"Slöseri"

Slöseri är väl inget att uppmana till, men under den mörka årstiden så slösar jag gärna med belysning i alla dess former. Annars skulle vårt Getingstorp bada i mörker.

Du som tittar in på min blogg i december kommer också att mötas av ytterligare slöseri. Nämligen massor av advents- och julfoton från Getingstorp.

Tänk dig denna bild utan
utebelysningar.

 

D har gjort vackra kransar till
ytterdörrarna.

 





Nya uteplatsen i adventsskrud.





Märkligt med frodigt grönt gräs
i december.

Ännu en grön advent

I år går vi ännu en grön advent till mötes. Inte mig emot eftersom mina möjligheter till utevaro begränsas ytterligare av snö på marken. Så länge det är snöfritt så kan jag i alla fall ta mig ut till bilen och D kan bjuda mig på en åktur. Dock hoppas även jag på en vit julafton så att Tomtens ankomst inifrån skogen blir effektfull för barnen.

I år firar "Stora Familjen" jul hos oss. Det innebär att vi blir 17 personer till julbordet. Några firar på annat håll i år.  Man kan inte alltid få allt.

Idag har helgfrukosten intagits i ett adventspyntat kök. Vi har med åren blivit allt mera återhållsamma med julpyntandet. Det är bara de viktigaste sakerna som plockas fram. Ja, nu är det bara dessa som finns kvar. Ett antal kartonger med julpynt har vi i stället skänkt bort och förhoppningsvis kommer dessa saker att skänka julglädje i andra hem.

Trevlig advent önskar jag  er alla!

Växthuset kommer till nytta 
även i adventstider.

På jobbet

Sedan många år tillbaka så har jag jobbat med hemmet som bas. Hur går det undrar många. Blir det inte tråkigt utan jobbarkompisar? För min del har det fungerat bra. Nöjd med att över huvud taget kunna jobba i min situation. Arbetskamrater  i  vanlig mening har jag inte, men jag har däremot två kompisar i samma rum som aldrig viker från min sida, Nelson och Sigge.

Min trevliga arbetsplats. Bakom min rygg
huserar mina två jobbarkompisar.

 

Sigge i  mattes Howard.

 

Nelson i sin korg.

Muromgärdad

Vår tomt avgränsas av en stengärdsgård.  Den vackraste tomtavgränsning jag kan tänka mig.   Inte så hög, men ändå. Möjligen kan en vanlig gärdsgård konkurrera. Här om dagen när D varit ute med Nelson hade hon tagit foton från utsidan . Där är den överväxt av mossa och ger ett helt annat intryck. Mera levande och i ständig  förändring.

Apropå förändring. Idag är det en månad kvar till Julafton, vilket väl ingen missat. Vi har börjat förberedelserna så smått och om detta kommer du att få läsa mera.



Trolskt.



På andra sidan ligger poolen.

Integration

Ett första steg, men det krävs mera.

Mycket ryms under dagens rubrik och mycket sägs också i debatten. Men, hur mycket görs egentligen för att de människor som flyr till Sverige, från krig och elände i sina hemländer, ska ges en fair möjlighet att anpassa sig i det svenska samhället? Jo, mycket görs, men hur verkningsfulla är dessa åtgärder? Politiskt styrda åtgärder är förstås nödvändiga, men det som verkligen får genomslag kan vara det som sker i det tysta.  Enskilda privata initiativ, direkt i människornas vardag. Ett sådant lovvärt initiativ visades igår i SVT 2 i dokumentären "Pimplare från Syrien". Filmen visar hur en invånare i Junsele, en tätort i Ångermanland med knappt 1.000 innevånare, bestämt sig för att lära syriska flyktingar att pimpelfiska.

 

Lovvärt tycker jag och hoppas att initiativet faller väl ut och följs av flera liknande.

Vem ska man tro på?

I söndags såg jag på nyheterna en forskare från SLU hävda att utökad ekologisk odling är en katastrof, en väg till svält. Jag slutade äta kött när vi flyttade hit ut på landet och har sedan dess  blivit allt mera medveten om vad jag stoppar i mig. Det innebär bl. a.  att jag gärna föredrar ekologiska alternativ och förstås tror mig ha rätt i mina ställningstaganden.

 

Självklart blir jag då fundersam när jag hör forskare med emfas hävda att t ex ekologisk odling är en väg till svält. Jag försöker därför se hur debatten utvecklar sig för att få en mera nyanserad och begriplig bild för mig som s k  novis på området. Igår läste jag i SvD en artikel som går i svaromål med domedagsprofetian.

 

Som ofta kan jag anta att det är stora ekonomiska intressen som ligger bakom tvärsäkra uttalanden baserade på "forskning som visat..". Forskare som är "köpta" m a o. Det är därför inte lätt att vara konsument idag, men jag försöker i a f så gott jag kan att bilda mig en uppfattning som ligger sanningen någorlunda nära. Men visst är det lätt att ryckas med när experter och forskare tvärsäkert hävdar att "så här är det".

 



Det jag allra helst äter är förstås det vi själva odlar.
Som på bilden, en växthusmåltid från i somras.
 



Skogspromenad

Skogspromenader kan jag inte längre ta, men när D och Nelson varit ute på sin dagliga runda så brukar D komma hem med spännande foton. Så oxå igår. På så sätt får även jag en liten "skogspromenad".

Vem huserar i denna stubbe tro?

Nelson sitter snällt och väntar när
matte fotar.

Familjelördag och söndagmiddag

För några veckor sedan bjöd D på en indisk söndagmiddag,  paneer med sesamfrön och gräddig spenat (receptet på sid. 17). Eftersom jag vet att  barnbarnet Erik är en älskare av indisk mat så föreslog jag en familjemiddag med barn och barnbarn. I förrgår var det dags och nu är den här rätten en indisk favorit hos hela familjen.

När det dukas för åtta är hela familjen på plats.
Då trivs jag.

 

Söndagens middag bestod mestadels av produkter från vår egen trädgård. Det kallar jag lyx!


Ugnsstekt klyftpotatis med rosmarin,
bönbiffar, morötter och inlagd squash.

 



Fortfarande finns sallad, spenat och ett antal kryddor
att skörda.

 

 



 

The early bird catches the worm

En gråmulen novembermorgon som idag smakar helgfrukosten extra bra.

Vad fattas på bordet? Jo, en toast med ost och D:s
hemgjorda marmelad. Den kommer med kaffet. 
Ja, jag föredrar numera vatten före juice .

Jag minns det som igår

Jag är uppväxt på bensinmack under 50-och 60-talet. Här är ett tidigare inlägg om detta. Dagens inlägg blir kanske det sistas på detta tema då jag idag läser i ortstidningen TÅ att den då hypermoderna Shellmack, idag benämnd Remslemacken, som mina föräldrar startade i mitten på 60-talet nu går i graven då rörelsen begärts i konkurs.

Här var det fortfarande Shellmack. Bilden skulle kunna vara tagen från Mogatan 51, där jag och mina föräldrar bodde. Nära till jobbet. Bilden har jag lånat från bloggen Imperial 58.




  







Hurvigt, men oxå vackert och njutbart

Hurvigt är vad jag kan säga om väderleken just nu. Skönt då när D kommer hem efter hennes och Nelsons dagspromenad och har tagit foton längs promenadvägen.  Foton som värmer, så plötsligt känns det inte lika hurvigt längre. När jag ser dessa foton saknar jag förstås extra mycket att jag inte kan ta mig fram på egen hand, men är ändå glad för att jag får leva i denna underbara miljö.


Jag älskar våra vackra omgivningar.



Ett av Nelsons och mattes promenadstråk



När Nelson och matte kommer hem igen sitter Sigge
på broräcket och väntar på att få följa med in.



Frukostsugen.

Bixtvisit

Den gnutta snö som kom förra veckan var visst bara en liten föraning om den vinter som komma skall. Nu är vi snabbt  åter till de höstgrå nyanserna. Den gnutta snö som ändå kom gjorde D uppmärksam på att våra två vedstaplar från 2009 resp. 2011 behöver skyddas bättre inför vintern. De har därför fått nya "mössor" / presenningar.

Veden räcker länge för oss eftersom vi bara använder den till myseldning i vedspis, murspis och kamin. Vi har varje år sedan  2009 sagt att "nästa vår kommer vedboden att vara helt tömd". Men icke. Nästa vår tror jag dock att vår profetia kommer att besannas så att vedstaplarna får flytta in i vedboden.

Där borta, på andra sidan gärsgårn, ståtar två vedstaplar.

Höstgrågrönt.

D lägger nya "mössor" över vedstaplarna.



Ryktet har gått

Här i äppelträdet köar gästerna till
Birdie nam nam.

Domherre, Hackspett, Nötväcka, Pilfink, Gråsparv, Blåmes, Talgoxe. Så ser besökslistan ut nu på förmiddagen. Det innebär att ryktet gått i skogen om att Birdie nam nam öppnat för säsongen.

När jag sitter vid min dator så har jag utanför fönstret det äppelträd där fåglarna mellanlandar och köar in till Birdie nam nam. Det är ett härligt skådespel att följa.

Säsongspremiär

Våra vintergäster kräver förstås att de bjuds på förtäring så därför öppnade Birdie nam nam igår. Någon rusning  är det inte nu på morgonen, men med snö och kyla och en fylligare matsedel så kommer nog gästerna att strömma till.

Tunt med gäster ännu så länge.

The same procedure...

as every year. Denna vinters första snöfall. Inte så omfattande, men ändå. Nu får foton hjälpa mig att tänka på nåt roligare. Men, jag misströstar inte, för om 5½ månad är det dags att klippa gräs igen.

Löjtnantshjärtan , lavendel och kaprifol längs jordkällaren
finns nu bara i minnet bevarat.



Långt till nästa poolbad .



Fortfarande finns här sallad, spenat och persilja
att plocka in.

 

Snart sitter här domherrar, ekorrar och andra
trevliga vintergäster.







Ny sovplats

Nelson gillar sin nya sovplats.

Nelson har en korg på öv där han sover nattetid och har haft en korg i köket för andra vilostunder. Den korgen ville inte riktigt klara Nelsons biffiga kroppshydda så när den började falla isär var det dags för nåt nytt. D hittade en bra hundbädd som passar i ett hörn och och därmed ligger stilla. Dessutom stor nog för Nelson. Den har fallit honom på läppen så nu snusar han gott även där.

Det går lika bra utan kött

Förr, när vi fortfarande åt kött, så var oxfilé vanligt förekommande i lite festligare måltider. Nu är denna utbytt mot t ex torskrygg.  En utmärkt och fullvärdig ersättare. Att avstå kött har inte varit svårt. Tvärtom skulle jag idag ha svårt för att äta någon som helst köttprodukt.

Lördagmiddag: Torskrygg med egenodlat,
( potatis, ärtor, morötter och
palsternacka (puré).
 

Nu är tiden kommen för levande
ljus.

Egocentrisk galenskap



Så tänker väl en sann egocentriker.

Att sorteras in under dagens rubrik är knappast eftersträvansvärt. En som ändå har en given plats är Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan som byggt sig ett nytt presidentpalats för  2 ½ miljard.  200.000 kvm fördelat på 1.000 rum.  Ja, om detta finns väl inte mera att säga.



Att bo på landet, höstlov och lite sånt

Ljuvlig vy genom köksfönstret. "Vår" rådjursfamilj på
frukostbesök.

Det här med att bo på landet tycker vi förstås olika om.  Jag kan inte tänka mig något bättre, men så är också jag i en alldeles speciell situation. När D och jag 2007, efter lång tids sökande efter det perfekta stället, bestämde oss för att våga ta steget från en sekelskiftesvåning i Örebro till Getingstorp så var vi övertygade om att det var rätt. Mera övertygade än vad många i vår omgivning var. Numera är det dock ingen som funderar på vårt beslut. Kanske beroende på att vi aldrig ett ögonblick uttryckt någon ånger över  beslutet.

Jag ska dock tillstå att jag innan vi flyttade hade sekunder av tvivel, men då jag litar fullt och fast på D i alla lägen så stärktes jag av hennes övertygelse och ev. tvivel var snart helt borta.  Du som läser min blogg vet att resten är historia och att jag tycker mig leva i Paradiset på jorden.

Därtill förgylls boende på landet av otaliga ögonblick av lycka då vi får känna oss som ett med naturen. Ett sådant ögonblick uppstod igår morse till frukost när "vår" rådjursfamilj ( se bilden ovan ) samtidigt frukosterade utanför köksfönstren. Extra roligt var då att våra barnbarn Erik  8 och Alice 6 var med.  De har höstlov denna vecka och är här hos oss i tre dagar. Så stadsbarn dom är så älskar dom att vara här ute och få uppleva lantlivet som alltid erbjuder något att göra. Inomhus eller utomhus.

Ett höstlov måste förstås innehålla lite andra spännande saker också. I förrgår var Farmor med Erik och Alice till Tekniska Kvarnen i Örebro där det arrangerades särskilda aktiviteter för höstlovslediga barn.

Idag blev det besök på Musikhuset i Fjugesta där barn fick prova gitarr, både el och akustisk, bas, trummor, keyboard mm. Baka matbröd med Farmor hanns också med och vid hemfärd fanns en påse med sagda bröd och godsaker från trädgården med i packningen.

Det blir aldrig tråkigt på landet.


Erik provar trummor.

Alice testar keyboard.




 

Sent omsider så .....



 Funktionshindret adhd har under 2000-talet ofta varit på tapeten och inte sällan orsakat oerhörda  känslosvall i debatten. Många strider har utkämpats och experterna har långt ifrån varit eniga om hur adhd-frågan skall hanteras. Någon total enighet finns fortfarande inte men tiden har ändå fört med sig att de värsta övertonerna dämpats.
Nu har ändå utvecklingen kommit så långt så att det ses som en samhällelig uppgift att bistå personer med detta funktionshinder. Jag blir därför väldigt glad när jag idag läser denna artikel i Svenska Dagbladet. Nu ställer sig fyra myndigheter,( Socialstyrelsen, Läkemedelsverket,  Statens beredning för medicinsk utvärdering  och Tandvårds- och läkemedels- förmånsverket ) gemensamt bakom en strategi för att fler barn och vuxna med adhd ska ges en möjlighet att få en bättre fungerande vardag. Just samverkan mellan myndigheter brukar annars vara ett problem när det gäller att ta till sig nya rön och verka för en gemensam positiv utveckling. Så oxå på detta område.

Så var det när jag 2001, några månader före min stroke, på allvar började min mission på adhd-området. Många var de myndigheter och andra som menade att adhd är "inte vårt bord". En inställning som gjorde det smått omöjligt att driva adhd-frågan. I stället för stöd och medverkan möttes jag av ifrågasättande och motstånd.

När jag 2002 kom tillbaka så smått efter min stroke, 26 juni 2001, så bestämde jag mig för att satsa på att driva adhd-utvecklingen framåt då en återgång till min chefskarriär inte var möjlig. Jag hade turen att träffa rätt personer att arbeta tillsammans med. Det nätverk vi skapade blev en faktor att ta hänsyn till och adhd- frågan började med tiden bli smått rumsren.

Nu när snart 14 år gått sedan mina första stapplande steg på området så verkar tiden vara mogen. Inget konstigt med det, allt utvecklings- och förändringsarbete tar tid.

Nya läckerheter

Du, som återkommande läser min blogg,  vet att jag är en mycket bortskämd man. På helgerna når denna bortskämdhet sin peak. Då undfägnas jag de mest fantastiska måltider. Måltider som är sensationer både i smak och utseende, en fröjd för både gom och öga. Ofta sånt jag aldrig tidigare hört talas om. Igår var det dags igen!
Då bjöds jag på paneer med sesamfrön och gräddig spenat ( du hittar receptet på sid. 17). Vad är då detta? Ja, det ser du här nedan.  Den här rätten är helt underbar. Prova du oxå.

Jag hade förr en aversion mot indisk mat. Motstånd mot främmande mat bygger oftast på missförstånd och generaliseringar. När det gäller indisk mat så hade jag länge en föreställning att den alltid innehöll curry. Inte  min favoritkrydda. Mitt motstånd mot mat med mycket curry härrör från min barndom. Då bjöds vi ofta på söndagmiddag hos en faster . Det var oftast höns och curry och det lärde jag mig aldrig tycka om. Upplevelser i barndomen sätter spår som tar tid att sudda ut.

Spenat, nyss intagen från trädgården, på väg att bli
"gräddig spenat".

Egentillverkad paneer. Indisk färskost som är enkel att göra ,
men kräver planering och tid.

Den färdiga rätten ser enkel ut, men smakar ljuvligt.

Fredagens middag: Rödbetspaj
med fetaost.

Härligt krispig sallad direkt från trädgården.
Ringla lite Worcestershiresås och strö sesamfrön över
så får du lite extra piff.












En tur i svampskogen

I onsdags hade D bjudit ut en väninna på en svamptur i skogen där hon och Nelson brukar ta sina långa promenader. Utrustade med var sin korg drog de till skogs och efter mindre än 2 timmar var de tillbaka med var sin rågad korg med härliga kantareller. Det blir en guldgruva att ösa ur under vintersäsongen.

 

 

D ser glad och nöjd ut med svampturen.

En lek med ord

Efterlyses! Hittelön utlovas!

Tittade på nyheterna igår, inför dagens budgetpresentation, där bl. a. regeringens jobbpolitik redovisades. T ex blir de 32000 traineejobben nästa år bara 3200.  Alliansens företrädare sågar förstås hela paketet.

Regeringens jobbpaket ersätter riktiga arbetstillfällen med åtgärder, anser den borgerliga oppositionen. Reformerna kallas av Annie Lööf för AMS-trams, av Göran Hägglund för hittepå-jobb och av  Jan Björklund för pysselsättning.

Magdalena Andersson tycker att regeringen fått överta "tomma lador" efter den förra regeringen, medan Erik Ullenhag menar att de kommer till ett,  särskilt i jämförelse med andra länder, "dukat bord”.

Så är då pajkastningen igång igen. Kom inte och säg att politik är enkelt. Eller ens alltid värd att tas på allvar .

Vinterförberedelser

Trädgårdssäsongen är nu definitivt över och D fixar till våra utemiljöer inför vintersäsongen. Men, jag misströstar inte. Om c:a 6 månader kan den första utemåltiden intas igen.



En buxbom är det senaste tillskottet till vår nya uteplats.