Tacoskväll

Välkommen till tacoskväll på Getingstorp.

Den timme vi tjänade i natt tog vi tillbaka med råge. Det blev nämligen en riktigt sen natt för oss. Detta efter en mycket trevlig kväll. Igår kväll hade vi nämligen inbjudit Stora Familjen ( 14 vuxna , 6 barn ) till Tacoskväll. Vi har de senaste åren haft kräftskiva för Stora Familjen men i år lyckades vi inte sy ihop en tidpunkt som passade alla. Tråkigt tyckte en av ungdomarna, Simon , när han för en tid sedan ringde och undrade om vi ändå inte kunde träffas. Snabbt hade han och D  kommit överens om en Tacoskväll som alltså gick av stapeln igår kväll.

Tillbehör till gårdagskvällens Tacos.

Som alltid när man har trevligt så rusar tiden iväg och snart var midnatt med råge passerad. Det i sin tur innebär att det just nu är bara Sigge och jag som är uppstigna. Vi har som brukligt förberett för Helgfrukost och väntar på att Nelson och matte ska sälla sig till de uppstignas skara.

Dukat till helgfrukost .

Sigge startar med sin frukost.

Nelson har inget emot en sovmorgon.

Favoritplatser

Alla har vi våra favoritplatser. Länder, orter, platser där vi känner oss hemma och trivs som allra bäst. Min absoluta favoritplats är här hemma på vårt Getingstorp. Det är en skön känsla att alltid få vistas på sin absoluta favoritplats.

Nelson  på en av sina favoritplatser, ute i glasverandan.

Sigge vill alltid ut en sväng varje dag.
När han sitter på trappräcket betyder det: " Jag vill komma in igen."

Mera om medaljens baksida

För c:a en månad sedan skrev jag ett inlägg rubricerat "medaljens baksida". Det handlade om idrottsmän som till följd av psykisk ohälsa tvingas sluta sin karriär. Jag ser att frågan igår var uppe till diskussion i SVT:s Debatt .  Där ser jag att en "förståsigpåare",  Magnus Hedberg från  "Lyxfällan", tycker att många idrottsmän är bortskämda och kräver en gräddfil. Jag håller inte med Magnus Hedberg i hans empatilösa resonemang utan vidhåller vad jag skrev i mitt tidigare inlägg. Hjälp och stöd ska inte bara ges i och för att nå framgång, det skall även finnas att få i motgång.

Mossigt men vackert

Mossa på stenmuren längs tomtgränsen. Det är en gåva att se skönheten i det enkla.

100 år är väl ingen ålder

Går med råge till Jokkmokks kommun.

Så resonerar uppenbarligen Jokkmokks kommun som nekar Anna, 100,  plats på ett äldreboende. Detta trots att hon själv inget hellre önskar då hon känner det otryggt att bo själv.  Hon erbjuds i stället utökad hemtjänst. Jag förstår inte hur kommunen tänker. Har man fyllt 100 år så behövs ingen särskild behovsprövning enligt min mening, då borde ens egna önskemål väga tungt nog.

Tänd hellre ett ljus än klaga över mörkret

Nu när hösten gjort sitt inträde så blir det inte bara mörkt på kvällen, det blir kolsvart. Jag tycker om att ha ljust ute på gården och för den skull så installerade vi redan vid inflytt på Getingstorp ett antal ljuskällor. Det blev två lyktstolpar längs gången från grinden upp mot huset och därtill blev det armaturer på varje byggnad , mestadels stallyktor som jag tycker passar särskilt bra så här ute på landet. Under den mörka årstiden så blir det ofta extra belysning i form av marschaller. Veckan som gick hade D betonggjutarkväll här hemma och då gjorde hon bl. snygga marschallhållare till grindstolparna ( se nedan).

Sigge noterar som alltid allt nytt som tillkommer.

En både snygg och stabil marschallhållare.

Hösten - då börjar längtan till våren

 Nu har hösten definitivt tagit greppet om tillvaron och längtan till nästa vår börjar göra sig påmind.

Inte så långt till dess att en adventsljusstake lyser i fönstret där nere.

När löven faller spricker det upp och min värld växer.

Där inne i skogen huserar nog vår äppeltjuv.

Det är långt kvar till nya växthusmåltider.

Gäststugan redo för kommande gäster.

Tjusarbänken står ute året runt.

Långt kvar till poolsäsongen som dessutom helt uteblev i år.

Egenodlad fredagslunch

Det är nåt särskilt att inmundiga en måltid som till huvuddelen består av ingredienser som du själv odlat i din trädgård. Dagens sena lunch var ett sådant exempel. En välsmakande tomatsoppa toppad med mozzarella och persilja. Ljuvligt god!

En ny favorit; Rostad tomatsoppa toppad med mozzarella och persilja.

Skammens rodnad

En bild av kungens omdöme.

I förrgår kände jag en skammens rodnad efter Sveriges bedrövliga första halvlek mot Tyskland. Vid slutsignalen hade dock rodnaden övergått i nationalistisk glädje.
Idag är det Kungen som framkallar en skammens rodnad. Igår vägrade han att som  brukligt dela ut Världsnaturfondens pris till årets miljöhjälte.  Han var ändå på plats vid prisutdelningen vilket gjorde markeringen än märkligare. Allra helst som han inte vill motivera sitt ställningstagande.

Kungens upprepade klavertramp tenderar allt mera bli en belastning. Han framstår  snarast som en pinsam figur. Om kungahuset ska fortleva i sin nuvarande funktion så vore det  bäst för alla parter att kungen snarast träder tillbaka så att kronprinsessan Victoria får överta kungahusets plikter. Det skulle kännas tryggare.

Mirakulös vändning

Många var vi nog i går kväll som efter första halvlek av matchen Tyskland - Sverige yttrade mindre vänliga ord om det svenska laget. Jag ska ärligt tillstå att jag tillhörde klicken som dömde ut Sverige efter första halvlek och kände en skammens rodnad på mina kinder när Tyskland ökade till 4-0 i början av andra halvlek.
Resten är fotbollshistoria för då hände det omöjliga. Sverige började uppträda som ett lag av fornnordiska krigare och när slutsignalen gick så stod det 4-4 på resultattavlan. Puh!

Det här var oxå en passning till oss alla när vi har motgång: Ge aldrig upp ! I det sammanhanget kommer jag att tänka på den förre spelaren och tränaren Rolf Zetterlund som bjöd på många minnesvärda grodor, bl. a. denna:
- "Det är aldrig för sent att ge upp".

Ibland är det bra att inte veta

Idag för ett antal år sedan.

Den 15 oktober, en mycket minnesvärd dag.

Mera från "husets hjärta"

 

Att sitta i köket och lyssna till en brasa i vedspisen och bli omsluten av dess lena värme är något av det bästa en gråkall höstsöndag har att bjuda.





När jag därutöver undfägnas en ljuvlig måltid, ja då finns inte mera att önska.

Köket - "husets hjärta"

Vid den här tiden på året är aktivitetsnivån extra hög i köket. Mycket från trädgården återstår att tas om hand och bli till ljuvliga ingredienser i kommande vintermåltider. Samma gäller svampen från mattes skogspromenader med Nelson. Brödbak blir det oxå tid till. D sköter förstås göromålen medan Nelson, Sigge och jag är intresserade åskådare.





Nelson och Sigge, delvis skymd av purjolöken,  ser till att vara nära matte.


 

Purjolök och morötter väntar på infrysning, dagens svampskörd väntar på att torkas och nybakade baquetter kommer att smaka gott till kvällens osttallrik.



Ett myggfönster, D:s fiffiga lösning för att torka svamp.

Helgfrukost och en ny trädgårdsgäst

Vid morgonens frukost så såg vi plötsligt något som rörde sig i äppelträdet. Det visade sig vara en mård som var i färd med att samla äpplen till sitt vinterförråd. Den såg frisk och välmående ut, med fin päls och en lång yvig svans. Att få med den på ett foto var ogörligt. Den vet uppenbarligen att röra sig och samtidigt inte vara i blickfånget för nyfikna varelser. Jag ska hålla utkik efter den då jag har ett fönster vid mitt skrivbord bara några meter från äppelträdet så jag hoppas jag kan återkomma med vår nye trädgårdsgäst på bild. Tills vidare får det bli en mårdbild från nätet.

Kanske är mårdens ankomst oxå förklaringen till att vi inte sett våra ekorrar på länge. Gnagare och ekorre ingår visst i mårdens föda liksom även fågelägg, insekter och bär. Uppenbarligen även äpplen eftersom vårt äppelträd på kort tid blivit länsat på i stort sett all frukt. Den har nog hamstrat ett rejält vinterförråd.  Det bjuder vi gärna på. Jag hoppas bara att det inte är ett tecken på att en svår vinter väntar.

En mård, men inte vår äppeltjuv.

Vår traditionella helgfrukost.

Smärtsamt att minnas, omöjligt att glömma

Jag såg igår  dokumentärfilmen "Våga minnas" på SVT. Den är gjord av Ewa Cederstam som vid 18 års ålder blev våldtagen och nu, 25 år senare,  i denna film berättar sin historia. Det är en stark skildring som berör. Hon pratar med sina föräldrar och med en väninna om vad som hände och vad  de kände.  Ingen tycks då, för 25 år sedan, har pratat om händelsen som obearbetad synes finnas kvar hos alla. I samtalen med sin man framgår tydligt hur denna händelse präglat och präglar deras liv tillsammans än idag. Hon minns inte polisförhör och rättegång men ändå finns våldtäkten ständigt närvarande.

Det känns inte besvärande utan helt naturligt att filmen präglas av ett svårmod som får mig att om än inte påstå att jag förstår hur det känns så ändå närma mig en förståelse av den livslånga smärta som denna  våldtäkt innebär för henne.

Filmen får mig oxå att gå några ytterligare steg  i ett brottsoffers fotspår. För den som utsätts för ett brott som våldtäkt så måste det vara svårt  både att glömma och att minnas. Våldtäkten finns där som en ständigt  närvarande, oinbjuden följeslagare genom hela livet med allt vad detta innebär.

MoDo i serieledning

Efter kvällens bortaseger mot Rögle så är MoDo i serieledning i Elitserien. Det gillar jag.

Jag var visst fel ute, eller.....

Nu kommer det nya uppgifter  i ärendet som jag tidigare omskrivit i två inlägg ( 20121008  och 20121010 ) och som handlar om f d sportjournalisten Bo Hanssons  tillmälen på pressläktaren i samband med matchen AIK - Gefle härförleden. Uppgifter som ställer saken i en ny dager och gör att jag var fel ute när jag betecknade hans uttalanden som obetänksamhet.  Det var alltså inte första gången som han använt  tillmälen med rasistisk underton. Med saken i denna nya dager så frågar jag mig i stället varför han över huvud taget släppts in på pressläktaren efter att han slutat jobba och gått i pension.

Så här blir det ibland när jag som bloggare ger mig in i debatten och alla "fakta" jag har att tillgå består av vad media rapporterar. Ofullständiga fakta tillsammans med eget tyckande blir inte alltid den bästa soppan. Bra är då att när nya fakta tillkommer så kan jag, så som nu, byta fot och ändra min inställning. Risken är väl att det nu kommer att rulla in ytterligare nya fakta och att följetongen fortsätter och för att jag inte ska bli stående på en fot, vilket är särskilt knepigt för mig, så avslutar jag mitt bloggande i  ärendet med detta inlägg.

Grattis "Steve reflekterar"!

Idag är det fyra år sedan jag började blogga. Fyra oerhört händelserika år som i stort sammanfaller med vår flytt hit ut på landet till vårt älskade Getingstorp. Ofta sägs "oj, vad tiden går" med meningen att tiden rusar ifrån oss utan att vi hinner med. Jag känner dock mera för att säga "oj, vad mycket som hänt och som jag/vi hunnit med under dessa fyra år". Att  vi dessutom är nöjda med allt som hänt och tycker att allt har blivit till det bättre gör förstås titten i backspegeln ännu angenämare.
För mig har bloggen varit särskilt viktig då jag jobbar hemifrån och av andra skäl tillbringar all min tid här hemma. Trots det har jag tack vare bloggen kunnat följa med och delta i samhällsdebatten. Både stimulerande och utvecklande för mig som person.
Särskilt roligt är förstås alla de bloggvänner jag fått där de bloggar jag läser på olika sätt bidrar till att  vidga mina vyer. Jag får dagligen lära mig nåt nytt om främmande länder och kulturer genom de utlandsboende svenskars bloggar  jag läser. En ständigt pågående påfyllning av min kunskapsbank. Sånt kan jag inte tacka nej till. Trots att jag aldrig personligen träffat någon av mina bloggvänner så tycker jag att jag känner dessa personer. Bara det.
Har jag då aldrig ledsnat på bloggandet? Jo visst, det går upp och ner och i somras hade jag en svacka då jag övervägde att sluta men den var snabbt övergående. Jag saknade bloggandet för mycket för att kunna sluta så det stannade vid ett kortare avbrott. Det torde innebära att jag hänger i ytterligare några år.

Uppdatering av föregående inlägg

Jag ser att AIK nu portat Bo Hansson från pressläktaren för resten av säsongen.

Debatten om denna händelse går vidare. En fundering jag då har är om jag tillhör en generation som "fastnat" i vad som var ok att säga under min uppväxttid men som idag uppfattas som och oxå är helt olämpligt. Jag kom i det sammanhanget att tänka på ett tidigare inlägg jag skrivit där jag relaterade till en annons från 1953 i min dåvarande hemortstidning Nya Norrland. Där annonserades följande attraktion vid det årets Midsommar firande i Junsele: TROPICAL NEGER SHOW -manliga och kvinnliga negrer direkt från Afrika och för första gången i Skandinavien. När jag skriver dessa rader så känner jag ett obehag och är glad för att utvecklingen gått framåt. Jag vidhåller dock att det är skillnad på obetänksamhet och rasism.