Jubileumsmiddag

Vi flyttade till vårt älskade Getingstorp den 15 mars 2008. 5 år sedan alltså. Det kände vi för att celebrera lite extra så därför blev gårdagens söndagmiddag en jubileumsmåltid. Det passade då oxå utmärkt att  avnjuta en flaska Chateau Mont-Redon som vi fick i present  i julhelgen.  Ett sådant vin kräver förstås lite extra så därför lagade D en söndagmiddag med traditionell pålandet-touch. Middagen bestod av en ljuvlig kantarellsås, kokt potatis och marinerad Quornfilé. Till det lite smått och gott från den egna trädgården, haricot verts, morötter, blomkål och en superb svartvinbärsgelé.

5-årsjubileumsmiddag.

I väntans tider

Varje morgon vid den här tiden på året så ställer jag mig frågan "Vad har hänt sedan igår"? Nästa stora händelse för min del blir när jag kan ta ut elmoppen ur garaget och åka årets första vända  ner till postlådan.

Snöfria tak och en krympande snögubbe är säkra vårtecken.

I fjol var våren längre kommen vid den här tiden.

Se- och tänkvärd kulturkrock

Fredagen avslutades med filmen "En oväntad vänskap". En historia ur det verkliga livet om den färgade förortsgrabben och smågangstern Driss som söker jobb hos den stenrike och genom en olyckshändelse upptillhuvudet-förlamade Philippe. Driss söker jobbet för att få en underskrift så att han berättigas till bidrag men mot alla odds anställs han och plötsligt är inget sig likt längre för vare sig Driss eller Philippe. De får båda uppleva världar som de aldrig tidigare varit i närheten av och en djup vänskap uppstår.

Det är en film med både charm och allvar som går rakt in i hjärtat och bjuder dig på många härliga skratt. Kort och gott en film du mår bra av.  Dessutom kryddas den av suveräna skådespelarinsatser. Omar Sy som Driss och Francois Cluzet som Philippe.

Filmen kan oxå tjäna som en utgångspunkt i en debatt om vård och omsorg.  Skulle kunna ingå i grundutbildning för personliga assistenter.  Jag kan känna igen mycket genom min egen förlamningshistoria. Som förlamad och "hjälplös" växer du inte av att  möta  överdriven  "tyckasyndommentalitet". Det bästa är att ses som den individ du alltid varit, om än med lite ändrade förutsättningar. Men fortfarande med behov och kunnande. Med förmåga att forma nya drömmar och mål.  Som  dessutom går att uppnå. Jag vet.

Månadsutflykt följd av Fredagssurpris

Du som läser min blogg någorlunda frekvent vet att jag tillbringar det mesta av min tid här hemma på vårt Getingstorp. Idag fanns dock anledning  att resa till tätorten då jag hade tid för att klippa mig hos min frisör i Fjugesta.

Så här vackra vyer möter jag många i Lekeberg.

Hemma igen.

Fredagssurprisen bestod av rårakor, rom, räkor,
ärtor, citronkräm och lökcrudité.

Eftersatt underhåll

Varje dag så ser jag det gamla äppelträdet utanför mitt "datorfönster". Det blir en återkommande påminnelse om "mitt tidigare liv". På den tiden då jag gärna klättrade och  "hängde i krokig arm" i frukträden för att enligt konstens alla regler beskära dessa så att de skulle få växa fritt och bära maximalt med frukt. Att beskära träd är en av de många sysslor som jag inte längre klarar av att utföra. Fortfarande kan jag dock se behoven av beskärning och lider stundom med de träd som inte får möjlighet att "blomma ut". Att de inte ger massor av frukt är idag av underordnad betydelse för mig. Nu är det viktigaste för mig att försöka underlätta för träden att leva ett bra liv. Jag ska ta mig en riktig funderare på vad jag kan göra för det gamla trädet. Det räcker inte med bara löften och glada tillrop. Fem år utan kärleksfull omsorg är en lång tid.

Mitt dagliga blickfång.

"Jakten" på vårtecken

Jag tycker inte att man ska jaga efter välmående utan låta det komma till en. Vid den här tiden försöker jag ändå varje dag notera små förändringar i min omgivning som visar att våren kommer allt närmare. Det kallar jag dock inte jakt. Det är mera  stillsamma noteringar.

Taken på växthuset och vedboden är snöfria. Gäststugan
stretar emot några dagar till.

Snögubben har nu tappat både huvud och överkropp.
Snart faller "piassavakvasten" till marken.

Varför heter det piassavakvast förresten ? Jag googlar förstås. Och får veta följande: ursprungligen var piassavakvastens strån från de grova fibrerna i palmblad. Strån som numera görs mest av styv plast.  Namnet "piassava" härstammar från portugisiskans "piassaba"  som betecknar just palmbladens fibrer.

Mera film

 Torskrygg med potatis,  ljuvlig fisksås och "ovanlig räksallad".

Efter att ha avnjutit en superb fiskmåltid blev det igår helgens tredje film, "Källan". Den utspelar sig i en liten begsby i Nordafrika.  Det är kvinnornas uppgift att hämta vatten från en källa som ligger en bit utanför byn. Vägen till källan är långt ifrån ofarlig och när en gravid kvinna faller och  mister sitt barn så säger en kvinna, Leila, ifrån. Männen kommer inte att få någon kärlek förrän de börjar hämta vatten själva eller ser till att en vattenledning dras till byn. Leila klarar av att driva denna fredliga revolution tack vare stöd från den kraftfulla mor Gevär, sin man som är byns lärare, och sin svärfar. Motsägelsefullt i sig med manligt stöd eftersom allt enligt traditionen sker på männens villkor i denna by. Männen som tillbringar det mesta av sin tid  på byns cafe medan kvinnorna sliter. "Källan" är en fascinerande film fylld av både tragik och humor.

Sexvägran är temat.

Film, Medelhavsmat och vårkänning

En bra film om en fantastisk kvinna.

Så var det filmdags igen. Det blev i fredags filmen "The lady". En film om Aung San Suu Kyi. Vilken fantastisk människa. Det är fascinerande att denna orädda och icke-våldsförespråkande kvinna i stort sett på egen hand utmanat och satt skräck i Burmas militärregim i årtionden. Alla  nu aktiva politiker bleknar i jämförelse med denna  späda men ack så kraftfulla kvinna.  Det borde ingå i varje politikers grundutbildning att se denna film. 

Filmen lyfter på ett trovärdigt sätt fram hennes politiska gärning men visar därutöver på  Kärlekens oerhörda kraft. Det är osannnolikt att hon, hennes man och deras två söner kunnat hålla ihop som familj trots att de tvingats leva åtskilda under så lång tid.  


Lördagens middag hade Medelhavsprägel. Det innebar Ricotta- och basilikafylld Tortellini med rostade pinjenötter. Till det en minisallad överringlad av Marinas olivolja från Kreta. Detta ackompanjerat av en av Husets två röda favoriter. Båda dessa är spanska sedan en tid. Under måltiden sipprade italiensk musik ut från Sinnesrorummet. Det gäller ju att försätta sig i rätt stämning. 

Medelhavsmåltid.

Kvällen avslutades med filmen"Hope Springs". Ett lågmält relationsdrama med en del humoristiska inslag om ett par med ett äktenskap som efter 31 år gått i stå och består av rutiner där den ena dagen är den andra lik. Detsamma gäller nätterna som tillbringas i skilda sovrum.  I ett försök att hitta tillbaka till varandra åker de till Hope Springs på en  veckoslutskurs i parterapi. Till filmen avnjöts desserten. En av D skapad Pannacotta med jordgubbar som dock inte kom med på bild.

Meryl Streep lyfter även denna film.

För varje dag som går så minskar snöns grepp om min utemiljö. Förhoppningsvis kan jag krypa ur mitt ide innan mars månad är till ända.

Snögubben krymper och taken blir alltmera snöfria.

Säkra vårtecken

När snön tinar bort på och längs jordkällarens tak och
snögubben krymper,
då är våren på gång.

En fetaost- och olivpaj kan oxå vara ett vårtecken.
Ju mera grekisk touch på maten,
desto närmare våren är vi.

Tulpaner, ett bombsäkert vårtecken.

USA:s stålbad närmar sig

Exempel på en icke lösningsfokuserad besättning.

Så är då dagen kommen då våldsamma nedskärningar kommer att ske i den amerikanska budgeten. Totalt handlar det om nedskärningar på, i vart fall för mig,  obegripliga nivåer. Allt p g a att Demokrater och Republikaner inte kan komma överens. "Politik är att vilja" sade Olof Palme. Ett uttalande som inte är svårt att instämma i. Att vilja i politiken betyder bland annat att vilja ta ansvar vilket inte sällan innebär att man både måste "ge och ta". Kompromissa kallas det visst. Något som USA:s båda politiska block uppenbarligen vare sig vill eller klarar av att göra. Där vill man bara ta ansvar om allt blir exakt som "jag vill". Lite sandlådementalitet vilar över en sådan inställning.

Grova brott som scenkonst

Tveksamt initiativ av Örebro länsteater.

  

Att beramade händelser, även grova brott, inte sällan utgör underlag för teaterpjäser är inte ovanligt och nåt som  får accepteras. Teater kan inte bara grundas på fria fantasier utan måste förstås få ha sin utgångspunkt i verkliga händelser. Dock tycker jag att det är osmakligt att göra teater av relativt nyligen begångna grova brott. Jag läser  i Nerikes Allehanda att det planeras en uppsättning på Örebro länsteater om  den serievåldtäktsman som härjade i Örebro 2005- 2010 och som senare dömdes till 12 års fängelse.

För en kort tid sedan aktualiserades en annan teateruppsättning kallad "Englamördaren" . En uppsättning som ska handla om den man som bl. a. mördade den 10-åriga flickan Engla 2008 och senare dömdes för ytterligare ett mord och våldtäkt till livstids fängelse. I detta fall protesterade oxå flickans mamma mot planerna. En fullt förståelig protest som jag ser det.

Min omedelbara reaktion  på båda dessa teaterplaner är vämjelse. Fram för allt tänker jag på offren och deras anhöriga. Allmänintresset kan inte väga så tungt så att dessa grova brott skall få utrymme på  teaterscener så kort tid efter att brotten begicks.

Som jag inledningsvis skrev så får det förstås accepteras att även grova brott ligger till grund för teater. Dock anser jag att det bör krävas att viss tid förflutit sedan brotten begicks. Avsevärt längre tid än de 4 - 8 år som är aktuellt i dessa fall.

Jag har arbetat i fängelsevärlden i hela mitt yrkesliv och mött alla typer av brott och brottslingar och hävdar på intet sätt att brott ska glömmas och gömmas undan. Dock tycker jag att i fall som dessa så väger brottsoffers och anhörigas rättigheter tyngre än allmänintresset och den konstnärliga friheten. I vart fall för överskådlig tid.

Vad tycker du?

Förtrollad vinterdag

Idag är en sån där förtrollad vinterdag då jag får glädje i sinnet vart än blicken vänds. Jag kan ju inte gå med på Nelsons promenader med matte vintertid men jag kan njuta av att "promenera" via bilderna nedan.

Klädd för promenad med matte.

Här har visst flera gått.

Härlig vintervy.

 Energiskogsöppning.

Snart hemma igen.

Avslutar med ett sök i stenmuren. Kul.

Inte långt kvar.

Hemma igen.

Gareth Bale - Tottenham - Zlatan

Just nu lever Totteham ofta upp till sitt motto.

Så var det dags igen. För ännu ett fotbollsinlägg och för Gareth Bale att fortsätta dunka in mål för Tottenham. Igår vände dom ånyo en match i slutminuterna när West Ham besegrades med 3-2 efter 2 mål av Bale. Jag har i tidigare inlägg  lyft fram Bale som nästa stora fixstjärna och inget talar emot detta just nu.  Det här innebär oxå att Tottenham återtagit platsen som mitt engelska favoritlag vilket de senast var under 60- och 70-talen.  Cirkeln är sluten efter c:a 50 år. Då minns jag spelare som Jimmy Greaves, Danny Blanchflower, Alan Gilzean, Alan Mullery, Martin Cheavers, Pat Jennings m. fl. Pat Jennings som 1986 spelade VM-match mot Brasilien på sin 41-årsdag.

Det är ofrånkomligt att  jämföra Bale med t ex Zlatan. Dom håller båda högsta internationella klass och är båda viktiga för sina resp. lag. Dom är dock olika som spelartyper då Zlatan är mera av en lirare medan Bale är en hårt arbetande striker. Hur bra dom är avgörs mycket av vilken omgivning de spelar i. Och för Zlatans del mycket av vilken sida han vaknat på då han verkar vara mycket mera av en humörspelare.

Rock'n'roll, "Cementerade" tankar, Sundsvall mm

Tittar jag inte på

Så ser världen ut.

Någon finns det väl ändå.

Jag har TV:n på i bakgrunden och hör på TV4-nyheterna en intervju med vad jag förstår är någon av deltagarna i Melodifestivalen från igår. En kille som gör ett sympatiskt intryck men som jag inte har en susning om vem det är. Det beror förstås på att jag inte tittar på Melodifestivalen. Igår hade jag annars kunnat göra det då Sigge och jag var ensamma hemma. D var i Stockholm med Sara för att se  Jerry Williams "The Farewell show 2013" på Cirkus. Där skulle jag gärna velat vara med och rockat loss. Men numera får jag nöja mig med att rocka i tanken. Kroppen hänger liksom inte med längre. 


Plötsligt så fastnar jag i nåt han säger. Ja, inte Jerry Williams utan Melodifestivalkillen som intervjuas på nyheterna. Han säger: " jag är med i en film där jag spelar en manlig sjuksköterska". Varför fastnar jag där? Och sa han "sjuksköterska" eller sa han "manlig sjuksköterska". Oaktat vilket så finner jag det intressant att jag över huvud taget reagerar och därmed skriver detta.

För ett ögonblick oroas jag över om det är jag som är cementerad i mitt könstänkande. Sedan kommer jag på att det inte är nåt konstigt alls i detta. Jag är till åldern kommen och tillhör alltså den generation som växte upp på den tid då en manlig sjuksköterska inte ens fanns i tankevärlden. Just därför heter det förstås sjuksköterska. Och det kan det väl få fortsätta att göra oavsett könstillhörighet. Jag menar, en läkare är ju en läkare så då kan väl en sjuksköterska få vara en sjuksköterska.

Just nu hör jag en ny intervju på TV4-nyheterna där två ståuppare, Özz Nujen och Mårten Andersson,  klargör att Sundsvall är Sveriges verkliga "rövhål". Jag kan förstå vad dom menar då  jag är uppväxt i Ångermanland. Redan på den tiden hade Sundsvall antagit rollen som huvudstad. I vart fall Norrlands huvudstad. Nu kanske kammen har växt och då är det förstås svårt att slå där uppe som Stockholmsk ståuppare.

Det är nog bäst att jag slutar nu annars vet jag inte vart detta inlägg tar vägen. Mina tankebanor  tenderar ju bli krokiga ibland.

Våren! Var är du?

Sista veckan i februari. Jag kan inte hjälpa det, men nu sätter min intensiva vårlängtan in. En känsla som bara inte går att stå emot. När jag tittar ut genom fönstret här vid min datorplats så möts jag av solstrålar som inte bara kallar på,  utan kräver min totala uppmärksamhet. Vad finns då att sätta emot?

Oj, vad jag längtar till växthusluncher
och annat njutbart i vår underbara trädgård.

Poolen  ska få en total översyn inför 
kommande säsong.
Förra sommaren förblev den obadad.

En av mina absoluta favoritbilder här hemma. Från den 6 juni 2010.
Poolen med växthus, gäststuga,  vedbod och gärsgård i bakgrunden.

Spår som vittnar om många gäster i vår trädgård.

Enkelt att leva i Nordkorea

Att rubriken är  slarvig ska jag genast tillstå. Inte bara slarvig, utan oxå osann. Förvisso är livet i Nordkorea enkelt. Enkelt=torftigt, men därför inte enkelt att leva. Men, om du tillhör de som har svårt att bestämma dig för frisyr så visar  Norkorea upp sig från sin hjälpsamma sida.  Medborgarna ska inte behöva tänka i onödan. Så för att du som medborgare inte ska behöva slita dina testar i förtvivlan över att du inte kan bestämma dig för hur du vill bli friserad så hjälper staten till. Här finns nämligen reglerat  vilka frisyrer som är godkända och därmed tillåtna. För kvinnor finns 18 alternativ, för män 10.

Och så påstås det att frisöryrket är nåt för kreativa personer.

18 frisyrer är godkända för kvinnor.

De10 frisyrer som är godkända för män.

Apropå det här med kamerabevakning och krokiga tankebanor

Fängelset på Dag Hammarskjölds väg 13  i Uppsala.
Huvudentrén belägen direkt längs trottoaren.

Läste detta inlägg hos Eva i Aten och började fundera över den allt mera utbredda kamerabevakningen i samhället. Min hjärna var redan programmerad på ämnet då jag under gårdagskvällen tittade på "Efterlyst" i TV 3.  Där blir jag återkommande påmind om all kamerabevakning då det rätt ofta händer att brottslingar avslöjas tack vare olika former av kamerabevakning.

Apropå nåt helt annat. Efter "Efterlyst" såg jag Milan besegra Barcelona med 2-0. Vad tänker Zlatan om detta tro?

Åter till ämnet i rubriken. Jag var under 80-talet chef vid fängelset i Uppsala.  Fängelsets adress var Dag Hammarskjölds väg 13. Fängelset var i folk- och fång-mun benämnt "Tretton". Anstalten var belägen längs den livligt, såväl gång-, cykel- som biltrafikerade Dag Hammarskjölds väg. Detta läge medförde att all in- och utpassering liksom ankommande och avgående transporter ägde rum i direkt anslutning till trottoaren längs denna livligt trafikerade gata. Dygnet runt var trafiken tät. Den enda uppsikt som personal hade var genom ett vanligt tittöga i fängelseporten. En icke tillfredsställande säkerhetsnivå tyckte jag och ansökte hos Länsstyrelsen om tillstånd att sätta upp en bevakningskamera i anslutning till huvudentrén. Till min förvåning avslogs denna min begäran.

Detta hände alltså för bara 30 år sedan vilket ger en bra bild av hur oerhört snabbt utvecklingen gått på detta område. Idag möts du av en kamera så snart du sticker näsan utanför dörren. I vart fall om du bor i tätort.

Lite fängelsehistorik

Fängelsets placering i Uppsala stadsbild.

En egenhet med dåtidens fängelser var att de inte sällan var centralt belägna. "Tretton" är ett utmärkt exempel på detta där det ligger bara några minuters promenad från Uppsala centrum. Det ligger vackert belägen snett mitt emot Slottet, ett stenkast från Akademiska sjukhuset och i direkt närhet till Botaniska trädgården med Uppsala Universitet och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva ytterligare nåt kvarter bort. Närheten till Slottet gjorde att den första fången år 1862 kunde föras till det nybyggda fängelset med häst och kärra direkt från fängelsehålorna på Slottet  där det södra slottstornet varit fängelsebyggnad sedan 1820.

Det är först så här långt efteråt som jag tänker på hur det var att jobba 16 år i dessa historiska lokaler. Själv åstadkom jag inget historiskt under den tiden men en sak torde jag vara rätt ensam om som fängelsechef. Jag var nämligen delaktig i konststycket att efter 125 år lägga ned detta fängelse. Det hade varit nedläggningshotat några gånger redan på 30-talet och sedan efter branden 1969. Men  den 20 december 1987 var alltså sagan all. Nej inte riktigt, för än märkligare var att jag  fick uppdraget att återöppna fängelset redan året därpå så den 1 oktober 1988 var verksamheten ånyo i full gång. 1992 lämnade jag slutgiltigt "Tretton" som 1998 definitivt klev in i fängelsehimlen. 
Jag brukar hylla devisen "man ska aldrig säga aldrig" men i detta fall känner jag mig rätt säker på att "Tretton" aldrig återuppstår som fängelse. Jag menar, jag är ju borta ur bilden nu.

Franska toner från givmild bloggvän

"Den unga damen från Avignon"

 "La demoiselle d'Avignon"

För en tid sedan kommenterade jag detta inlägg hos Livsnjutaren på bloggen Si otium est. Det handlar om den franska sångfågeln Mireille Mathieu .Kommentaren ledde till att jag igår med posten fick CD:n "Son grand numero" och två DVD från MM:s jubileumskonserter på Olympia i Paris i  november 2005. Konserter som hon gav för att fira 40 år som artist.

Dessa gåvor från Livsnjutaren ska D och jag njuta av i samband med att vi  arrangerar en "fransk afton"  här hemma. För att ännu mera komma i rätt stämning så tittar vi nog oxå på den DVD med konverterade videofilmer som följer vår bilresa genom Frankrike i augusti 2000. En oförglömlig upplevelse  då vi bilade runt på den franska landsbygden och avnjöt Frankrike i dess allra bästa former. Aldrig har det varit så njutbart att köra bil i helt främmande miljöer.

Denna Frankrikeresa var D:s 50-årspresent till mig. Tala om oförglömlig present. Ett underbart gemensamt minne att ha. Allra helst som vår tillvaro totalt förändrades 9 månader senare då jag fick min stroke som ledde till att utlandsresor inte längre var möjliga. Härligt då att kunna "resa" på annat sätt.

Visst är det fantastsiskt med bloggvänner. Tack Livsnjutaren!

Livgivande besök

En promenad med Farmor och Nelson är alltid poppis.

När Erik och Alice är på besök hos oss så händer det alltid lite mera än vanligt så då gäller det att vara på tårna. Inte alltid så lätt att bokstavligt leva upp till för mig. Då är Eriks och Alice ord till mig en god tröst:" Vi vet att du har ett trasigt ben farfar, men det gör ingenting". För dom är det inget konstigt att jag inte kan vara med på alla upptåg, dom har aldrig sett mig på nåt annat sätt. Jag var ju "trasig" redan när dom kom till världen.

En snögubbe blev det oxå.
Han namngavs till Snöis Larsson.