Nelson i tratten

När Nelson ska fotas så vill förstås oxå Sigge vara med och se vad som händer.

Kryptisk rubrik? Saken är den att vi för några dagar sedan upptäckte att Nelson hade problem med sitt högra öga. Det såg svullet och irriterat ut. Självklart blev det nästa dag besök hos veterinären som ställde diagnosen "traumatiska hornhinnesår". För att detta inte skulle ge framtida men så var operation nödvändig. Det blev hemresa, fasta i ett dygn och åter till veterinären nästa dag för operation. Op. gick bra och nu får Nelson gå omkring med en jättetratt över huvudet tills  det är dags för återbesök och stygnen ska tas.  Han har snabbt anpassat sig till tratten och dess olägenheter men är ledsen för att han inte kan ta sig upp på övervåningen och mysa i sin soffa med matte, husse och Sigge.

Jag kan inte undgå att imponeras över hur snabbt han anpassat sig till den nya situationen och sitter lugnt och stilla och väntar på de ögondroppar matte ger honom 2 ggr/dag. Inga klagovisor där inte men så vet han oxå att allt vi gör för honom, även det som kan vara obehagligt, alltid är för hans bästa. Sigge är solidarisk med Nelson och tillbringar dagarna nere i köket med honom. På kvällstid har han dock upptäckt att Nelsons soffa är ledig och ser till  att utsträckt ligga där och njuta av sin nya "herrepåtäppansits".
Nelson är förstås ledig från jobbet på cityHUND under den här tiden och är hemma med mig och Sigge. Lillmatte kommer förbi varje dag när matte är på jobbet och går ut med honom.

Torftig syn på pensionärslivet

Vid det pågående statschefsmötet, Northern future forum, så ska bland annat diskuteras Fredrik Reinfeldts utspel om att vi svenskar bör jobba längre. Vid mötet omges han av en del särskilt inbjudna "övertidare". En av dessa är kläddesignern och egna företagaren Gudrun Sjödén, 71 år. I en intervju på TV-nyheterna igår kväll så angav hon följande skäl till att hon inte pensionerat sig vid 65 utan fortsätter jobba: " jag vill inte bara städa, laga mat och sitta på café". Tror hon att det är det enda dagens pensionärer gör? Jag tycker att det är ett snarast föraktfullt sätt att uttrycka sig om de människor som valt att gå i pension vid 65 eller tidigare. Lika opedagogiskt som Reinfeldts utspel ter sig, lika ogenomtänkt verkar hans val av rådgivare ur "verkliga livet" vara.

Byt karriär och arbeta tills du fyller 75

Jag skrev den 29 juli 2009  ett inlägg om hur länge vi ska/bör arbeta. Rubriken jag satte var "Hur länge orkar du leva utan att arbeta"? Varför jag noterar detta just idag beror förstås på Fredrik Reinfeldts utspel om att vi bör arbeta tills vi fyller 75 år. Om detta kan man förstås tycka både si och så. Reinfeldt menar att detta är nödvändigt för att vi ska kunna behålla vår levnadsstandard. Så är det förstås om levnadsstandard = pengar i plånboken.
Jag vill nog påstå att levnadsstandard inte bara är avhängig av hur mycket pengar du har tillgång till utan helt avgörande är hur du använder dina tillgångar. Levnadsstandard = livskvalitet är mera lockande för mig.


Att Reinfeldts utspel kommer just nu är väl för att ha ett viktigt framåtsyftande ämne att diskutera vid  denna veckas träff med ledarna för de nordiska och baltiska länderna samt Storbrittanien. Utspelet rimmar dock mindre bra med hur arbetsmarknaden idag ser ut. Ungdomsarbetslösheten ligger över 20 procent och torde inte på kort sikt minska med denna åtgärd. Det har väl oxå alltför ofta visat sig att äldre människor inte är så attraktiva på dagens arbetsmarknad. Inte minst de som utförsäkrats och tvingas till karriärbyten har svårigheter. Sedan tycker jag ändå att de som nått 65 års ålder och absolut vill fortsätta arbeta gärna kan få göra detta.


Jag förstår förstås att detta är en framtidsvision, om än dåligt tajmad, som någon gång måste upp till diskussion när medellivslängden ökar.  Nu tillhör väl inte jag den kategori, välutbildade,  kärnfriska och på arbetsmarknaden attraktiva som Reinfeldt ser framför sig så i så måtto är jag förstås fel ute.
Men, frågar du mig idag så vill jag gärna arbeta till 65 men absolut inte till 75. 


Om Reinfeldt själv vill jobba till 75 vet jag inte ,MEN om han fyllt 50 när han avgår som ststsminister ( möjligt om 4 år) har han  efter inkomstgarantin rätt till en pension på 68.000 kronor i månaden fram till sin 65-årsdag. De sista 10 åren till 75 kan han ju satsa på ett karriärbyte.  Karriärbyte till vad? Visst, arbetsmarknaden förändras men jag undrar just därför var de nya karriärvägarna förväntas finnas. Karriärvägar där du "kan starta" om vid 50. Tjänstesektorn säger Reinfeldt. En tjänstesektorn som innehåller vad?


Nej Reinfeldt, hjälp tonårstjejer med problem idag innan du  "erbjuder" åldringar i framtiden att jobba till 75. Bara ett exempel på  idag nödvändiga åtgärder.


Politiker anklags ofta för att vara kortsiktiga och bara se innevarande, möjligen nästa, mandatperiod så Reinfeldt ska väl oxå ha heder för att han försöker skåda in i framtiden men ideer dom denna borde  då saluföras vid ett framtidsseminarium så att medborgarna genast förstår att det gäller framtiden och inte den som "i morgon" fyller 65.

Smaklöst av NK

"Sov som en uteliggare på lakan med motiv av kartonger". Ja, så saluför NK  bäddset för 700 spänn. Avsikten ska visst vara att skapa debatt och ge en  del av vinsten till välgörande ändamål. Fan trot. Förresten , varför bara en del av vinsten till välgörenhet?

Jag tycker att det är ett sällsynt vidrigt tilltag som vittnar om noll empatisk förmåga. Nog borde väl NK:s mestadels välbeställda kunder kunna få sina samveten dövade på lämpligare sätt.

Getingstorpssöndag

Så här ser det ut varje lördag- och söndagmorgon i vårt kök. Nästan. Oftast är det D och jag som äter vår helgfrukost men i helgen blev vi tre då Sara var på besök.
Nej, vi dricker inte Cognac till frukost. Glasen har konverterats till juicekupor.

Lördagsfisk och lördagsfilm

Hemgjord vaniljglass med choklad, banan, vispgrädde och hembakt kokosflarn åtföljd av en Calvados var en utsökt filmdessert,  helt i min smak.




För ovanlighetens skull så visades igår en TV-film på bra tid, kl. 19.10. Filmen "a mighty heart" var klart sevärd. Med film så tidigt så blev det dessert (se bilden ovan) till filmen. Innan filmen så hade vi ätit "veckans fiskrätt". Denna gång "kalasgod fisksoppa". Till den hembakad ciabatta. Som dryck vårt nuvarande vita favoritvin,  Kleine Zalze.

Ordningen återställd - på alla plan

Bilderna ovan ser jag  när jag sitter vid datorn och vänder blicken utåt. Lugn, stillhet, harmoni. 

Ja, sådan är min hemmiljö.

Gårdagens debacle med vattnet löste sig.  Ja, D löste problemet som hon alltid gör när problem uppstår. Igår var Sara på besök med Kharma och Ville  och vi hade en Tacoskväll som avslutades med hemgjord hallonglass.
Inspirerad till läsning började jag sedan att läsa "Brida" av Paulo Coelho som jag haft liggande en tid.  Jag kom en tredjedel in i boken innan jag lade den till vila. Kvällen avslutades med filmen "En enkel till Antibes". Filmen som sådan var ingen höjdare men Sven-Bertil Taube gjorde en utmärkt skådespelarinsats så hans Guldbagge nyligen får anses som välförtjänt. Filmen ackompanjerades av en god osttallrik med ett gott rött vin.

Under läsningen av "Brida" gjorde jag en intressant upptäckt. Jag uppfattar inte längre Coelho på samma sätt som när jag 2005-06 läste sju av hans böcker:
-  Alkemisten
- Djävulen och fröken Prym
- Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät
- Zahiren
- Veronica bestämmer sig för att dö
- Elva minuter
- Pilgrimsresan

Vad beror då detta på, att jag inte längre uppfattar Coelho på samma sätt? Jo, jag har inte längre så många outrätade frågetecken i mitt liv. Många av de frågor och funderingar jag tidigare bar på har på olika sätt fått sina svar sedan 2006. Jag kom fram till detta  efter att ha dryftat denna nyvunna insikt med D.

Så här morgonen efter så hänger förstås gårdagens nyvunna insikt kvar hos mig och jag tror mig oxå ha svaret på varför jag har lyckasts besvara så många av de frågor och funderingar jag tidigare burit på.  Helt avgörande för detta var när vi 2007 bestämde oss för att helt skifta spår i livet, hitta vårt drömställe och flytta ut på landet. När vi 2008 satte ner våra bopålar här på vårt Getingstorp så kände jag ganska snart att jag kommit i mål. Det kan låta både ödesmättat och slutgiltigt men i så fall i ordens allra mest positiva betydelse. Här har jag  funnit en plats där jag kan leva livet fullt ut trots mina funktionshinder som jag länge mest  tyckte begränsade min tillvaro. Här har vi kunnat forma och utveckla vårt hem precis som vi vill ha det.  Här finns alltid nya drömmar att ta tag i. Att ta tag i när vi har tid och lust,  inte när så krävs. Numera lever jag utan oro för hur morgondagen ska te sig och vilka ev. svårigheter jag kommer att stöta på. I stället lever jag idag och gör det bästa av varje dag som är.