En underbar morgon

Ett efterhängset virus har gjort att jag inte varit ute sedan Påskhelgen. Tre veckors påtvingad innevaro får räcka. Det bestämde jag när jag nu på morgonen tittade ut på den uppgående solen. Härligt att se hur både dagen och trädgården vaknar. Oj, så mycket som hänt på tre veckor. Som jag gått miste om. Nya färger, nya dofter. Det måste jag bara ta igen.

Gomorron!

I år har jag en känsla av att det blir en rekordtidig
gräsklippningspremiär.

Senare i sommar kommer bänken vid rosenbersån att smekas
av den nedgående solen.

Ett säkert tecken

Så ljuvligt att titta ut och se att björkarna börjat grönska.

Små steg

Små steg, helt avgörande för helheten, tas nu inför den ljuvliga årstid som går oss till mötes.

Det grönskar i drivbänkarna och till helgen hoppas jag
på premiär i det nymålade växthuset.

Soffan i rosenbersån är den första sommarmöbeln
som flyttats ut.

Vitsipporna bortom gärsgårn där inne i skogen är
ett säkert vårtecken.

Härliga kontraster: En gammal gisten gärsgård och
nyutslagna vitsippor.

På G

Tyvärr är det inte jag som är på G då jag fortfarande dras med sviterna av mitt Påskvirus. Ute i trädgården händer det dock massor just nu. Vår Alltiallo har nu snart fräschat upp hela växthuset så att det ser nyare ut än när vi ursprungligen byggde det.

Härligt att se växthuset uppfräschat / nymålat.

Mitt föregående inlägg om bredbandsutbyggnad hänger som en våt trasa över mig då jag ännu inte tagit beslut eftersom jag inte fått svar på alla frågor. Innan veckan är slut så ska dock denna fråga på ett eller annat sätt vara avförd från dagordningen.
Som väl är kan jag titta ut och se sånt som gör mig på bättre humör.

Några tulpaner lyser längs jordkällarens tak. Senare i sommar
blommar här löjtnantshjärta, kaprifol och lavendel.

De tre björkar vi planterade i nov 2011 har som vanligt 
sällskap av sina påskliljor.

Underhållsplan

När vi flyttade hit till vårt Getingstorp i mars 2008 så gick vi grundligt igenom hela fastigheten. Det innebar bl. a. målnings- och reparationsarbeten både in- och utvändigt samt att vi rev en del slitna byggnader och ersatte med nya, i gammal stil förstås.

Vi hade lagt upp en 4-årsplan för alla åtgärder, men då vi hade turen att få tag på fantastiska hantverkare så var allt klart redan den andra sommaren. Vi bestämde oss redan då för att varje år göra en lista på nödvändiga underhållsåtgärder. En underhållsplan. Det håller vi fortfarande fast vid. Det ter sig extra nödvändigt för oss eftersom jag inte kan medverka i något praktiskt arbete och D omöjligen kan klara allt själv. En av våra ursprungliga hantverkare har blivit vår Alltiallo (A) som varje år hjälper oss med vår underhållsplan. Denna vecka har årets underhållsarbeten startat och en av de största och viktigaste åtgärderna är vårt växthus som nu  behöver en total översyn. Allt ska skrapas, slipas, grundas, kittas och målas. Självklart kommer flera bilder när arbetet är slutfört.

Vårt växthus är en pärla som förtjänar att underhållas.

Just idag är det insidan som  får sig en omgång.

Tungt lastad

Nu börjar D komma igång på riktigt med odlingssäsongen och då är det alltid mycket som ska införskaffas för bästa möjliga odlingsresultat.

Nu går D:s Jeep tungt lastad varje dag. Idag var det säckar
med gödsel och jord

Surt

Lite surt känns det att min efterhängsna förkylning, som jag skrev om i lördags, hindrar mig från att vara med D ute i trädgården. Allra helst nu när det händer massor. Det är ju den här tiden jag så länge längtat efter, men jag får tills vidare nöja mig med att titta ut och ta nåt foto. Och sitta och drömma som jag så ofta gör.

Växthusdörren är öppen och minsann lyser det
inte grönt i några av drivbänkarna.

Uppskjuten premiär

I torsdags handlade D på Saluhallen i Örebro och då blev det färsk torsk till fredagens middag och färsk tonfisk till dagens planerade grillpremiär. Därutöver ett antal läckra ostar.

Tyvärr nödgas vi skjuta upp grillpremiären en tid. Detta beroende på att jag åkt på en förkylning som inte vill ge med sig. Den har gäckat mig sedan Påskhelgen och verkar ha svårt att bestämma sig för när den gjort sitt. Ett återkommande dilemma för mig när det gäller förkylningar och andra åkommor är att allt "slår sig på" min vänstra förlamade kroppshalva. En förkylning innebär därför våldsam sträckspänning och smärta i vänster arm och ben. Något som helt tar musten ur mig, men efter några dagar i stillhet så brukar jag vara med i matchen igen.

Synd förstås att behöva frysa ner den färska tonfisken, men den smakar säkert läckert när den fått en omgång på grillen. Nästa helg förhoppningsvis.

Fjolårets grillpremiär ägde rum den 3 maj så vi är ändå tidigt ute.

Konsten att komma överens med sig själv

Mystisk rubrik? Ja, det beror väl på vilken associationsbana du väljer att ge dig in på. 

Min vänstra kroppshalva lever sedan 14 år tillbaka sitt alldeles egna liv och har sagt upp bekantskapen med de delar av hjärnan som jag själv fortfarande styr över. Detta medför bl. a. att när jag sover riktigt tungt och bra så vaknar jag som om jag vore överkörd av en ångvält. Då gäller det att "tala vänligt" med vänstersidan och låta den så sakteliga komma in i dagsrytmen på sina egna villkor. 

Idag är en sån dag som börjat med en strid mellan mina olika sinnen och kroppsdelar. Ett bra sätt att bara låta striden ebba ut är att jag sätter mig vid datorn och försöker komma på dagens blogginlägg. Även om dagens inlägg handlar just om striden som jag vill ska ebba ut så fungerar det. Efter nån timma har livsandarna återvänt och alla mina beståndsdelar har kommit överens om att vi i god samarbetsanda ska ta oss igenom även denna dag.

Vill jag ytterligare bidra till ännu en njutbar dag så kan jag titta ut och ta några bilder och tänka på vad som är i antågande just nu. T ex har D och jag planerat för årets grillpremiär till helgen och då oxå årets första växthusmåltid. Den kommer att bestå av grillad tonfisk med nåt spännande tillbehör. Sådana tankar blidkar det mesta.

Grillen står och väntar på att träda i tjänst.

Härligt  blir det med årets första måltid i växthuset.

Det blev ingen hit

Nån hit blev det inte, men i a f lite uppmärksamhet 
så här 41 år senare

Snubblade över denna märkliga skivinspelning från 1974. När det gäller musik så tycker vi människor förstås olika, men jag undrar hur många som gillar den här märkliga självfinansierade inspelningen. Inte konstigt alls att "sångaren" var tvungen att själv finansiera inspelningen tycker jag. För vem annars vore beredd att satsa pengar på ett dylikt riskprojekt.

Vardagslyx

Oj, så jag njuter en dag som denna när jag tittar ut.

Inte långt kvar till årets första växthusmåltid.

Min dagliga utsikt.

Poolsäsongen är ännu fjärran.

En påsksmäll

Du som läste mitt inlägg "Årspremiär" i torsdags kunde se vår postlåda. Idag blev jag  uppringd av vår närmaste granne som när hon var ute med hunden sett att  vår postlåda låg i bitar på marken.  Vad hade hänt? Hade något fordon kört på ställningen eller.....?

Jag tog elmoppen och åkte ner för att kolla och vad jag såg ser du på bilderna här nedan. Jag kunde snabbt konstatera att det inte var fråga om någon fordonsolycka. Nej, uppenbarligen hade någon känt för en riktig påsksmäll  och inifrån sprängt postlådan. Självklart dokumenterade jag min brottsplatsundersökning. Jag kommer dock inte att anmäla brottet då jag misstänker att gärningen hör hemma i avdelningen lågprioriterade brott.

Synd dock, för jag gillade vår postlåda och namnskylt. Tråkigt, men det är väl bara att köpa nytt.

En fråga kvarstår. Hur kunde fronten och locket bli liggande bakom ställningen?

Trist utveckling

Att det var så länge som 6 år sedan trodde jag inte. Ja, sedan jag senast skrev om landsbygdens och Norrlands utarmning. Jag blev igår, genom landsbygdsupproret,  påmind om denna trista utveckling. Idag fick jag en ytterligare påminnelse då jag i Tidningen Ångermanland läser om hur min forna hemstad Sollefteå brandskattats på statliga arbetstillfällen. Vad skulle hända om Stockholm utsattes för en likartad utarmning? Jag bara undrar.

GLAD PÅSK!

Långfredagsmorgon och solen börjar så sakteliga gå upp. Sigge och jag njuter tillsammans av soluppgången. 

Där i fjärran kämpar solen sig upp.

Och skapar gyllene trädtoppar.

Mysigt att möta D: s påskpynt även ut0mhus.

Sigge njuter av den sköna morgonen.

Årspremiär

Du som besöker min blogg ofta vet förstås att jag har min tillvaro begränsad och  uppdelad. Begränsad p g a en stroke 2001 och därefter uppdelad p g a årstiderna. Det här innebär bl. a. att jag får tillbringa vinterhalvåret inomhus. Men, när april månad är kommen är det dags även för mig att komma ut. Då kan jag åka på årets första tur med elmoppen ner till postlådan och på hemvägen njuta av vad som visar sig när jag närmar mig vårt Getingstorp. Vyer jag aldrig kan få nog av.

Postlådan t v och gårdsskylten.

Här i hästhagen sker magnifika färgskiftningar
under sommaren. I mitten av maj lyser det gult 
av vackra maskrosor

Det här kallar jag kort och gott "Vägen hem".

En sväng till vänster så är jag hemma igen.

Där ligger det.

Nu är jag hemma igen.

Längtan

April månad. Vid den här tiden blir längtan efter vår och sommar allt starkare. På måfå plockar jag då och då fram nåt sommarinlägg från tidigare år. Idag blev det detta, " sommarbilder som blir vinterguldkorn",

Lantlig lyx

Egen potatis är förstås ett måste när man bor på landet. Vi satsar på säkra kort i år. Rocket, Amandine och Penelope får förgylla många av våra kommande måltider.

Dessa tre godingar brukar aldrig svika oss.

Läcker söndagmiddag

Enkel och läcker söndagmiddag.

En söndagmiddag behöver inte bestå av delikatesser. Gårdagens middag var i stället byggd på enkelheter. Enkelheter som tillsammans blev "Ugnsbakad pytt med ägg och cheddarost".

Ränderna går aldrig ur

Norrland, en väsentlig del av Sverige.
Sollefteå var min hemstad.

Du som läser min blogg har väl inte kunnat undgå att jag kommer från Norrland, närmare bestämt Ångermanland. Jag flyttade därifrån 1972 för studier i Uppsala.  När studierna slutade 1976 så fick jag jobb i Uppsala och blev kvar i dryga två decennier innan jag 1997 flyttade till Örebro. Den senaste  sista flytten skedde 2008 hit till vårt älskade Getingstorp. 

Men, ränderna går aldrig riktigt ur. Nu på morgonen råkade jag "snubbla" över denna video:   Svenska Dialektmysterier Avsnitt 2 - Norrländska.  Med ett leende på läpparna tittade och lyssnade jag mig igenkännande igenom de 28 minuterna. Plötsligt ansattes jag av hemlängtan. Det känns rätt bra att då och då återuppväcka Norrlänningen i mig. På Getingstorp där D  och jag bor får jag alltid en dos av Norrland eftersom landskapet här i VästerNärke påminner mycket om det Norrland jag minns från min barndom.

För att utröna hur mycket av Norrlänning som finns kvar i mig så gjorde jag det här Norrlandstestet. Det visade sig att jag idag är 78% Norrlänning.  Det är ungefär så jag känner mig. Därför får den förvalda rubriken kvarstå.

Bildande bloggande

Lilleputtlandet Singapore är fascinerande. Här Marina Bay Sands Hotel.
Bilden har jag lånat från marinasbay.

En av de bloggar som jag följt allra längst är marinasbay. Hon bor med sin man i Singapore på ett s k expatkontrakt  och har massor av intressant att berätta. Genom hennes blogg har jag inte bara lärt mig massor om Singapore och livet där utan jag får på köpet lära mig om hela Sydostasien.

Gårdagens inlägg var ett utmärkt exempel där jag får veta saker om åldrande och bilägande i Singapore som är fjärran från hur vi tänker här i "Västerlandet". Vid såna tillfällen tänker jag på hur oerhört mycket jag lär genom att uppleva andra länder, andra kulturer, andra människor. Och hur nyttigt det är får min egen utveckling, för mitt eget sätt att tänka.

Det börjar bli tjatigt det här

I lördags skrev jag om ett bakslag när det plötsligt låg snö på marken. I tisdags var det åter på rätt väg och då var jag förstås nöjd. Nöjd är jag även idag trots att ett mindre bakslag uppenbarat sig. Gråtrist och regn inte bara idag utan åtminstone över helgen skvallrar väderprognosen om.
Men, tidig vår är lynnig vår så vad annat är att vänta.
Jag kan inte lova att jag aldrig ska skriva om vädret igen, men jag ska i vart fall försöka avstå de närmaste veckorna.

Det finns ändå hopp tycker jag mig se.

Utan sol, inga skuggor.

På rätt väg igen

Mitt förrförra inlägg rubricerade jag "Bakslag"då snön plötsligt behagade komma på återbesök. I rättvisans namn publicerar jag nu några foton när vädret idag visar sig från sin bästa sida.  Idag har D fått hjälp  att ta ut mitt olivträd som jag fick när jag fyllde 60. så nu är säsongen igång på riktigt.

Idag är en sån där dag som är en riktig humörhöjare.

Jag blir aldrig mätt på denna vy fastän jag ser den
varje dag.

När utveckling går bakåt

Jag har i tidigare inlägg skrivit om dödsstraffet. Nu får jag ännu en gång anledning till det. I vanlig ordning är det USA som utmärker sig. Den här gången är det delstaten Utah som tar några steg tillbaka in i mörkret. P g a brist på dödsdrogen pentobarbital så har man beslutat tillåta arkebusering som avrättningsmetod. Jag stannar här.

Majoriteten av USA:s delstater tillämpar dödsstraff.

  Ingen lag för dödsstraff   Lagligt, men anses strida mot författningen   Har inte använts sedan 1976   I bruk sedan 1976

Bakslag

Dagens rubrik gav sig själv när jag klev upp och tittade ut. Jag känner mig grundlurad. Våren hade väl kommit för att stanna? Vårdagjämningen som inföll igår fick plötsligt en ny innebörd.  Men, jag misströstar inte för minsann spricker det inte upp just nu och jag kan skönja en blå himmel. Genast känns det bättre.

kl. 7: Gråtrist, men ändå vackert.

kl. 8.30: Solen kämpar sig igenom det gråtrista.

Nelson och Sigge

Du som återkommande läser min blogg har förstås inte undgått att vi har en hund som heter Nelson. Han är en bullmastiff. En go kluns på c:a 60 kilo som är lika egensinnig som sin lillebror Sigge som är en brittisk korthår.

Nelson älskar att slappa i solen på sin bänk ute i glasverandan.

På sommarpromenad med matte.

Sigge slappar gärna i mattes 
Howard/TV-fåtölj.

"Nu vill jag komma in". Husse brukar se mig
från sin plats i köket.

Av förklarliga skäl så är det D som sköter Nelson och går på hans dagliga promenader. Hon har, nedanstående nedslående dressyrschema till trots, gjort en mycket klok hund av honom. Han gör som vi säger, det tar bara lite längre tid ibland. Om man säger så.

Så här lätttränad är en mastiff.

Det här med etiketter

En annan typ av etikett. Det klassiska
mellanölet från min barndoms hemtrakter.

Sent omsider, efter 6 ½ års bloggande, inser jag att jag använt alldeles för många etiketter i min blogg. Dessutom ofta etiketter som är mera till för mig själv än för att underlätta för dig som läsare. Illa. Bra är ändå att jag kom på det själv innan någon av mina läsare påtalade debaclet.  
Jag har nu givit mig i kast med att redigera etikettlistan som visade sig bestå av hela 6000 etiketter. Jag har idag rensat bort 10% och ska rensa bort flera. Det torde ta nån dag eftersom det är ett rätt grannlaga arbete. Eftersom etiketterna är så många så har jag lagt etikettlistan längst ner på sidan vilket innebär att du som läsare måste scrolla ner  på sidan  innan du kommer till listan. Jag har minskat antalet inlägg på sidan till max 3 så behöver du inte scrolla så långt innan du kommer till etikettlistan.

Vid etikettredigeringen så roade jag mig med att  klicka på några etiketter och kunde med ens se hur jag själv svänger i vad jag tycker i olika frågor när jag läste de olika inläggen som var inlagda med något års mellanrum. Jag som tycker att jag vet vad jag vill och förestår en  klar och tydlig linje. Den villfarelsen togs jag nu snabbt ur. Denna nya insikt får mig att fundera ett varv till. Ska jag t ex ta bort alla namn som jag har som etiketter eller..... ? Namn på politiker, idrottsmän, författare, vetenskapsmän, journalister, debattörer, skådespelare etc.
Jag tror nämligen att jag f f a svänger i min uppfattning om just personer, mycket förstås beroende på att personerna jag skriver om själva svänger rätt friskt i  sitt tyckande. Å andra sidan, är det nåt fel i att ändra uppfattning? Nej, det är det förstås inte, bara jag vet varför jag ändrade mig. Jag vill inte bara vara en åsiktsvindflöjel.

Har jag målat in mig i ett hörn nu? Ett  sätt att inte komma på mig själv med att inte vara den jag tror att jag är  kan förstås vara att inte blogga alls, men det  har jag ingen lust med. Jag får i stället se det som så att mitt bloggande kan vara en bra väg till ökad självkännedom och självinsikt. Se där, då kom det ytterligare nåt bra ur mitt etikettredigerande.