En typisk fördom

Idag är det en sån där typisk novemberdag. Trist, grå och färglös. Precis så som jag sedan länge bestämt att november är. Temperaturen dock dräglig,  +10 , så jag kan sitta med öppet fönster och inandas den friska novemberluften. Se där, det finns ljuspunkter även i november.

November, eller hur?

Inte helt färglöst, men ändå november.

Snart har äppelträdet tappat alla löv och då
kan jag urskilja vad som finns där bortom.

Mera yrväder

Här kommer ytterligare några bilder från Livs besök hos oss i helgen. Jag blir lika glad varje gång jag tittar på bilder av Liv.  Hon tillför så mycket energi och glädje. 

Bad är ett stående inslag vid 
besök på Getingstorp.

Så även promenader med mormor.

Då är Osborne oftast oxå med.

Kul att sitta i mormors 
designfåtölj.

Jag kan vara allvarlig oxå.

Kebba, skinnpaj och Dr Martens är 
favvooutfiten just nu.

Säsongens första

Igår kom säsongens första snöfall. Knappt skönjbart, men ändå en påminnelse om vad som komma skall.

Titta, det snöar.

Vederkvickande yrväder

Igår kom Liv till oss för att övernatta då personalen på dagiset har studiedag idag. Som vanligt kom hon som ett yrväder och ville absolut visa sina nya kängor.

Liv kom som ett yrväder uppför trappan för 
 att visa morfar sina Dr. Martens kängor.

Visst är dom läckra.

I väntan på mellis.

Det smakar rätt ok.

Nattisförberedelser.

Lite elefantsång innan det är
dags att natta.

Att lura sig själv

Minusgrader med snöfall och vinter i antågande.  Då passar jag på att njuta extra av de vackra dagar som ändå ges. Som idag. För att lura mig själv till att våren finns om hörnet så tänker jag 5 månader tillbaka i tiden och när jag tittar på det här inlägget så tycker jag inte att det känns så länge sedan och då blir det lättare att i tanken hoppa 5 månader framåt med våren för dörren. Tänk så bra bloggen är för att kunna komma i rätt stämning.

Min nya favoritutsikt känns idag inte särskilt hotfull.

Inte heller när jag tittar åt andra hållet.

Ingen återvändo

Lite väl ödesmättad rubrik kanske, men likväl passande för årstiden. Med minusgrader i morse så vet jag vad som väntar. Jag skulle antagligen inte  använda samma rubrik i slutet på mars. Då blir nog rubriken i stället; Äntligen!

Växthuset är nu inbäddat i frost.

Liksom min nya favoritutsikt.

Fascinerande variationer

Du som återkommande tittar in på min blogg vet förstås att jag är fascinerad av Getingstorps  omgivningar. Inte minst den nya utsikten jag fått efter att skog avverkats fascinerar mig då den dagligen bjuder på nya ljus- och färgspel, ständigt varierande beroende på tid på dagen.

En tidig morgon ligger dimman tät.

När dimman lättat tar morgonsolen över.

Senare på dagen bjuds nya färger.

Efter några dagars plöjning så är det gröna 
snart ett minne blott.

                       

Superknepet

D har under den senaste tidens skogspromenader med Osborne plockat en hel del kantareller.

Resultatet från en av D:s och Osbornes skogspromenader.

Att rensa svamp är inte lika roligt som att plocka så D blev jätteglad när hon hittade detta superknep:

- Ta bort det största skräpet från svamparna. 

- Fyll diskhon med vatten.

- Rör ned några deciliter mjöl i vattnet.

- Lägg i svampen och rör runt.
- Mjölet tar med sig skräpet till botten och svampen är rensad!

- Fiska upp svampen och skölj av. Klart för stekning!

Superknepet fungerade perfekt.

Det tog inte många minuter från
 svampkorg till stekpanna.

Årets sista

Helgen som gick gjorde D den avslutande höststädningen i trädgården. Då tog hon oxå in årets sista  växthusskörd.

Tomater och physalis från växthuset.

Osborne 3 år

I fredags fyllde Osborne 3 år och då hade matte så klart gjort en tårta till honom. En tårta som han efter en stunds beskådande smaskade i sig med god aptit.

Osborne väntar tålmodigt 
på mattes Varsågod! 

Mums!

Ett år senare - När processen haft sin gång

För ett år sedan jag skrev  detta inlägg. Det var väl genomtänkt och beslut tagna på de fakta vi då hade. Men, jag ska villigt erkänna att djupt där inne hos mig så gnagde något. Var vi verkligen beredda att ge upp vårt liv här på Getingstorp?

Så här ogenomtränglig kändes tillvaron för ett år sedan.

Redan när några månader passerat så hade både mina och D:s tankar ändrat riktning. Vartefter tiden sedan gått så har vi känt att vi landat rätt i att bo kvar på Getingstorp. Under det år som förflutit har vi tagit några riktigt omvälvande beslut och oxå genomfört dessa. Beslut som vi troligen inte landat i om allt det tråkiga inte hade hänt. Som ofta är det så att när tillvaron ter sig som mörkast och svårast att hantera  och inga självklara lösningar står till buds, då flödar kreativiteten. I alla fall är det så för D och mig. Idéer dyker upp, bollas, förkastas eller antas och plötsligt är beslut tagna som storligen förvånar mig själv. Det är där vi är nu och nästa avgörande steg är förstås att D får köra bil igen. 

Så här känns det idag. Nu finns det öppningar och 
ljus i horisonten.

Den fullskaliga medicinska utredning som D genomgått med anledning av den misstänkta epilepsin har inte visat på något som tyder på epilepsi och läkaren har nu skrivit intyg som säger att det inte finns något som talar emot att hon får köra bil igen. Vederbörliga handlingar skickades i måndags in till Transportstyrelsen med ansökan om nytt körkortstillstånd. När detta tillstånd är beviljat kvarstår att ansöka om nytt körkort. När D sedan åter har körkortet i sin hand så ska Jeepen servas och besiktigas innan det är dags att tuta och köra igen. Så efter ett drygt år blandat med en osannolik mix av  vedermödor och kreativa lösningar så ska det normala livet ha återvänt till Getingstorp. 

PS Varför Transportstyrelsen inte bara kan häva spärren på det körkort D har utan hon måste söka både körkortstillstånd och körkort på nytt övergår min fattningsförmåga. Men, att spilla krut på byråkratiskt snåriga vägar är föga framgångsrikt så det är nog klokast att bara rätta in sig i ledet.

Jag har själv arbetat i 40 år i offentlig förvaltning och alltså varit en s k byråkrat, men för den skull inte påtagligt byråkratisk. Jag får ofta en känsla av att det förr fanns ett större utrymme för sunt förnuft och eget tänkande. Idag synes allt vara strikt regelstyrt utan några som helst individuella hänsynstaganden. Enkelt att jobba så förstås , men så tråkigt det måste vara. Att aldrig behöva tänka utan bara slå upp "regelboken" och ta beslut.

Detta PS är en utvikning som bara poppade upp och krävde att få komma på pränt. 

Jag undrar

Det är en bedövande vacker höstdag idag och när jag blickar ut från mitt öppna fönster undrar jag om vår pool kommer att vara igång nästa sommar. Den gångna sommaren valde vi av olika anledningar att låta den ligga i träda. D får avgöra så klart. Det är ändå hon som ska sköta underhållet.

Hur blir det med poolen nästa sommar tro? 
Noterar att den inte skuggas av skog längre. 

Som den gjorde tidigare.
En varm julidag ser den rätt inbjudande ut.

Om Erik och Alice fick bestämma så skulle den 
vara öppen vid deras besök.

                 
 

Oåterkalleligt

Den brittsommar vi bjudits på har varit ljuvlig, men nu är den tiden förbi. Hösten har tagit greppet och nu är det bara att acceptera och hänga med in i mörkret. Den lilla ljusning vi bjuds på när övergången till normaltid äger rum är i mitt tycke inget att yvas över. Men, det ska säkert gå att göra något bra av det kommande halvåret även denna gång.  Det finns trots allt en hel del gobitar att se fram emot och då menar jag inte bara jul och nyår. Innan vi når dit ska det finnas en påtagligt livspåverkande gobit att glädjas åt här på Getingstorp om allt går som utlovats och planerat.

Nu har brittsommaren flytt sin kos.

Äppelträdet kämpar för att behålla löven en tid till.

 Musöronen känns fjärran en dag som denna.

Familjen samlad

Igår hade vi barn och barnbarn på besök för att fira D:s födelsedag som inföll förra söndan. Nio personer till bords känns härligt. Det blir bara ett fåtal personfoton med denna gång, mest beroende på att jag har allt svårare att mingla. Det blir helt enkelt för rörigt om jag ska gå runt med kameran och fotokvalitén blir förstås därefter. Bättre då med ett litet antal  foton av någorlunda bra kvalitet.

Dukat till familjemåltid.

Sommarens sista blommor  från trädgården
fick pryda bordet.

Det här vackra kortet hade Alice
gjort till Farmor.

Eftersom barnen älskar gös så blev det repris på
D:s och min middag från födelsedagen.

Till dessert bjöds ett maffigt fruktfat.

Det blev i alla fall två söta tjejer som kom med på bild.

Liv.

Alice.

Årets sista

Igår var det  så dags för årets sista klippning.  Liksom en hel del annat höstarbete. Tömma och ta in vattentunnorna, rensa hängrännor, städa ur växthuset etc. En del krukor återstår att ta in. 
Lite tråkigt förstås att säsongen är slut, men ändå alltid lika skönt. Som vanligt blir nästa klippning till min födelsedag, den 17 maj.

Jag hoppas att gräsmattan återhämtar sig
till nästa sommar.

Det känns bra att ha lagt trädgården till vintervila när
jag vaknar till en frisk och krispig oktobermorgon.

Grannbyn är höljd i morgondis.

Underhåll

När man bor så här på landet så finns det alltid nåt underhållsarbete att ta sig an. Stort som smått. Igår var det dags att göra en ny ställning till vår postlåda då den gamla hade sett sina bästa dagar och var på väg att vika ner sig. Det ser genast mycket trevligare ut.

Osborne följde med matte och 
inspekterade den nya ställningen.

Växtkraft

Syrénhäcken får idag sin årliga översyn. 
Ett rejält dagsverke att ta sig an

Syrénhäcken nere vid grinden har en enorm växtkraft. När vi flyttade hit så var den inte beskuren på många år. Då fanns inte heller den vita grinden utan ingången  var ett hål i syrénhäcken. Men, eftersom jag absolut ville ha en grind så var det naturligt att redan från start tukta häcken vilket vi sedan dess gör varje år, vår eller höst. En del av häcken ( t v på bilden ovan) tog vi helt bort 2015 och D skapade en  vacker blomsterrabatt där i stället.

Dagsverket avklarat.