Solens uppgång

Att vid den här årstiden kliva upp vid 5-tiden på mornarna är en ren njutning. Då kan jag följa den idag 05.39 uppgående solen när dess strålar smeker allt i sin väg. Vad tror du jag tänker på när jag ser morgonbilden nedan? Med risk för att bli tjatig så tänker jag förstås på att jag i påskhelgen ska ta ut min elmoppe för årspremiär.

Det gamla eftersatta äppelträdet står där och bönar :
" jag vill också bada i sol".
 

Vårtecknens tid är förbi

Nu handlar det inte längre om vårtecken. Nu är det vår. Nästan på riktigt.  På riktigt blir det  i Påsk då jag räknar med att ta ut elmoppen och för första gången i år  företa den långa resan, 200 meter,  ner till postlådan för att hämta dagstidningen.

Nelson har  besök av dagiskompisen Falki.

Nelson har efter morgonens promenad intagit sin vårfavoritplats 
i glasverandan.

Inte ett spår kvar av snögubben.

Sigge njuter än mera av sin morgonrunda.  Så mycket
skönare för tassarna när snön smält bort.

Dyra resor för välberest norrlänning

Alltid på väg. Norrut.

Den s k Junselevargen vägrar att finna sig i svensk myndighetsutövning. Efter att för 10 dagar sedan ånyo ha förflyttats och släppts strax norr om Stockholm så är den nu tillbaka i sina hemtrakter i Ångermanland och torde snart befinna sig i det renbetesområde där den inte är välkommen. Försöken att förflytta Junselevargen har vid det här laget kostat c:a 4 mkr. Dyra resor som sagt. Ja, det var väl ungefär det enda jag ville ha sagt med detta inlägg. Förutom att det väl ändå måste finnas alternativa lösningar för att få vargen att stanna  söderut.

Det lackar mot påsk

Kan man uttrycka sig som i rubriken? Ja, visst. Kan det lacka mot jul så kan det förstås lacka mot påsk. Likväl som julen närmar sig så närmar sig påsken. Vi har börjat förberedelserna så smått. Ja, påskförberedelserna. Juldito får allt vänta.

Ute i glasverandan är det redan lite påskigt gult.

Nu kan vi  förvänta oss musöron till påsk.

Snögubben krymper

Nu är vi inne i en tid när jag inte längre behöver söka vårtecken. Vårtecknen presenterar sig nämligen själva varje morgon. De går helt enkelt inte att undgå. Av snögubben återstår inte mycket även om den inte helt släppt taget om piassavakvasten.

Snart tappar snögubben greppet.

Snöklädda tak är bra vårmätare.

Barnbarnen på besök

 Sigge feromonmärker dörrposter 
efter besöket.

                  

 Nelson har utmattad dånat i sin soffa. 
Besök är tröttande.

Barnbarnen Erik 6 och Alice 5 har övernattat och farmor D skjutsar nu in dom till stan och  deras dagliga verksamheter. I den ålder de är nu så poppar det hela tiden upp nya intressen. Erik som  är en inbiten legobyggare har under det här besöket inte med ett ord nämnt lego. Nej, hela hans tillvaro kretsar just nu runt gamla hederliga spelkulor. Ja, inte bara gamla hederliga stenkulor som på min tid förstås. Nej, intressantare är då alla de av olika färger gnistrande glaskulorna. I olika storlekar dessutom.

Eftersom dom kommer tillbaka till oss på söndag för övernattning så har jag bett D åka en sväng till leksaksaffären på väg hem idag. Där vill jag att hon köper en låda med glaskulor sorterade i olika färger och storlekar. Till det en ny kulpåse. Till Erik på söndag.

Alice är både mera ombytlig och trogen sina intressen. Hur det nu kan gå ihop. Så är det i alla fall. Hon ägnar väsentlig tid åt sin kompis Nelson och gosehunden lillNelson som hon bär omkring på.  Ja, de stunder hon inte följer farmor i hasorna för där farmor är där ska nämligen Alice vara.

Erik och Alice har på sitt eget sätt valt att ta våra husdjur till sina hjärtan så att Nelson är Alice bästis och Sigge är Eriks bästis.  Det fungerar jättebra.

Vårdagjämning

Som du ser har jag svårt att släppa det här med vårens ankomst. Lika svårt verkar vintern ha att släppa greppet om oss.Vid en enkel jämförelse 4 år tillbaka så ligger vi ändå inte allt för illa till. Snart så kan jag nog ta elmoppen och susa ner till postlådan. Då är det vår.

2013.

2012.

2011.

2010.

Mars månads stora fråga

Soon.

Vårdagjämning i morgon , men långt ifrån vår tycker jag. Jag har en tendens att gång på gång  återkomma till frågan om vårens ankomst. För att inte bli alltför tung till sinnes nu när snösmältningen går på sparlåga så tittade jag på detta inlägg från den 18 mars 2011. Tänk så lite som behövs för att styra om tankarna.

Varierande måltidstema

I fredags var det dansk, i lördags fransk och igår marin touch på vår middag. Igår åt dessutom D och jag olika rätter. D åt krabba som är lite för pilligt för mig som "enarmad". Att äta krabba kräver två händer. Jag förlänades i stället en klassisk räkmacka. Utsökt gott det med.

Krabba och räkmacka.

"Husets vita" därtill.

Fransk afton

För en tid sedan skrev jag ett inlägg med Mireille Mathieu i huvudrollen. Inlägget tillkommet efter gåvor jag fått mig tillsända från bloggvännen Livsnjutaren. Igår var det dags för den franska afton jag då förutspådde. Mat, musik,minnen och Mireille Mathieu. Mmmmm! Allt denna afton med franska förtecken. Huvudmålet intogs som brukligt i vårt kök.  Till desserten förflyttade vi oss till Sinnesrorummet. Under måltiden lät vi oss ackompanjeras av Mireille Mathieu.

Vegetarisk Boeuf Bourguignon.

Ett lyckat vinval visade det sig.





Tulpaner och Mireille Mathieu.
Två glädjespridare.



Dessert: Vinkokta päron med lätt-
vispad grädde och slånbärslikör.

Samma som ovan men
med Calvados.

 



Nelson och Sigge deltog förstås i
vår franska afton.

Efter måltiden gick vi en våning upp och tittade på en till DVD konverterad videofilm från vår bilresa genom Frankrike i augusti 2000. Första och sista frågan vi ställde oss var denna: "hur hittade vi ut från Charles de Gaulle-flygplatsen med vår hyrbil" och "hur hittade vi tillbaka till exakt samma uppställningplats" på svindlande höjder i ett av de många P-garagen. Hittade gjorde vi i alla fall. Hur är dock fortfarande lika outgrundligt.

Tiden däremellan bilade vi genom Frankrike. Vi passerade, besökte och bodde på platser vi aldrig tidigare hört talas om. Vi använde oss inte alltid av det officiella vägnätet. Inte sällan körde vi på kostigar mellan byarna. Vi övernattade på hotell av den mest varierande karaktär. Allt från mycket enkla till anläggningar av absolut toppklass. 

Likartad variation var det på restaurangerna.  Vi hittade en klart lysande stjärna, La Grimoleé i Val de Vienne. Den bästa restaurang jag någonsin besökt, belägen "in the middle of nowhere". La Grimoleé var inte bara en restaurang blev vi varse. Det var oxå en förstklassig restaurangskola. Här åt vi en 7-rättersmiddag som hade blivit 9 rätter innan måltiden var till ända. Här åt jag för första gången sniglar. En riktig delikatess. Antagligen utstrålade vi både vällust, njutning och hunger eftersom vi blev bjudna på två extrarätter så att det  slutligen blev ovan nämnda  9-rättersmåltid.  

Efter att morgonen därpå ha avnjutit en överdådig frukost så  tog D och jag en båttur på Viennefloden innan vi reste vidare. Det var ingen grupptur på floden utan D och jag var de enda passagerarna på den lilla båten med elmotor som ljudlöst gled fram på floden. Det var fascinerande att följa djurlivet längs floden. Det kändes som att promenera genom djurens eget vardagsrum.  Ett av dessa himmelska ögonblick man kan få uppleva. En lisa för själen som för alltid finns klistrad på näthinnan.

Tack Livsnjutaren som inspirerade till denna franska afton.

Kvällen avslutades med att
vi tittade på en DVD
från en av MM:s konserter
på Oympia i Paris.

PS Jag är ledsen för inläggets lite röriga layout. Av någon anledning så vill bilderna inte lägga sig där jag placerar dom utan dom väljer själva plats utan hänsyn till mina

önskemål.

Har du kanske ett tips på hur jag ska komma till rätta med bildplaceringsproblematiken.

Favorit i repris

Så där varannan månad brukar vi äta smörrebröd. Det är en av våra absoluta favoriter efter våra många besök i Köpenhamn. Vi åkte före 2001 till Köpenhamn åtminstone en gång i kvartalet. Köpenhamn kom att bli en stad som D och jag älskade. Det var under 90-talets intensiva arbetsår vårt vattenhål dit vi åkte för att koppla av, samla kraft och njuta.

Smörrebröd, en dansk favorit.

Efter middagen blev det filmen"Om lyckan, kärleken och meningen med livet ". En film , eller kanske mera en resa, om sökande. Sökandet efter sig själv och kärleken. En inte alltför djuplodande historia som blev en både lättsam och behaglig avslutning på kvällen.

Julia Roberts, en av mina favoritskådisar.

Vårtecken

Härligt att på mornarna följa solens uppgång. Den smeker
varsamt allt som kommer i dess väg.

På eftermiddagen badar allt i sol. Snart är alla tak snöfria.

Intressanta karriärval

Mycket att tänka på vid karriärval.

Att den politiska och ekonomiska eliten lever i symbios blir allt mera uppenbart. Då är det självklart att man tar hand om varandra.

F d Försvarsministern Sten Tolgfors blir chef och delägare i affärskonsultfirman Rud Pedersen och därmed lobbyist för vapenindustrin och Socialdemokraternas kelgris Margot Wallström blir projektdirektör på Postkodlotteriet. Listan på politiker som hoppar av sin politiska gärning för att erbjuda sina tjänster till mera lukrativa branscher blir allt längre.

Sedan tidigare känner vi till Göran Persson jobbar numera som konsult för JKL och Pär Nuder som konsult för Wallenbergsfärens EQT. F d finanminister Erik Åsbrink är  numera rådgivare för investmenbanken Goldman Sachs och förre näringsministern Björn Rosengren blev rådgivare förStenbecksfärens Kinnevik. Förra statsrådet och dåvarande bankkritikern Tomas Östros blev vd för Bankföreningen.

Det får ändå betecknas som bra att de f d folkvalda får nya jobb där de kan ha maximal nytta av sina tidigare politiska uppdrag. Och  att de i samklang med sin övertygelse  kan fortsätta sin gärning och oxå göra nytta för sina forna uppdragsgivare,  det svenska folket.

Vill du matas av en robot?

Vackert, men...

Ta plats i kön.

                               

Ja, hur ska samhället klara av oss som kommer att utgöra den så fruktade äldreboomen?  Det avhandlas i en artikel i NA idag. Ett uttalande av kommunalrådet  Rasmus Persson (C) i Örebro gör mig fundersam på hur jag ska se på min annalkande ålderdom. 

På frågan vad som görs för att klara av de äldre i framtiden svarar han bland annat detta: "Medicinsk och teknisk utveckling kan förändra äldreomsorgen. Jag tänker på robotar som kan mata en person och mycket annat".

Ska jag matas av en robot i framtiden? Har jag vetorätt då månne?  Kanske kan ättestupan avskrivas som en myt i framtiden.

En grym verklighet

Den gångna helgen hann vi oxå med en film. "Soraya M". En grym film, med  ursprung i verkliga livet dock. Så grym är verkligheten alltför ofta. Filmen är omskakande och stundom plågsam. En film som ger  upphov till många funderingar. Inte minst om religionen och hur den  används av människor. Tack Karla för filmtipset.

Jubileumsmiddag

Vi flyttade till vårt älskade Getingstorp den 15 mars 2008. 5 år sedan alltså. Det kände vi för att celebrera lite extra så därför blev gårdagens söndagmiddag en jubileumsmåltid. Det passade då oxå utmärkt att  avnjuta en flaska Chateau Mont-Redon som vi fick i present  i julhelgen.  Ett sådant vin kräver förstås lite extra så därför lagade D en söndagmiddag med traditionell pålandet-touch. Middagen bestod av en ljuvlig kantarellsås, kokt potatis och marinerad Quornfilé. Till det lite smått och gott från den egna trädgården, haricot verts, morötter, blomkål och en superb svartvinbärsgelé.

5-årsjubileumsmiddag.

I väntans tider

Varje morgon vid den här tiden på året så ställer jag mig frågan "Vad har hänt sedan igår"? Nästa stora händelse för min del blir när jag kan ta ut elmoppen ur garaget och åka årets första vända  ner till postlådan.

Snöfria tak och en krympande snögubbe är säkra vårtecken.

I fjol var våren längre kommen vid den här tiden.

Se- och tänkvärd kulturkrock

Fredagen avslutades med filmen "En oväntad vänskap". En historia ur det verkliga livet om den färgade förortsgrabben och smågangstern Driss som söker jobb hos den stenrike och genom en olyckshändelse upptillhuvudet-förlamade Philippe. Driss söker jobbet för att få en underskrift så att han berättigas till bidrag men mot alla odds anställs han och plötsligt är inget sig likt längre för vare sig Driss eller Philippe. De får båda uppleva världar som de aldrig tidigare varit i närheten av och en djup vänskap uppstår.

Det är en film med både charm och allvar som går rakt in i hjärtat och bjuder dig på många härliga skratt. Kort och gott en film du mår bra av.  Dessutom kryddas den av suveräna skådespelarinsatser. Omar Sy som Driss och Francois Cluzet som Philippe.

Filmen kan oxå tjäna som en utgångspunkt i en debatt om vård och omsorg.  Skulle kunna ingå i grundutbildning för personliga assistenter.  Jag kan känna igen mycket genom min egen förlamningshistoria. Som förlamad och "hjälplös" växer du inte av att  möta  överdriven  "tyckasyndommentalitet". Det bästa är att ses som den individ du alltid varit, om än med lite ändrade förutsättningar. Men fortfarande med behov och kunnande. Med förmåga att forma nya drömmar och mål.  Som  dessutom går att uppnå. Jag vet.

Månadsutflykt följd av Fredagssurpris

Du som läser min blogg någorlunda frekvent vet att jag tillbringar det mesta av min tid här hemma på vårt Getingstorp. Idag fanns dock anledning  att resa till tätorten då jag hade tid för att klippa mig hos min frisör i Fjugesta.

Så här vackra vyer möter jag många i Lekeberg.

Hemma igen.

Fredagssurprisen bestod av rårakor, rom, räkor,
ärtor, citronkräm och lökcrudité.

Eftersatt underhåll

Varje dag så ser jag det gamla äppelträdet utanför mitt "datorfönster". Det blir en återkommande påminnelse om "mitt tidigare liv". På den tiden då jag gärna klättrade och  "hängde i krokig arm" i frukträden för att enligt konstens alla regler beskära dessa så att de skulle få växa fritt och bära maximalt med frukt. Att beskära träd är en av de många sysslor som jag inte längre klarar av att utföra. Fortfarande kan jag dock se behoven av beskärning och lider stundom med de träd som inte får möjlighet att "blomma ut". Att de inte ger massor av frukt är idag av underordnad betydelse för mig. Nu är det viktigaste för mig att försöka underlätta för träden att leva ett bra liv. Jag ska ta mig en riktig funderare på vad jag kan göra för det gamla trädet. Det räcker inte med bara löften och glada tillrop. Fem år utan kärleksfull omsorg är en lång tid.

Mitt dagliga blickfång.