Snart så

En bild som denna gör att även en mörk januarimorgon
känns hoppingivande.

Jag är normalt en kritiskt tänkande person, men somligt sväljer jag med hull och hår och tror förbehållslöst på. Som nedanstående förutsägelse t. ex. 65 dagar känns ändå rätt överkomligt.

Våren ankommer normalt om 65 dagar
Vår            19 mars
Sommar   14 maj
Årstidernas genomsnittliga ankomstdatum vid väderstationen Örebro A (6 km bort). Källa: Bearbetning av SMHI:s normaltemperaturer.

Titta det snöar

Idag kom en påminnelse om det där som kallas vinter och som vi allt mera sällan har numera.

En ovanlig syn numera.

 

Skönt att kura inomhus en dag som denna.



Det räcker bra med denna påminnelse.

 


D tittar till Birdie nam nam.



Därefter skogspromenad med Nelson.

Skrämmande verklighet

Skyldig eller oskyldig? Här kan det sluta oavsett vilket.

I mitt föregående inlägg så skrev jag om min faiblesse för dokumentärer.
Jag har nu börjat titta på en ny amerikansk dokumentärserie på TV 10, "Berättelser från dödscellen". Serien är en granskning av dödsstraffet som fortfarande tillämpas i de flesta av USA:s delstater. De rättsfall som beskrivs är på samma gång intressanta, skrämmande, fascinerande och obegripliga.

Efter varje avsnitt känner jag mig  uppfylld av såväl hopp, vämjelse som rädsla. Ska jag egentligen titta på nåt som så sätter mina känslor i svall? Ja, blir svaret på den frågan eftersom det ändå är verkligheten som beskrivs. En verklighet som jag inte kan blunda för.
Då jag själv arbetat 39 år i svensk  kriminalvård så har jag  ett särskilt intresse även för andra länders rättssystem.

Det amerikanska inte minst, bl. a.  med tanke på att de fortfarande tillämpar dödsstraff.
Jag har i ett antal tidigare inlägg berört detta.
2010 skrev jag följande i ett inlägg:
Fortfarande har 35 delstater i USA kvar dödsstraffet. Ett av de avgörande skälen för de stater som under senare år avskaffat dödsstraffet har varit kostnadsskäl. Urban Institute i Maryland har gjort beräkningar som visar att det kostar samhället 1,9 miljoner dollar mera att döma till dödsstraff än till ett långt fängelsestraff.
Ett annat minst lika viktigt skäl är den moderna dna-tekniken.  Många dödsdömda  har blivit frikända efter att dna-tester visat att de inte begått brotten de blivit dömda för.

Fortfarande är dock en majoritet av det amerikanska folket för dödsstraff. Därför är det heller ingen politiker som vågar föreslå dödsstraffets avskaffande. Men frågan kvarstår: När ska USA ta det slutgiltiga steget in i den civiliserade världen och avskaffa dödsstraffet?
Samma fråga kan jag nu ställa 5 år senare.

Nu är ju USA långt ifrån ensamma om att tillämpa dödsstraff vilket framgår bl. a. av det som  Amnesty international publicerar om dödsstraffet och dess tillämpning i världen.

Förändring tar tid

Förändringsarbete innebär många vägval och
det är
inte alltid man väljer rätt.



Jag tycker om att se dokumentärfilmer. Igår hittade D  på SVT Play en dokumentär om Kiran Bedi, Indiens första kvinnliga polis 1972. Det var intressant att se hur hon tilldelades uppdrag av typen "mission impossible". Förstås i hopp om att hon skulle tröttna och ge upp.  Hon stod dock på sig och stod för många nyskapande insatser, bl. a. inom fängelseväsendet, och hon vann också internationellt erkännande. Men.....................

 

Det var en intressant inblick i ett komplicerat samhälle och än en gång påmindes jag om att förändring tar tid, därav rubriken. Förändringsarbete är inget för den otålige och den som påbörjar ett förändringsarbete hinner inte alltid se resultat under sin livstid.  Gäller det dessutom samhällsstrukturella förändringar så handlar det oftast om generationer.

Mera vinterbilder

Jag fortsätter på gårdagens tema med annorlunda vinterbilder.


Det är trots allt långt kvar till årets första
växthusmåltid.

Och ännu längre till poolsäsongen.

Det är nåt som inte stämmer

I den här artikeln står att läsa att 2014 var det varmaste året sedan  temperaturmätningarna började, för 150 år sedan.  Med tanke på vad jag känner och ser  när jag idag öppnar fönstret så undrar jag om vi är inne i ett nytt rekordår. Personligen så gillar jag numera en vinter som denna, men jag förstår alla de som saknar snö och i vart fall lite kyla. Och hur påverkas djuren och naturen av denna nyordning.

Skulle du gissa på den 3 januari?

Om 4½ månad är gräset nyklippt.

Nyårssupén i bild

Så här på årets andra dag blir det en kort återblick på nyårssupén. Marcus, Per och Erik gjorde ett utmärkt jobb och bjöd på idel läckerheter som du ser på bild här nedan.

Barnens nyårstallrik hade Maria fixat.

 

Förrätt: Potatisplättar
med löjrom och lök.

 

Huvudrätt: Svartpepparstekt tonfisk på
en bädd av spenat och ugnsbakad broccoli.

 

Dessert:Citron- och limesorbet
med vaniljvarma hallon.

Gott Nytt År!

T o m lilla Ville var festklädd igår.

Vi avslutades 2014 i stor stil och nyårssupén blev hellyckad.  Sara & Per och Alice blev kvar hos oss medan Marcus & Maria och Erik åkte hem i sena natten. Vi firade så grundligt så att vi idag med möda lyckades komma upp till nyårskonserten. Därför blir årets första inlägg inte längre än så här. Av våra fyrfota vänner var det bara Sally som pockade på tidig utgång med husse Per. Nelson, Sigge och Ville snusade gott vidare med oss övriga.

Nyårssupéförberedelser

Kvällens nyårssupé
Förrätt: Potatisplättar med löjrom.
Varmrätt: Svartpepparstekt tonfisk på en bädd av spenat och ugnsbakad broccoli.
Dessert: Citron- och limesorbet med vaniljvarma hallon.
Tilltugg vid tolvslaget: Olivsnittar med lagrad ost.
Erik, 8 och Alice, 6 får var sin specialdesignad nyårstallrik med sånt de särskilt tycker om.

Inköp och övriga förberedelser har ombesörjts av D. Tillagningen kommer att skötas av herrarna Marcus, Per och Erik. Min egen roll blir i år mera som stöttande coach. Gubben börjar bli sliten, men jag vill ändå vara med.

Jag önskar dig ett trevligt nyårsfirande och ett Gott Nytt År!

Läcker tonfisk från saluhallen i Örebro.

Bas till desserten.

Som synes så dukade D redan igår kväll.
Med "lilla familjen" på plats blir vi 8 till bords.











Tätt på given

Ja , knappt hinner julen avslutas innan det är dags igen. Nyårsfirandet är inte långt borta, och knappt några vardagar däremellan. Nyår firar vi som traditionen bjuder, med barn och barnbarn här på Getingstorp. Vi blir 8 till bords så det är en något mindre skara än på Julafton. Min delaktighet i skapandet av nyårssupén  blir mindre i år m t p gårdagens inlägg. Jag får väl som brukligt bidra med glada tillrop. Per får ta min roll och hjälpa Marcus och Erik  med supén så att damerna i sann nyårsaftonsanda får känna sig välkomna  till dukat bord.

 

Om ett år så ser det ut så här igen.

Dags igen

Det går upp och ner i tillvaron.

 

Det har varit trögt med motivationen till blogginlägg efter jul vilket har sin förklaring. Efter att ha firat en underbar Jul med familjen så har jag drabbats en ny negativ förändringspunkt i min fysiska status. Senast i maj skrev jag ett inlägg på detta tråkiga tema och nu är det dags igen.

 

Nu är min vänstra kroppshalva motsträvigare än nånsin och det är med största möda jag kan ta mig fram eller ens hålla balansen stående.  Ja, det är t o m med största möda jag kan ligga och sova. Känslan är svårbeskrivlig men kan väl närmast liknas vid att ha kramp i vänster ben och arm som lever sina egna liv och inte alls vill göra som jag vill.

 

När kroppen på detta sätt säger ifrån så påverkas så klart också mitt mentala mående och tillvaron känns stundvis riktigt dyster. Men, jag försöker att ändå tänka positivt. Och, viktigast av allt, så har jag  D vid min sida.

Tsunamin



För alltid förknippad med Annandag jul.



De senaste dagarna  så har media dominerats av 10-årsdagen för tsunamin . Fullt förståeligt. Jag har själv inte följt  rapporteringen. Dock fastnade jag igår vid en dokumentär på SVT2 . Den var gjord av filmaren Jens Lind.  Som sportintresserad  har jag stött på  många av hans filmer och reportage och jag tycker att han är en lysande berättare. Denna dokumentär var inget undantag. Dessutom med en något annan infallsvinkel än hur tsunamin vanligtvis följs upp här hemma. Jag rekommenderar reprisen i eftermiddag.

Juldagen

Vi hade en jättetrevlig Julafton igår med våra 17 gäster. God mat, många samtal och Tomten kom med julklappar som planerat.  Och viktigast av allt. Glada barn kunde ta med sig en härlig Julafton i minnet. Ja, dagen innehöll allt som hör en lyckad Julafton till. Idag blir en något stillsammare dag med  tre gäster. Med lutfisk och ris a là Malta på menyn.

Pappa Marcus, Mamma Maria, Erik och Alice
kom först avgästerna.

 

Allas blickar mot skogen och Tomtens ankomst.

 

Erik välkomnar Tomten.

 

"Finns det några snälla barn här"?



 

Erik underhöll oss med spel på en av sina
julklappar.

Julafton

Om c:a 4 timmar så anländer gästerna. Efter att jag välkomnat dem i glasverandan så står ett bord dukat i hallen med glögg till de vuxna och hemgjorda klubbor till barnen, syskonparen Erik - Alice, Alfred - Lilly, Wilma - Nellie. Efter mingel och Kalle Anka så sätter vi oss till bords för att smaka på D:s alla godsaker. Efter julbordet så väntar det viktigaste, Tomtens ankomst. Då vänder vi blickarna mot dörren i planket vid gäststugan, genom vilken Tomten brukar komma direkt från skogen. Spännande.

Julstämning möter gästerna
redan i glasverandan.

Mera julstämning.

I hallen är ett glögg- och godisbord dukat.

I köket är dukat för de vuxna.

Juligt så det förslår.

Naturen bidrar med dekorationer.

Ett särskilt barnbord är dukat i "Biblioteket" .
Erik, 7, har fått  det viktiga uppdraget som
bordsvärd.

GOD JUL !

Julaftonsmorgon och än så länge är det bara jag och Sigge som klivit upp. D och Nelson snusar vidare och laddar inför vad som komma skall. D lade igår kväll sista handen vid alla förberedelser så nu är all mat lagad och det är dukat för våra 17 gäster som anländer vid 15-tiden,  i  tid till Kalle Anka.  Julklappar till barn och barnbarn är inslagna och ligger på plats. Kort sagt, det är Jul nu.

Decemberkväll på Getingstorp innebär förstås oxå
belysning i växthuset.