Glad Midsommar

                                                       

          

En helt ny fotbollskänsla

            

Du som läser min blogg har knappast kunnat undgå att notera att jag är oerhört sportintresserad. Fotboll ligger mycket högt på min intresselista så den närmaste månaden med EM i fotboll innehåller högst troligt många högtidsstunder för mig. Stunder ofta fyllda av glädjekänslor. 

Någon sådan känsla var dock inte förhärskande under gårdagen. I slutet på första halvlek i matchen Danmark - Finland, 0-1, så infann sig en helt ny fotbollskänsla hos mig. En känsla av det djupaste obehag. Känslan framkallad när Danmarks stora stjärna Christian Eriksen plötsligt föll ihop med hjärtstillestånd. Oj, vad jag kände mig illa till mods. Plötsligt var fotbollen inte alls viktig. 

Jag fortsatte ändå följa TV-sändningarna. Inte för att fotbollen som sådan fängslade mig utan enbart i väntan på besked om hur Eriksens tillstånd utvecklades. När beskedet kom att han vaknat och pratat med personer i sin omgivning, då först släppte mitt illamående och jag började så smått kunna tänka i fotbollstermer igen.

Att matchen igår fullföljdes  fanns det säkert olika åsikter om riktigheten i. Av vad som framgått så var de båda lagens spelare eniga om att fullfölja matchen och det tedde sig då som ett rimligt beslut. Att det dessutom kom tidiga positiva rapporter om Eriksens tillstånd gjorde det förstås lättare att ta beslutet att fullfölja. 

Att Finland sedan vann denna sin första match i sitt första mästerskap var förstås sensationellt och hade i normala fall medfört bragdrubriker, men den historiska segern kom helt i skymundan av det som hände Christian Eriksen.

 Sammantaget så lämnade gårdagens händelser mig med helt andra tankar än vad som är vanligt efter en dramatisk fotbollsmatch med en oväntad segrare. I centrum för mina tankar framträder nu tankar om livet och dess förgänglighet. I min nuvarande situation, boende på ett äldreboende sedan ett år tillbaka, så dyker förstås tankar om livet upp ibland. Då kan det många gånger vara tankar om att livets slut kryper allt närmare. Inte särskilt upplyftande tankar som jag gärna vill hålla ifrån mig. Gårdagens händelser kan faktiskt hjälpa mig med det och se livet mera utifrån tacksamhet över vad det hittills givit mig än oro över vad som väntar. 

 Vad är då sensmoralen av detta? Jo, att vara hängivet sport/fotbollsintresserad kan ge insikter som leder till ökad både klokskap och livskvalitet.  Det känns extra bra inför den späckade TV-sportsommar som väntar.

20-årig bröllopsdag

Igår besökte D mig och vi firade 20-årig bröllopsdag. D hade köpt med sig mat från Gro Stallbacken, en klimatsmart restaurang med vegetariskt i fokus och noga utvalda ekoråvaror. Det blev en spännande måltid, en mysig kväll och ett allt igenom lyckat 20-årsfirande.

Meny:

Friterad mandelpotatis

Picklad Källsprång potatis, lagrad svecia, kavringsmul, tryffelcréme och färskt tryffelriv.

Hasselbacks palsternacka
Serveras med dillkräm, rökt tångkaviar, hackad rödlök och Västerbottenost.

Majrova spagetti
Serveras med chilipesto, Wrångebäckost, äggula från Berga gård samt Sarawakpeppar. 

Citronsmörbakad spetskål
Med palsternackspuré, syrad grädde, timjanolja och nässelchips.

Choklad bavaroise
Fylld med vildhallon coulis, digestivesmul samt rostad sesam.

Menyn i bilder:

Friterad mandelpotatis.

Hasselbacks palsternacka.

Majrova spagetti.

Citronsmörbakad spetskål.

Dessa mousserande viner avnjöts genomgående:

Fontanafredda Alta langa och Richard Juhlin

Ett lyckat dryckesval till menyn.

Bröllop och celebert besök

Igår hade jag celebert besök då D och Liv, 4, tittade in på en fika.  En alldeles speciell dag då jag inte träffat Liv på över ett år. Gårdagen var speciell av flera skäl då Livs mamma Sara och pappa Per gifte sig. Då mamma och pappa firar bröllopsnatten med övernattning i hotellsvit så bor Liv över hos D/Mormor.

Ett helt underbart foto av brudparet med massor av kraft
och massor av kärlek.

Liv hade varit väldigt uppspelt inför besöket hos mig/Morfar och när hon kom träffade hon min kontaktperson i personalen och klargjorde för henne att hon minsann oxå tänkte gifta sig. Med vem? Jo, med Morfar!

En stolt Morfar med sin lilla Älskling.

Första födelsedagen

Igår, den syttende mai, firade jag min första födelsedag här på Sirishof. Som traditionen bjuder så blev det grekisk sallad med vederbörliga tillbehör. 

Perfekt födelsedagsmåltid med en ny sorts
Retsina. Tzatzikin kom inte med på bilden.

När D kom så hade hon alla ingredienser och tillbehör med sig och under tiden hon fixade salladen så blev det en uppfriskande Ouzo, en ny sort denna gång. D hade oxå köpt en ny sorts Retsina liksom en ny sorts fetaost så det blev många nyheter den här födelsedagen. Allt smakade utsökt och vi hade en njutbar måltid och en riktigt mysig kväll tillsammans. 

Det känns härligt att kunna fortsätta fira traditionsenliga födelsedagar även om mycket i mitt liv förändrats. Det allra bästa är att D och jag kan fira tillsammans. Tack Darlingen!

Händelserikt

 Att ha Örebro stadspark som närmsta granne  innebär att det  alltid finns nåt intressant att fästa blicken på när jag tittar ut. Med den senaste veckans värme så har det formligen exploderat bland all växtlighet och med detta kommer oxå människorna. Många är de som legat och solat eller avnjutit en picnic vilket varit upplyftande att se. 

Igår vände emellertid vädret och det blev grått värre. Men, plötsligt lystes parken upp av ett bröllopsfölje som du ser på bilden nedan. Som sagt, alltid händer det nåt där ute. 

Jag har själv  inte varit ute på nån parkutflykt ännu, men det kommer så småningom. Närmast ser jag fram emot att D kommer på besök i morron den syttende mai då jag fyller år. Min första födelsedag här på Sirishof. 

Parkskötsel

Som bekant bor jag närmaste granne med Örebro stadspark och har då den stora förmånen att följa allt som händer där. Jag har noterat att parken sköts mycket noggrant, men så är den oxå vacker i all sin prakt. Häromdagen var det ovanligt livligt utanför mitt fönster och då måste jag förstås ta mig en titt. Vad jag såg ser du här nedan.

 Här har det hänt nåt, men vad?
 Visst stod där ett träd tidigare.

                             

                                 

       

 Nät traktorn flyttats så ser jag vad som hänt. Ett stort
träd har fällts, p g a sjukdom kan jag anta.

 

Äntligen!

Igår kom D på besök och vi hade en festkväll med smårätter från restaurang STÅ och en Richard Juhlin till detta. Detta var första gången på nästan 6 månader som vi träffades. Att besöket nu blev av beror på att D för en dryg vecka sedan fick sin första covid- 19 - vaccination. Jag fick mina båda vaccinationer i januari. Efter perioder av besöksförbud och osäkerhet så hade vi bestämt att avvakta med besök tills hon fått sin första vaccination. 

Fem olika smårätter blev det från STÅ
denna gång.

Nu stundar nya härliga tider då vi kan träffas när vi vill. Ibland över en enkel fika eller en promenad i Stadsparken och ibland under lite festligare former.  Detta i kombination med att  vårvärmen nu verkar infinna sig gör att tillvaron genast ter sig mycket ljusare och jag mår bättre än på mycket länge.

Aprilväder

Igår var jag ute på en promenad för första gången i år. Min kontaktperson H.  lyckades övertala mig och det blev en dryg timmes rullstolstur i Stadsparken. Det var riktigt skönt att få en dos både vårluft och vårsol. 

I morse när jag drog isär gardinerna vid 05.30-tiden så värderade jag gårdagens utflykt ännu högre. Detta då jag nu på morgonen möttes av en snötäckt Stadspark.

Igår  i Stadsparken, flankerad av en staty och
påskliljor.

Här lapar jag sol vid Svartåns strand.

Stadsparken i morse

Brrrrrrr!

Vårtecken

 

Några molntussar på en blå himmel, uppvaknande träd som
kastar skuggor på nu snöfria markytor i Stadsparken
är vad denna morgon bjuder mig på.

.

Utsikten på bilden här ovan är inte lika vårsprakande som den jag förr tjusades av på Getingstorp, men ändå tillräckligt livgivande för att den där pirrande vårkänslan ska uppenbara sig hos mig.

En känsla som förstärks när jag öppnar balkongdörren och kan inandas frisk morgonluft ackompanjerad av ljuvlig fågelsång.

Djupsinnig

 Oj, så mycket en bild kan förmedla.

Rubriken kom plötsligt till mig när jag i morse satt och tittade på skid-SM på TV och väntade på herrarnas super-G i alpina VM som dock blev inställt p g a otjänliga väderförhållanden. I stället satt jag plötsligt helt oförberedd lyssnande till dikten "Höst" av Stig Dagerman . Avståndet mellan att bekymmerslöst titta på sport på TV till att lyssna på "Höst" är betydande och därför förändrades mycket plötsligt mina tankebanor. 

Djupsinnigheten tilltog ytterligare när jag flyttade blicken från TV:n till fönstret och såg de trötta, vintervilande träden i stadsparken. När jag sedan såg att träden avtecknade sig mot en klarblå himmel badande i sol så förbyttes, på ett ögonblick, min smådystra djupsinnighet till smått euforiska tankebanor. Tänk så lite som behövs för att.....

Snart så ska jag kunna röra mig där ute.

Ljus i mörkret

 Idag tittar solen äntligen fram igen och en blå himmel ler emot mig. När jag blickar ut över Stadsparken så tänker jag inte för ett ögonblick på Covid-19-eländet som annars dominerar och fördunklar vardagen. Det är skönt med ljuspunkter i tillvaron.

 En stilla februaridag i Stadsparken,

Ännu ljusare tider stundar

 Så har jag då fått min andra spruta.

Efter att igår ha fått covid -19-vaccination nr. 2 så vågar jag mig på dagens rubrik. Det känns i alla fall hoppfullare. Nu hoppas jag att D oxå snart blir vaccinerad så att vi kan träffas igen. Jag längtar efter samtal, fikastunder och gemensamma måltider med god mat och dryck .

Ljusare tider stundar

Förutom  att jag fått min första covid 19-vaccination ( vaccination nr. 2 nästa vecka ) och att Donald Trump nu är avförd från den politiska scenen så fick jag igår ytterligare en påminnelse om att vi går ljusare tider till mötes. Detta då det utanför mitt fönster pågår beskärning av Stadsparkens träd. Min tillvaro är inte speciellt händelserik så det gäller att ta vara på det som ändå bjuds.

Här pågår beskärning av Stadsparkens träd.

 

Normalt

Utanför mitt fönster ståtar Stadsparken i vinterskrud.

Inte mycket är normalt i dessa dagar, men idag dök det upp nåt högst normalt, snö i januari, och genast blev tillvaron lite ljusare.

 

Ett ljus i tunneln

 

Så har jag då fått min första dos.

Många torde vi vara som vill se ett ljus i tunneln i dessa dagar. Jag tyckte mig se det i tisdags, på Trettondagsafton, då jag fick min första dos av covid-19 vaccin. Då kändes det för första gången på länge påtagligt möjligt att detta lömska virus äntligen ska kunna betvingas. Om än inte utrotas så i vart fall hanteras med vaccinets hjälp. 

Bara nu vaccinationsplanerna löper på som tänkt så ska vi väl ändå inom en snar framtid kunna gå en, om än ny och annorlunda, normal tillvaro till mötes. En tillvaro som innebär att D och jag kan träffas igen. 

Med såna tankar i sinnet så känns allt genast mycket bättre.

Två inlägg som p g a corona inte blivit skrivna

Det har varit mera stiltje än vanligt på bloggfronten för mig den senaste tiden. Här nedan följer två inlägg som jag under normala förhållanden hade skrivit.

1. Så är då Degerfors tillbaka i Allsvenskan. Efter att ha varit nära att falla på målsnöret så sattes spiken i kistan när Ljungskile besegrades med 3 - 0. Tillbaka i finrummet efter 23 år.

Återkomsten firades som sig bör, men tyvärr inte särskilt coronasäkert. Jag förstår att man vill fira, men dylikt firande i dessa dagar är bara tråkigt att se.

Så här såg det ut i Degerfors  den 5 dec.

2. Ett annat inlägg som tillhör de självklara, men som inte skrivits, är att Sigge fyllt 10 år. Den 5 december uppnådde han denna aktningsvärda ålder. Sigge trivs med att bo med matte och Osborne på Getingstorp och D säger att han till fullo övertagit min plats sedan jag flyttade. Det låter bra tycker jag.

Oj, så jag saknar min kompis.

Sigge och Osborne är riktiga kompisar.

                                      
Varför har då  dessa inlägg inte blivit skrivna? I dessa dagar är svaret givet, det beror på corona så klart. Jag testades den 3 december och fick två dagar senare beskedet att jag var positiv. Ett ödets ironi att jag var positiv, jag som inte gått utanför dörren sedan jag flyttade hit i maj,  förutom två promenader i stadsparken i somras. Besök av D hade jag dessutom inte haft  sedan början av november då vi kom överens om att göra paus i besöken för att på vårt sätt bidra till minskad smittspridning.

När jag testades så hade jag inte nån misstanke om att jag var positiv, men dagarna efter testet kände jag av ett antal symtom som sedan tilltog i antal och därefter förföljde mig till den 18 december. Ingen behaglig upplevelse vill jag säga, men jag har nog ändå klarat mig bra jämfört med många andra. 

Jag har blivit synnerligen väl omhändertagen här på Sirishof med tillsyn och provtagning varje dag så mitt i eländet har jag ändå känt mig trygg. Det känns befriande att den här pärsen nu är över och tillvaron kan återgå till, i vart fall, "det nya normala".

Frukost på Getingstorp

Osborne och Sigge äter alltid
frukost samtidigt med matte.

 Frukost på Getingstorp äter jag av förklarliga skäl inte längre, men jag blev påmind igår av ett foto från D som visar hur det ser ut när hon, Osborne och Sigge frukosterar där hemma. Härligt att se och inte minst gör det att jag minns våra underbara helgfrukostar, som t ex här och här. Ibland blev det frukost utomhus. Härliga minnen.

6 månader och tårta igen

 I mitt inlägg i förrgår var det 10-årsjubileum och tårta, idag är det 6-månadersfirande och tårta. Festligt värre här på Sirishof kan tyckas. Ja, i dessa coronatider tar jag varje tillfälle till firande i akt. Dysterhet är vardagen ändå fylld av så det räcker och blir över. Vad finns då anledning att fira denna dag? Jo, idag är det sex månader sedan jag flyttade hit till Sirishof. Det är väl värt att uppmärksamma, allrahelst som allt utfallit så bra för min del.  Ja, inte bara för min del, utan även för D förstås. Jag tycker att vi tillsammans klarat den här omställningen på ett alldeles utmärkt sätt. Den oro jag kände inför flytten har visat sig vara obefogad. Jag överraskar mig själv när jag varje morgon vaknar pigg och glad och med tillförsikt ser fram emot den dag som är i antågande.

Tårta från Bullvivan och
kaffe i kopp jag fått av D.

10 år, tårta och skärpta allmänna råd

Idag firar Norlandia att man drivit verksamheten här på Sirishof i 10 år och m a a detta så bjuds vi boende på tårta. Jag som inte är särskilt förtjust i sötsaker har t o m lärt mig tycka om det sedan jag flyttade hit. Hoppingivande att konstatera att det aldrig är för sent att lära om.

Williamtårtan smakade utmärkt.

Du som läser min blogg kommer kanske ihåg det inlägg jag skrev efter att ha bott här på Sirishof i 100 dagar. Där beskrev jag i positiva ordalag hur det är för mig att bo här. Idag, 82 dagar senare, så kvarstår mina positiva omdömen och jag trivs alldeles utmärkt med att bo här. När jag nu inte längre klarar av att bo kvar på vårt älskade Getingstorp så har jag svårt att tänka mig ett bättre alternativ än Sirishof.

Det enda som är surt är de skärpta allmänna råd som införts m a a Corona och som innebär att D och jag gjort paus i hennes besök hos mig. P g a besöksförbud så träffades vi inte på 5 månader efter att jag den 20 maj flyttade hit. När besöksförbudet upphörde hann D med fem besök hos mig innan de skärpta allmänna råden infördes. Det känns dock helt rätt att vi nu väljer att leva under karantänliknande förhållanden och därmed på vårt sätt bidra till att inte öka risken för fortsatt smittspridning.