att det finns risk för hörselskador under längre tids påverkan. Nu har väl inte AMV något större inflytande i världstennissen, men ändå.

Jo då, det finns stönande manliga tennisspelare oxå, men dessa skrivs det inte alls lika mycket om. Varför? Är det mera störande med stönande kvinnor eller..........

Det vore inte en dag för tidigt om det eviga stönandet försvann från tennisplanen. Om det sedan sker genom en regelskärpning eller genom införande av en stönometer är  mig egalt.

Tänk dig motsvarande stönande i t ex golf där det  ju oxå krävs skarp koncentration och en viss kraftinsats när slaget ska slås. Men där har du ingen motståndare att störa vid slagtillfället. För visst är det väl så att stönandet syftar till att störa motståndaren.

Januarisöndag

Igår hade vi Sara & Per på måltidsbesök. Trevligt.

Till den läckra salladen bjöd D på en en god ädelostpaj.

Nelson och Sigge slappar i Sinnesrorummet.
Sigge gillar mattes Howardfåtölj som synes.

Idrotten fostrar. Inte.

Bollkallens kaxiga Twitterinlägg före matchen.

Chelseas Eden Hazard blev utvisad och ådrog sig mångas missnöje när han i Ligacupsemifinalen mot Swansea kickade till en bollkalle som vägrade släppa ifrån sig bollen. Det var inte vilken bollkalle som helst då killen är son till Swanseas majoritetsägare Martin Morgan. En 17-åring som på Twitter skryter om champagneorgier, spelresor till Las Vegas och en egen lyx-BMW. Dessutom hade han innan matchen gått ut på Twitter (se ovan) och talat om att han skulle göra.

Matchen, den slutade 0-0 och eftersom Swansea vunnit det första mötet med 2-0 så är man nu i final mot storskrällen Bradford.
Talesättet att "idrotten fostrar" känns lite malplacerat i detta fall.

Ta bilen hem efter en kväll på puben?

Varning för pubbesökare 
i trafiken.

I Kerry county på Irland föreslås det under vissa särskilda omständigheter bli tillåtet att köra rattfull hem från puben.  Den som saluför förslaget är både kommunalråd och pubägare och vill med förslaget bidra till att minska ensamheten och självmorden ute på landsbygden. Ett inte helt genomtänkt förslag som jag ser det. Eller "grovt oansvarigt" som Irlands justitieminister Alan Shatter uttrycker det.

Ett alternativ vore att i stället inrätta ambulerande pubbussar som enligt en given tidtabell trafikerar landsbygden. Detta känns på alla sätt säkrare.

Denna sällsamma story påminner mig om att det rakt över gärdena nedanför där vi bor går en körväg som i folkmun kallas "Fyllestigen". Jag har inte närmare förhört mig om historien bakom namnet men jag kan väl anta att den  förr i tiden på olika sätt trafikerades av inte helt opåverkade personer. En väg att nyttja när gången var ostadig och förmågan att framföra fordon decimerad. Och Länsman var i faggorna.

Skamligt

"Slavarbete" i de norrländska skogarna.

I gårdagens Uppdrag Granskning i SVT 1 avslöjades hur en företagare, Skogsnicke AB,  från Västerbotten hänsynslöst utnyttjade arbetare från Kamerun under snarast slavliknande förhållanden för att plantera skog. Jag blev både besviken och förbannad över att något dylikt kan förekomma i Sverige.  Dessutom kände jag skam över att vara svensk, att vara norrlänning. Kanske är jag alltför naiv. Det är klart att det även i Sverige finns människor som ger efter för sina mest primitiva sidor.

Jag kan än en gång konstatera att det behövs en blåslampa som Uppdrag Granskning för att  lyfta oegentligheter i dagen och dra ner byxorna på samvetslösa människor som för egen vinnings skull är beredda att utsätta andra människor för den mest vedervärdiga behandling.

Jag hoppas att storföretagen SCA och Holmen som var  uppdragsgivare till Skogsnicke AB i denna skogsplantering fortsättningsvis avstår från att nyttja denne företagares bedragares tjänster.

Uppdatering 

Jag ser glädjande nog att Skogsnicke AB tagit lärdom och och arbetar på att förbättra alla sina bristande rutiner.

Idag har oxå förhandlingar inletts mellan arbetsgivaren och facket för att hitta en lösning för de arbetare som inte fått ersättning enligt gällande avtal. En lösning som synes nära förestående då samfällda uttalanden från parterna uttrycker att arbetarna ska få den ersättning de enligt avtalet är berättigade till. Bra jobbat!