Längtan, saknad, lycka

Igår skickade D  två bilder från Getingstorp (se nedan) till mig. Bilder som förstås väcker känslor inom mig. En mix av längtan, saknad och lycka. 

Så klart längtar jag tillbaka till Getingstorp, men den känslan kan jag snabbt släppa då jag aldrig kommer tillbaka dit.  Ett till en början smärtsamt faktum, men som jag numera accepterat.

Lika självklart saknar jag Getingstorp, en saknad som fortsättningsvis kan stillas t ex genom bilder från D. 

Lycka känner jag för att jag i tolv år fick bo på denna underbara plats  med D. Den lyckan behöver jag dock inte släppa, den kan jag alltid bära med mig.

Där ute på trappan har jag suttit och njutit
många gånger.

Jag är glad för att Sigge kan fortsätta njuta av
sitt liv på Getingstorp.

100 dagar

Jag känner mig skönt inbäddad i grönska när jag 
tittar ut över stadsparken.

Mitt första blogginlägg från Sirishof skrev jag efter en månad och det kan du läsa här. Nu har det gått ytterligare drygt två månader och igår var det etthundra dagar sedan jag flyttade hit och jag kan konstatera att mina första positiva intryck kvarstår eller har förstärkts. 

Jag ska villigt tillstå att det var med en betydande ängslan och oro jag såg flyttdagen, den 20 maj, närma sig. Inte så konstigt kanske, då jag för första gången på 70 år inte skulle befinna mig i "min egen lugna vrå".
Frågorna och funderingarna hopade sig.

Svaren på mina frågor lät vänta på sig och under den första tiden så blev frågorna snarare fler. Då kan jag nog påstå att jag kände mig rätt risig. Men, efter att ytterligare tid förflutit  så blev frågetecknen i stället utropstecken. Jag kom till ro, skapade  mina egna rutiner och började känna mig hemma. Ja, jag började t o m  känna ett visst mått av trivsel i min nya tillvaro.

Avgörande för detta är den fantastiska personalen som alltid finns till hands. Personalomsättningen synes vara minimal vilket gör att jag hela tiden möter samma personer. Så här efter 100 dagar så har jag lärt känna all personal och dom mig vilket förstås underlättar i vardagen. Jag har dessutom en  kontaktperson i personalen med särskilt ansvar för sådant som rör mig och det systemet fungerar utmärkt. Jag kan inte tänka mig en bättre kontaktperson än den jag har.

Jag är som person lite av en "ensamvarg" och här tillåts jag oxå vara det. Det accepteras att jag inte är en gruppaktivitetsperson som förväntas delta i allt som erbjuds, vilket är rätt mycket vill jag påstå. 
- Vill jag delta i någon aktivitet eller för den del göra något på egen hand så säger jag till och då löses det. 
- Den medicinska omvårdnaden är av toppklass och finns dagligen till hands.  
- Den praktiska hjälp jag behöver till följd av mina fysiska funktionshinder fungerar till min fulla belåtenhet.
- Som vegetarian så trodde jag att mathållningen kunde bli ett problem, men icke. Jag får själv välja rätter ur ett brett utbud och sedan får jag en egen veckomatsedel.
- Städning och tvätt sköts varje vecka och fungerar precis som jag vill ha det, d v s problemfritt.
- Själva boendet känns på intet sätt institutionaliserat utan jag känner att jag bor i min egen bostad där jag kan vara så privat som jag önskar.

Sammantaget så kan jag inte tänka mig ett bättre boende när situationen nu är sådan att jag inte längre klarar av att bo på Getingstorp.

Finns då inget negativt? Jo, och det är som så mycket annat i samhället i dag beroende på coronapandemin. Jag har inte fått träffa D (Darlingen)  på 100 dagar då besöksförbud råder. Vi håller daglig kontakt via sms, mail och telefon. Men visst känns det konstigt, allra helst som jag alltid varit van att D finns vid min sida.

Tredje torsdagen i augusti

I  år får jag avstå denna delikatess.

Rubriken syftar förstås på att det igår var surströmmingspremiär. Just den dagen eller nån dag i anslutning därtill har jag alltid inmundigat denna norrländska läckerhet. Under det senaste decenniet har denna högtidsstund ägt rum på Getingstorp, oftast i växthuset. I år blir det av naturliga skäl inte så. Jag får då nöja mig med att titta tillbaka på några av dessa tillfällen, t ex här, här och här.

Att äta surströmming här på Sirishof ser jag inte som ett alternativ även om det nog skulle kunna ordnas då de flesta av mina önskemål brukar tillgodoses. Ett skäl till att jag avstår är förstås att flertalet här på stället inte torde ha samma kärleksfulla förhållande till denna delikatess som jag har. Så det handlar dels om hänsyn, men oxå om att jag ser surströmmingspremiären som en festlighet, något som jag då vill uppleva tillsammans med D, vilket inte låter sig göras i dessa dagar.

Detta är ännu ett tillfälle för mig att inse att tillvaron och livet påtagligt förändrats sedan jag flyttade från Getingstorp till Sirishof. Jag tror att det kan vara ganska nyttigt för mig att då och då konfronteras med detta faktum. Allt kan inte vara som förr, men det kan vara väldigt bra ändå.

Konstrunda i parken.

 Igår var det dags för en ny rullstolspromenad i stadsparken. Den här gången blev det lite av en konstrunda då jag fascinerades av de många vackra statyer som finns i parken.  Dom är  visst 18 till antalet och några av dom ser du här nedan. Vad passar väl bättre än att inleda med en riktig Örebroprofil så den första statyn på rundan blev Cajsa Warg.

Cajsa Warg av Kajsa Mattas, invigd 1997.

Den här har det passande namnet Balans:

Balans av Richard Brixel, invigd 1985.

Här är den riktigt läckra Rävarnas picnic:

Rävarnas picnic av Lillan Kullgren, invigd 1985.

Resonans är namnet på denna skapelse:

Resonans av Arne Jones, invigd 1958.

Här sitter Silversurfaren:

Silversurfaren av Urban Engström, invigd 2006.

och här sitter bloggaren själv:

PS. Jag kommer fortfarande inte riktigt överens med nya Blogger och tycker att det mesta blivit sämre och mera komplicerat. Men, så är det väl med  förändringar så här på ålderns höst, dom är inte alltid lätta att ta till sig. Jag menar för den skull inte att allt var bättre förr.

Coronasäkra besök

Nej, jag har inte fått några besök, hos mig råder fortfarande besöksförbud. D däremot kan ta emot coronasäkra besök hemma på Getingstorp och dom får jag bildledes ta del av.

Härförleden fick D hjälp av Marcus och Erik att byta ut en del tegelpannor på trädgårdsförrådet/vedboden och hon skickade mig några bilder  från det arbetet.

Erik på väg uppåt och säkerhetslina på plats.

Teamwork.

Här är Erik på väg högt upp i det blå.

Liv har så klart besökt Mormor och hjälpt till i trädgården.

Liv hjälper mormor att ta upp lök och potatis.

Stolt visar Liv upp skörden.

Ute på landet finns roliga kompisar att träffa.

Det finns åkattraktioner att testa oxå.

                                     

Liv vill inte längre vara med på bild.

PS. Inställningarna på bloggen har ändrats och jag kommer ännu inte riktigt överens med nyheterna, därav kan en del märkligheter förekomma.
                                       

En promenad i parken

Igår lockade en av tjejerna i personalen ut mig på en rullstolspromenad i stadsparken som jag har alldeles utanför mitt fönster. Ett bra initiativ av henne tycker jag. Det var första gången jag var ute sedan jag flyttade hit den 20 maj. Märk väl att min innevaro har varit självvald. Det beror alltså inte på att jag inte fått möjligheter att gå ut. Tvärtom erbjuds det rikligt med tillfällen till så väl utevaro som deltagande i olika aktiviteter här på Sirishof.
Om bara vädrets makter tillåter så är en längre tur i parken inte alltför avlägsen. Örebro stadspark har tveklöst mycket att erbjuda.

Stadsparken har mycket att erbjuda.

Det är bara att njuta av blomsterprakten.

Där borta, några våningar upp, bor jag.

Där hjärtat finns

Även om jag fysiskt befinner mig på Sirishof numera så finns hjärtat på Getingstorp med D, Sigge och Osborne. Jag har bett D skicka mig bilder från Getingstorp så att jag kan följa vad som händer där.

Alltid lika prydligt med nyklippta gräsmattor. 
Bra jobbat av D.

Jo, visst längtar jag ibland.

Under det gamla äppelträdet har vi avnjutit
både frukostar och middagar.

Här på Sirishof  händer inte mycket, men jag tycker ändå att jag lyckas fördriva dagarna på ett meningsfullt sätt. Jag är ju van att rå mig själv så tråkigt blir det aldrig. Om fyra dagar har jag bott här i två månader och mitt positiva intryck består. Jag blir oerhört väl omhändertagen av positiv och engagerad personal och när jag nu inte längre klarar av att bo på Getingstorp så kan jag inte ha valt ett bättre ställe att flytta till. 
Finns det då inget negativt att säga? Jo, besöksförbudet p g a corona. Att inte ha träffat D på två månader känns oerhört märkligt. Även om vi dagligen messar, mejlar och pratar med varandra på telefon så dövar det inte min längtan. Men, vi får hoppas att det stundar någon form av vardagsnormalitet. 

Underhållning

Med dörren på glänt kan jag få
mig ljuva toner till livs.

På Sirishof där jag bor sedan den 20 maj händer det en hel del. Inte sällan är det artistuppträdanden eller högläsning på  innergården som ligger snett nedanför min lägenhet.

Igår satt jag försjunken i tankar med dörren till min franska balkong på glänt när jag plötslig försattes i soulkänsla och  Aretha Franklin poppade upp i min hjärna.  Jag var inte helt fel ute då Gladys del Pilar var gästartisten för dagen som bjöd på två uppskattade spelningar  som innehöll ett antal klassiker.

D odlar

Även om jag inte längre bor på Getingstorp så ser D till att jag får följa vad som händer där. T ex vad som är på gång i växthuset. Här nedan får du ett litet smakprov. Härligt! 
På tal om växthuset så är det idag 11 år sedan vi första gången tillbringade en kväll i vårt då nybyggda växthus. Avdelningen "härliga minnen".

Gurka och paprika på gång.

Oregano på tork.

Rosmarin, basilika och chilipeppar.

Getingstorpsbilder

 Så är då vardagen åter igen. Så konstigt det känns att inte ha firat Midsommar på Getingstorp. Och konstigast av allt, att inte firat med D. Hon såg i a f till att jag fick Getingstorpskänsla genom att skicka över bilder som hon tagit. Dessutom åkte hon förbi och lämnade in två vackra buketter till mig av blommor plockade i trädgården. Ljuvlig känsla.

Sill med tillbehör på Getingstorp.

Jordgubbar och glass.

Ljuvlig bukett.

Inplockat från trädgården.

Där brukade jag sitta.

Nya kuddar i växthuset.

Som synes är D igång med odlandet.

Ny utsikt

Att blicka ut över stadsparken i Örebro känns inte helt fel.

På bilderna här ovan ser du delar av min nya utsikt. Inte som Getingstorp, men rogivande och vacker ändå. Jag bor sedan den 20 maj på ett vård- och omsorgsboende i Örebro. Då jag fått allt svårare att fysiskt fungera i vardagen så kändes det rätt att ta detta beslut medan jag fortfarande vet vad det innebär.
Sirishof heter stället där jag har en lägenhet som rymmer allt jag behöver. D har innan flytten inrett lägenheten med nya möbler och textilier. De tavlor jag gillar mest har fått följa med så när jag kom hit så kändes det som att komma hem till mig. Jag bor granne med stadsparken så utsikten kunde inte vara bättre. 
Dessutom bor jag bara 7 minuters promenad från D:s lägenhet som vi köpte när hon p g a epilepsidiagnos fick körkortet indraget i ett år. Just närheten till D var avgörande när jag valde boende. Det innebär att hon lätt kan besöka mig när hon är i stan och vi kan fortsätta ha våra myshelger tillsammans med god mat och dryck. Nu i coronatider så blir det tyvärr vare sig besök eller myshelger. Vi håller kontakten via mail, sms och telefon.

Mitt första intryck av Sirishof överträffar mina förväntningar. Beläget i vacker omgivning och granne med stadsparken. Fräscha och trevliga lokaler, därtill ett fantastiskt bemötande av tillika fantastisk personal. Jag blir uppriktigt glad när en verksamhet i praktiken lever upp till de vackra ord  som står att läsa på deras hemsida.

Vad gäller Getingstorp så behåller vi det så länge som D känner att hon trivs där och kan sköta om det. Osborne och Sigge bor hos matte. Vi tycker att vi i rådande situation nått en maximal lösning för oss. Men, visst ska jag tillstå att det stundom känns både tufft och tungt. Men, så är livet. 

Glad Midsommar!

PS Huruvida mitt nya boende oxå innebär fortlevnad för min blogg, det får framtiden utvisa.

Hälsning från Getingstorp

Lite tråkigt när matte städar. 
Då är glasverandan en bra retreat.

Varje dag får jag nån hälsning från D om vad hon och killarna, Sigge och Osborne, pysslar med hemma på Getingstorp.  För mig känns det bra att hänga med i vad som händer där hemma. 

Påfallande ofta så ser killarna rätt slappa och ointresserade ut. Kan det möjligen bero på att matte har fullt upp med nåt hus- eller trädgårdsanknutet "litet projekt".

Bröllopsdag

Där fanns det lycka kan jag lova.

Ett stiligt par.

Idag firar D och jag 19-årig bröllopsdag. Ja, så mycket firande blir det inte  då D är med Sigge och Osborne på Getingstorp och jag på mitt nya boende i Örebro. Det får bli uppvaktning på distans.  Att D och jag inte kan fira tillsammans känns förstås konstigt, men det viktigaste är ändå att kärleken består.
Bilderna här nedan fick jag av D igår.

Sigge och Osborne samsas i glasverandan då matte är
ute och fixar i trädgården.

Juste kudde matte fixat till mig tänker Sigge.

Då var det klippt igen

Som du kan se på bilderna här nedan har årets första gräsklippning ägt rum på Getingstorp. Det är förstås D som fixat det hela. Det blev visst en vända med röjsågen för henne oxå. Själv bor jag sedan den 20 maj i Örebro, men självklart håller D mig uppdaterad om alla skeenden på vårt älskade Getingstorp. 

Nyklippt på mitt älskade Getingstorp.

Det gamla äppelträdet är ståtligt
i alla sina skepnader.

Skälet till min flytt är att jag inte längre klarar att bo på Getingstorp då jag fått allt svårare att ta mig fram.  Att dagligen känna osäkerhet och oro är ingen bra grund för ett gott liv. Jag behöver  ett tryggare boende, till gagn för både D och mig. Efter en tid av många funderingar och diskussioner kom vi  fram till en, som vi tycker, optimal lösning utifrån rådande situation. Vari den består och var jag bor återkommer jag till i ett kommande inlägg. 

70 år

En nöjd 70-åring.

Jag stod i fönstret och blev grattad av Sara
från marknivå.

Idag fyller jag 70 år. Oj, så tiden går. Något större firande blir det inte i dessa coronatider.  Tråkigt förstås att inte kunnna fira med familjen på plats, men det får vi ta igen när tillvaron normaliserats. D och jag firade på två redan i fredags. Traditionsenligt hade jag önskat mig grekisk sallad med vederbörliga tillbehör. Tyvärr fungerar inte överföringen av bilder från D:s telefon till min dator så dom får jag lägga in senare. 

Bilderna här nedan, som jag tagit med min kamera,  är från idag och visar oklippta gräsmattor vilket aldrig tidigare hänt den 17 maj. Varje år sedan vi 2008 flyttade hit har vi gjort årets första klippning till min födelsedag, men inte i år. Detta av flera skäl. Dels var gräsmattorna "förstörda" i fjol och därför får dom nu återhämta sig extra länge innan årets första klippning, dels har vi ett mycket tajt schema just nu med massor av saker som måste ombesörjas så därför får en del gamla måsten stå tillbaka. 

Det går att stå ut med oklippta gräsmattor
den 17 maj.

Som alltid i maj, grönskande björkar.

Jag älskar våra maffiga björkar.

Björkarna som vi planterade 2011
skjuter stadigt i höjden.

Snart så blir gräsmattorna putsade och fina.